Jag har aldrig fastnat för sandlÄdespel. Allt för ofta slarvar jag bort mig i huvudlinjen i spelet och spenderar all min tid pÄ att skapa kaos och fly poliser eller annat som hÄller mig borta frÄn uppdragen. Jag har alltid tyckt att kontrollen lÀmnar mycket att önska, sÀrskilt i skjutandet. Plötsligt dimper Saints Row the Third ner i min brevlÄda.

Mycket skeptiskt startar jag spelet och slungas in i första uppdraget. ”Jag ska vĂ€l skjutsa nĂ„gon till högkvarteret eller sĂ„” tĂ€nker jag bittert.

ICKE! Jag Àr pÄ ett flygplan och mÄste skjuta mig fram till cockpit. Sagt och gjort. Jag tar mig fram och öppnar den stora bagageöppningen i bak pÄ planet, sedan följer en resa tillbaka och jag mÄste hoppa ur. Fritt svÀvande i luften bland brÄte navigerar jag mig med pyttesmÄmarginaler runt en massa lÄdor och annat som faller ur planet.

Jag lutar mig framÄt för att öka farten och tar sikte pÄ det störtande planet. Likt en John MacClane pÄ steroider kraschar jag in i planet igen för att ta ut fienden som försatt mig i situationen. Jag gör mitt bÀsta för att döda honom och flyger sedan ut igen i luften. Störtdyker för att hinna ikapp min partner och sedan fÀller jag ut en fallskÀrm och landar pÄ stadig mark. Vilken resa!

Saints Row the Third inleder med en kÀftsmÀll och lugnar inte ner sig för en sekund. Jag ska ta över staden Steelport, som jag landat i, pÄ de mest galna sÀtten som kan tÀnkas. Uppdragen varierar frÄn att ha ihjÀl speciella fiender till att med flit bli pÄkörd (med over-the-top-ragdollfysik) för att göra försÀkringssvindleri.

Allting Àr skruvat i Steelport. GÀngen bestÄr av Lucha Librewrestlare, sexiga femme fatales i raffset och emoninjor med laservapen för att nÀmna nÄgra. Ett DLC-vapen som följer med nyköp skjuter ut söta blÀckfiskar som tar över fiender och gör de till allierade samtidigt som blÀckfisken piper ur sig ursÀkter för vad den gör. Stans bÀsta nÀrstridsvapen Àr en gigantiskt lila dildo.

KaraktĂ€rerna jag stöter pĂ„ Ă€r ocksĂ„ de frĂ„n samma bok. Zimo Ă€r en hallick med zebramönster och guldtĂ€nder. Hans röst gĂ„r konstant genom en autotuner för att det Ă€r mer ”pimp” sĂ„,. Olag Ă€r ett genetiskt experiment som fĂ„r Bane att se ut som pojkscout. Inget Ă€r heligt och inget tas pĂ„ allvar. RöstskĂ„despelarna Ă€r förvĂ„nansvĂ€rt bra och manuset Ă€r, pĂ„ allvar, bland de bĂ€st författade i Ă„r. Att man fĂ„r vĂ€lja sin egen röst Ă€r vĂ€lkommet och utbudet Ă€r ocksĂ„ hĂ€r rikt. Favoriten blir förstĂ„s zombierösten som mest bara gurglar och stönar. I en scen sitter jag och en gĂ€ngpartner i en bil och sĂ„ gĂ„r Sublimes – What I Got igĂ„ng pĂ„ radion varpĂ„ vi spontant sjunger med i hela lĂ„ten. ”Loving is what I got / dwuarghl bowaergh-dubbae!”. Det hĂ€r Ă€r det nĂ€rmsta vi kan komma i spelvĂ€g till de grindhousehyllningar vi sett frĂ„n Tarantino. Hade inte spelet gjorts med den nĂ€tta fingertoppskĂ€nsla Volition visar upp hade det varit lĂ€tt att avfĂ€rda det som töntigt, sexistiskt och oansvarigt, men skillnaden mellan det hĂ€r och sĂ€g Uwe Bolls filmatisering av Postal Ă€r att det hĂ€r görs med hjĂ€rta. För varje dildo, nakenscen och psykotisk bĂ€rsĂ€rkargĂ„ng finns det ett skratt av glĂ€dje. Det Ă€r absurt och överdrivet och inte nĂ„gonstans hyllar man gĂ€nglivsstilen utan snarare fĂ„r vi se hur jĂ€vla dum den Ă€r i sin kĂ€rna, under all galen topping. Det Ă€r ett komplicerat recept, men kocken kan hantera det.

Saints Row the Third tar tillvara pÄ mitt sÀtt att balla ur i sandlÄdan och gör det till nÄgot positivt. Med nÄgra fÄ undantag Àr alla sidouppdrag hÀrliga och utmanande att göra. HuvudberÀttelsen Àr som tagen ur en tolvÄrings önskedrömmar, fast exekverade med mÀsterlig och erfaren hand. Principen Àr kaka pÄ kaka pÄ kaka med vÀrre och vÀrre grejer, vilket snabbt borde bli ointressant men Volition har fantasibanken att hela tiden ta i lite mer och skjuta frÄn oförutsedda hÄll vilket hÄller det intressant.

Saints Row the Third Àr ett sandlÄdespel för mig. Rockstar har aldrig ens varit i nÀrheten.