Vaknade för sent i en kropp som kändes lånad. Hur sent hade jag egentligen lagt mig? Vad var klockan och var det inte något jag borde göra egentligen? Plötsligt ett oljud! En kakafoni av elektroniskt arrangerad percussion. Vad vill den mig, den här audiella besten?

Ah, min telefon.

“Samson”, tystnad. “Är det idag?” tystnad. “Vad är klockan då?” tystnad. “Jag kommer!”.

En stänk deoderant och pepsodent senare står jag på en busshållplats och önskar det vore sommar igen. Malmö har drabbats av en monsun och mitt paraply är kvar i hallen.

Buss och tåg senare befinner jag mig i Köpenhamn. Omgiven av dansken, den lömske räven. 9.15 ska en buss fullastad med speleventsbesökare avgå, men varifrån? Jag tar mod till mig och stoppar en dansk med det enda ordet jag kan.

“Ondskyld!” säger jag och han stannar.

Jaha? Vad säger jag nu? Det enda ord jag kan har jag precis sagt. Äsch, han kan säkert svenska, alla danskar kan svenska. Kör i vind: “Förhyrda bussar?”

“Däh flädeblo glo-ödasamme fånämmäno.”

“Tack” säger jag och väntar tills han inte ser mig förrän jag törs gå i någon riktning ifall jag går käpprätt åt fel håll. Allt är bara en plan för att förvirra mig. Karln förstår mig – alltså kan han egentligen kommunicera men väljer att prata rotvälska. Nåväl, jag har aldrig förstått mig på dansk krigsföring. Jag beger mig in genom stationshuset och ut på andra sidan. En buss! Se där. Nej, den kör! Jag ställer mig i vägen.

Min ädle vagn av plåt och polyestersäten öppnar sig för mig och vi beger oss av mot vildmarken. Vi ska bli informerade. Vi ska äta. Vi ska dricka. Vi ska spela.

Presentation på scen av märkligt malplacerad Agneta Sjödansk. Företag visar E3-trailers och pratar säljvärden. Jag är inte målgruppen för det här snacket. Inköparen från SIBA som snart ska sopa mattan med mig i Street Fighter X Tekken däremot. Det blir paus och jag springer på Ister och Icktor från Flush4Fame. De manar mig att skita i det här och gå bakvägen in till rummet med alla spelen. Sagt och gjort utnyttjar jag deras drift och låtsas se ut som att jag hör hemma medan jag kliver över det röda sammetsrepet märkt “No entrance”.

Direkt ser jag EA. Varenda molekyl i min kropp skriker Mass Effect 3 och mycket riktigt har de en spelbar demo med en tidig version av spelet. Inte mycket att säga om det mer än att jag nu vet hur en kvinnlig Krogan ser ut och att actionmomenten känns mer slipade än sist. Annars är det Mass Effect som jag känner det. Efter tre genomspelningar måste jag gå. Hittar Need for Speed: The Run. Spelar några minuter. Skön känsla men inget av spelet utanför bilen. Nästan Ridge Racer med alla bredställ jag tar mig fram med. Vidare in. Street Fighter X Tekken som en inköpare på SIBA snart ska sopa mattan med mig i ser ut som Street Figthter IV med några Tekkenkaraktärer. Azuras Wrath är argare än alla Kratos bajsnödiga skrik tillsammans. Greken har inget på japanen helt enkelt. Dragons Dogma svischar förbi. Spännande upplägg. Ser ut som budget-Dragon Age. Känns som Demon’s Souls. Vidare. Hej Martin Lindell. iPad? Senare kanske.

Vad nu? Ett litet energiknippe till brittiskt spelmakargeni sitter på en barstol och hetsar upp sig över fightingsekvenser på en 3Dtv. Vad står det på skylten bakom henne? Arkham City! Oboy. Här ska spelas. Det är endast challengeläge jag får spela, men jag får göra det som Catwoman. Piskan viner och klackarna far. En skorpionspark här och en dödskyss där. Hennes betydligt mer omfångsrika rörelsemönster får den mörke riddarens insats från Arkham Asylum att kännas lite blek. Det brittiska energiknippet till spelmakargeni lever sig in som en lite för engagerad lillasyster och skriker ut knappkombinationer i ett crescendo medan jag lydigt försöker hänga med. Komboräknaren går högre och högre och vi är nästan i extas tillsammans. “B, X, X, Y” skriker hon hest medan hon rycker mig i axeln. Jag gör som hon säger och vi tar ut den sista fienden på skärmen. Kombon stannar på 48X och vi båda exploderar av lycka. Så uppspelta och så tagna av triumfen att vi spontant kramas. Två främlingar, långt hemifrån, förenade i en varm lycklig kram. Batman Arkham City verkar lovande.

