Reportage

Tommy och Samsons dag av kul, del 4: Army of Two: Devil’s Cartel

Dagens sista spel av kul är Army of Two: Devil’s Cartel. Det är ett spel som jag på sätt och vis är lite bekant med, eftersom jag har kritiserat vad det riskerar att bli i en lite småsurig krönika. Jag är fortfarande stinn i magen efter den enorma köttbuffén. Och trots att alla spelskribenter på eventet är trevliga och vi har jämfört våra pass för att se vem som ser mest kriminell ut börjar en hel dag av folkmassor ta ut sin rätt på den här osociala norrlandsninjan.

Samson har begett sig ut i köket för att få i sig lite kaffe, där står han inför ett val. Han kan ta automaten som erbjuder enkelhet, eftersom det bara är att ställa koppen under den och trycka på “Kaffe, starkt som bara faen!”-knappen – men han kan också försöka ge sig på den livsfarliga espressomaskinen. Medan han står där kommer Christer “Polis med mobilkoll” Engström. Engström uppfattar situationen vänder sig mot Wiklund och nickar med allvarlig min. “Nu kör vi…”

De båda männen vrider på rattar och skruvar av och i olika handtag och reglage. Engström får loss ett handtag med en urgröpning. Wiklund utrbister att han sett en sån förut och letar efter kaffet. Inget färdigmalt finns att hitta. Som en blixt förflyttar han sig till bönkrossen, chansar på en knapp och succé! Maskineriet rosslar igång och det malda kaffet sipprar ut.

…på golvet. MEN! Engström kliver in med det urgröpta handtaget och fångar upp pulvret. Engström transporter det överfulla handtaget tillbaks till espressomaskinen som hånfullt skiner med sin kromade finish. Den säger “du förstår mig inte” med hånfullt förakt – men våra hjältar ger sig inte i första taget. Engström lyckas applicera handtaget och placerar en hög kopp i position. Wiklund, som brukar stoltsera med sina teknikkunskaper, tar modet till sig och trycker självsäkert på en röd knapp. Inombords är det panik. Han kan lika gärna ha apterat en bomb som fixat varmvatten ur maskinen. Men Wiklunds tekniska instinkt guidade honom rätt – ur maskinen sipprar det svarta guldet ner i den höga koppen.

Engström har hittat en behållare i borstat stål. Ur kylskåpet flyger en förpackning mjölk märkt “Barista”. Med mjölken i kannan för de båda männen varsamt den mot munstycket märkt “steam”. De båda håller kannan stadigt med fyra händer. Ingen av dem tycks våga sig på att släppa för att vrida på reglaget som ska släppa på ångtrycket ner i mjölken. Engström blundar, tar ett djupt andetag och släpper en hand från kannan. Han sträcker sig mot ratten och greppar den nervöst. Han vrider. Inget händer. Han vrider mer. Inget fortsätter hända. Så vrider han hela varvet och plötsligt vrålar maskinen i ångfyllt ursinne. PANIK! vad händer, var är vi? Mamma! Engström har vridit på fel kran! Det stormar ut ånga på andra sidan maskinen. Maskinen vrålar och ånga spyr ut som giftgas i rummet. Wiklund kämpar för att hålla tillbaka gråten och medan Engström hamnat i chocktillstånd. Han stirrar oförstående på den vattenbaserade röken. Till slut vaknar han ur sin dvala och vrider tillbaka ratten. De båda männen andas ut. Eld upphör.

Engström hittar till slut rätt reglage och mjölken skummas ordentligt. Wiklund häller upp skummet över kaffet och lyckas göra ett vackert mönster med de beigea nyanserna. “Det är en triforce” utropar han stolt. Engström tar koppen och dricker en liten klunk. Den smakar underbart. De båda männen står där, svettiga och trötta efter deras gemensamma äventyr. Engström vänder sig mot Wiklund. “Du ska också ha en kopp , eller?”

Jag missar hela spektaklet och håller mig för mig själv. Det har varit en hård dag och min trötthet både fysiskt, mentalt och socialt börjar märkas. Då är det väldigt passande att spelandet av Army of Two: Devil’s Cartel mot dagens slut sker i ett nedsläckt rum i sköna soffor. En lyx som andra spel inte fick. Men innan vi får sjunka ner i rissäckarna är det dags för en intervju, där jag planerar att ställa ett par frågor om mina bekymmer inför vad Army of Two: Devil’s Cartel ser ut att bli.