Alldeles bakom oss finner jag det tvådimensionella nya Raymanspelet vi såg i somras på E3. Det är fartfyllt, galet och skrämmande roligt. Jag ömsom hjälps åt och ömsom tävlas och retas med mina medspelare. Jag kommer osökt att tänka på Ren & Stimpy av den grafiska stilen.

Diablo III går att spela. Det känns som Diablo ungefär. Ett nytt Spyrospel med märkliga leksaksfigurer fångar mitt intresse, men mest för sin onödiga gimmick. En inköpare från SIBA utmanar mig i Street Fighter X Tekken. Jag åker på storstryk. Försöker mig på revansch i Super Street Fighter IV Arcade Edition. Jag åker på storstryk. Släpar med mig karln till Ultimate Marvel vs Capcom 3. Åker på storstryk.

Skamset tar jag mina drinkbiljetter och beger mig till baren. Jag slår följe med två andra speljournalister, plockar på oss för mycket att dricka och sätter oss bekvämt och går genom våra upplevelser av dagen. Tiden går och mer och mer av dryckerna försvinner in i oss. Ett dansk gäng slår sig ner.

“Däh flädeblo glo-ödasamme fånämmäno.”

“Sorry, We don’t speak Danish.”

“Åh. Äer nej svenskar?”

“Ja.”

“Vet ni varför man blir så bra när man är full?”

“För att man inte vet bättre?”

“Nej, nej, så här är det. När de bägge gudasläkterna asarna och vanerna i tidens begynnelse fått nog av sina stridigheter slöt de fred genom en hejdundrande fest. I mitten i det enorma rum där festen hölls ställdes en spottkopp, där alla gudarna spottade mellan viltstekstuggorna och vinglasen. Ur spottkoppens löddrande saliv, som alltså innehöll gudarnas samlade visdom, mod och skaldekonst, byggdes en man för att stadga den nya freden. Mannen döptes till Kvaser och var visast i världen. Kvaser kunde svara på alla svåra frågor, kluriga gåtor och läsa de vackraste ord man hört.

En dag kom det onda dvärgar och kidnappade Kvaser. Han lades i en gryta och dvärgarna kokade en brygd av honom att dricka och på så sätt ta en del av den visa Kvaser. Dvärgarna såg att det var gott och döpte drycken till mjöd. När Oden fick nys om detta blev han mycket förargad och begav sig för att hämta hem Kvaser eller den sörja som nu fanns kvar av honom.

Grytan fanns hos Jätten Suttung (hur nu han fick tag på den förtäljer inte historien). Oden hittade den och förvandlade sig själv till en örn för att flyga hem med grytan till Valhall.

På väg hem spilldes en enda droppe av brygden med Kvasers visdom ner till jorden. Människorna kom och samlade upp droppen ur marken och bryggde mer mjöd ur den enda droppen. De drack mjöden och erhöll genom det en del av gudarnas visdom, mod och skaldekonst. Detta till trots var de ju bara människor, därför kom denna droppe att kallas De klena poeternas andel.”

“Intressant”, säger jag. “Fast jag tyckte det var mer intressant när jag läste det i original i Arne Anka på 90-talet.”

Den var han inte beredd på. 1-0 till Sverige! Boyahh!

Vår sångare.

“Ni ser ut som ett hårdrocksband. Du är sångare, du är gitarrist och du är basist.” säger dansken i en ny attack.

“Har vi ingen trummis?” svarar jag lurigt.

“Han kommer strax. Han är på nedervåningen.” skrattar dansken. “Förresten, skvallrar ni om jag röker?”

“Rök du”, säger jag medan en finnig kille med stripigt hår och Mayhem-tshirt går förbi och stannar för att kolla om det finns någonstans att sitta.

“Kolla, nu kom trummisen”.

1-1 danskjävlar. 1-1.

Vi reser oss och går. Nöjda med att åtminstone ta poäng i matchen.

Klockan har blivit mitt i natten och bussen hem anländer strax, Jag kliver på och låter gatlyktornas rytmiska sken över mitt ansikte vagga mig till sömns. En dag fylld av möten. Jag minns en kram, en fnysning, ett hånfullt skratt, en kopp kaffe, ett krig och en massa spel. Pan Vision Playground 2011 är slut. Jag är inte mycket klokare, men några erfarenheter rikare och kanske, bara kanske, ska jag ta baslektioner och starta ett hårdrocksband. Danskjävel.