Den som representerar eventets allra röjigaste och mest dude-bro spel är även den enda kvinnan – Heather Alekson, Developement Director – vi intervjuar under vår Dag av kul. Vi misstänker att hon haft en lika lång dag som vi har haft, och sätter igång med frågorna direkt. Men den första frågan som avfyras är från Alekson när hon får höra att vi ännu inte fått prova Army of Two: Devil’s Cartel.

Har ni spelat de tidigare titlarna?
Det har jag inte, men jag vet att den här tydligen ska vara mörkare.
Lite grann.
Lite grann.
Lite grann.

Varför valde ni att gå mörkare?
Jag skulle egentligen inte säga mörkare, bara en aning mer allvarligt och nutida. Jag tror det är relativt. De andra två spelen är ganska överdrivna och ”macho high-five” och lite ost. Så när vi säger att det är lite mörkare än det, är det inte så mörkt som ner till The Dark Knight-spektret. Tonen är lite mer seriös, det är lite mer moget, men det är fortfarande kamraderi och samarbeta med din partner och lite vänskapligt tjivande. Men ämnet är lite mer uppdaterat.

Har det faktum att ni tonade ner det roliga och fåniga något att göra med att spelet utspelar sig i en riktig konflikt?
Det är en del av det. Riktningen vi ville ta med den tredje delen var lite mer gritty, lite mer verkligt. Men samtidigt är det egentligen bara om setting, och något som folk kan relatera till, något som är mer nutida, det är i tidningsrubrikerna. Men när man spelar spelet – som ni får om ett par minuter – så är det inte ett överseriöst spel. Det är ganska överdrivet. Något likvärdigt skulle vara en action blockbuster, många explosioner, överdrivet. Vi försökte gå mer realistiskt med nutida händelser, men när man spelar är det mer en fiktionell kul miljö.

Call of Juarez: The Cartel fick kritik när de inte hanterade ungefär samma setting väl. Är det något som ni tittat på?
Vår plan var alltid att gå åt det andra hållet. Berättelsen grundar sig i något mer nutida, men det är en fiktiv berättelse i en fiktiv mexikansk stad. Så när du kommer in i spelet action och gameplay är det inte baserat på fakta eller riktiga händelser. Det är egentligen bara inspirerat.

Ao2 Salvation 05Eftersom varken jag eller Samson fått spela spelet vi ska ställa frågor om är det bara att gräva i bakgården efter vad vi minns från de tidigare titlarna i serien. Visst får vi sitta i våra enormt skönmysiga rissäckar och titta på när Tejbz och en annan person dör gång på gång, medan en EA-anställd vaktar upp på dem (på Tejbz) med lite hjälpsamma tips och grabbigt skämtande om hur sugiga de är – vilket verkade kunna skyllas mest på Tejbz soffkamrat. Men det ger inte så mycket smak för spelet. Man skulle kunna säga att Tejbz får extra mycket uppvaktning för att hans åsikt är lite viktigare än alla våra andras, men å andra sidan fick jag ännu mer hjälp med Command & Conquer tidigare idag. Betyder det att min åsikt är viktigare än Tejbz? Och hur många gånger kan jag skriva Tejbz i ett och samma stycke?

Vapenuppgraderingar. Stor del av de tidigare titlarna. Det finns kvar?
Det finns kvar! Vi har tagit det lite längre för varje ny del. Varje kombination du kan tänka dig kan du bygga. Så det är ganska gränslöst från det perspektivet. I tidigare spel kunde du ”pimpa” dina vapen med egengjorda ytor, och vi har pumpat upp det i den här delen. Du kan egendesigna både mask och din karaktär i spelets editor och spela med dem online. Så vi har tagit vad du kunde göra med de tidigare spelens arsenal och utvidgat det till andra områden.

Finns det splitscreen?
Absolut! Jag menar, utan splitscreen vet jag inte om vi skulle kunna kalla det för co-op från kärnan. En stor grej med spelet är att kunna spela i alla situationer. Oavsett om du är ensam i soffan, med en kompis i soffan, online med en vän eller online med en främling.

Jag och Samson spelar dock på en varsin TV, bredvid varandra i samma soffa. Med hörlurar. I ett nedsläckt rum. Och om man tänker efter gör det säkert spelet mycket bättre än det egentligen kommer vara för de flesta som spelar det. Vi får det bästa av båda världar – både egen TV och fysisk soffkompis. Tur att det inte är ett recensionsevent, för då skulle ingen kunna lita på vad vi säger om spelet. När jag har tömt mitt förråd på frågor om ett spel jag inte kan något om hoppar Samson in med några till.

Förutom co-op, finns det andra sorters multiplayer?
Bara co-op för två spelare. Vi lekte lite med tanken på att göra något i stil med vågbaserat hordemode, men vi ville fokusera mer på spelets kärna. Att göra tvåspelarläget bättre och designa banor med två spelare i åtanke.

Påverkar det fortfarande aggro? Som när du hade en gyllene pistol gjorde det även så att fienden riktade sin uppmärksamhet mot dig.
Vi har finjusterat aggro till den mån att det är mer inbäddat i gameplay, under huven så att säga. Det finns inte längre visuellt i din HUD. Men hur fienderna agerar finns fortfarande där, och vi har finslipat det. Men det är av en lite annorlunda smak än förut.

När vi äntligen får smaka på spelet är vi utrustade med tips och tricks, samt kunskap om spelmekaniken i förväg. Det innebär att vi klarar hela demot utan att (till skillnad från vissa andra) dö en enda gång. Det är helt enkelt så vi rullar på Svampriket. Vi är bra på spel. Alekson hade givit oss tipset att se upp med vad vi söker skydd bakom, då saker och ting lätt går sönder efter att det blivit skjutet på ett tag. Vi hamnade på en kyrkogård full av gravstenar – en perfekt plats för att demonstrera just precis den funktionen.

Hur mycket av de tidigare spelens samarbete gör ni nu, och har det utvecklats? Till exempel hjälpa varandra över väggar eller flanka fienden.
Det är något som verkligen fungerade i de tidigare spelen. Konceptet att använda sig av varandra för att till exempel ta sig till vissa platser finns fortfarande där.

Ao2 Salvation 02Ett exempel på andra sorters samarbete är när vi begav oss ner i mörka katakomber, och en av oss var tvungen att hålla en ficklampa. Army of Two: Devil’s Cartel utgår delvis från Doom 3-logiken, vilket innebär att du inte kan använda en ficklampa och ett gevär samtidigt. Den med ficklampan får därför nöja sig med en vanlig handpistol. Problemet här är att vi hela tiden råkar ut för bakhåll, vilket innebär att vi måste komma överens om hur vi positionerar oss. Går geväret först medan ficklampan lyser upp vägen? Vad händer då om ficklampan angrips bakifrån? Och kan ficklampan skydda geväret om geväret angrips bakifrån? Vi väljer till slut att ficklampan går först och ”triggar” alla fällor och bakhåll, medan geväret går en bit bakom och rensar upp.

Vi har expanderat flankingsystemet, så att ju mer du gör såna saker desto mer poäng får du vilken i sin tur leder till en ny funktion som vi kallar overkill. Poängen ni tjänar tillsammans genom samarbete går till att fylla den här overkillmätaren, och när den är full kan ni trycka igång overkilläget som är ett väldigt överdrivet Rambo-läge där tiden saktas ner medan du har obegränsat med ammunition och är osårbar.

När jag och Samson har byggt upp våra egna overkillmätare aktiverar vi dem samtidigt på kyrkogården, vilket innebär att vi går in i DUBBEL OVERKILL. Vi går båda in i bullet time mode, och gravstenarna som våra motståndare fegar bakom sprängs i slow motion när våra kulor skickas in i dem. När demot är slut och vi tagit oss igenom hela partiet utan att dö en enda gång, tar vi av oss hörlurarna, ser på varandra, och säger att fan… det här var ju roligt.

Kommentarer

  1. Bob skriver:

    Bra jävla text, speciellt inledningen om kaffet 😉

  2. Tommy Håkansson skriver:

    Typiskt att det är Samson som skrivit inledningen då. ಠ_ಠ

Skriv en kommentar