Jag har aldrig fastnat för sandlådespel. Allt för ofta slarvar jag bort mig i huvudlinjen i spelet och spenderar all min tid på att skapa kaos och fly poliser eller annat som håller mig borta från uppdragen. Jag har alltid tyckt att kontrollen lämnar mycket att önska, särskilt i skjutandet. Plötsligt dimper Saints Row the Third ner i min brevlåda.

Mycket skeptiskt startar jag spelet och slungas in i första uppdraget. ”Jag ska väl skjutsa någon till högkvarteret eller så” tänker jag bittert.

ICKE! Jag är på ett flygplan och måste skjuta mig fram till cockpit. Sagt och gjort. Jag tar mig fram och öppnar den stora bagageöppningen i bak på planet, sedan följer en resa tillbaka och jag måste hoppa ur. Fritt svävande i luften bland bråte navigerar jag mig med pyttesmåmarginaler runt en massa lådor och annat som faller ur planet.

Jag lutar mig framåt för att öka farten och tar sikte på det störtande planet. Likt en John MacClane på steroider kraschar jag in i planet igen för att ta ut fienden som försatt mig i situationen. Jag gör mitt bästa för att döda honom och flyger sedan ut igen i luften. Störtdyker för att hinna ikapp min partner och sedan fäller jag ut en fallskärm och landar på stadig mark. Vilken resa!

Saints Row the Third inleder med en käftsmäll och lugnar inte ner sig för en sekund. Jag ska ta över staden Steelport, som jag landat i, på de mest galna sätten som kan tänkas. Uppdragen varierar från att ha ihjäl speciella fiender till att med flit bli påkörd (med over-the-top-ragdollfysik) för att göra försäkringssvindleri.

Allting är skruvat i Steelport. Gängen består av Lucha Librewrestlare, sexiga femme fatales i raffset och emoninjor med laservapen för att nämna några. Ett DLC-vapen som följer med nyköp skjuter ut söta bläckfiskar som tar över fiender och gör de till allierade samtidigt som bläckfisken piper ur sig ursäkter för vad den gör. Stans bästa närstridsvapen är en gigantiskt lila dildo.

Karaktärerna jag stöter på är också de från samma bok. Zimo är en hallick med zebramönster och guldtänder. Hans röst går konstant genom en autotuner för att det är mer ”pimp” så,. Olag är ett genetiskt experiment som får Bane att se ut som pojkscout. Inget är heligt och inget tas på allvar. Röstskådespelarna är förvånansvärt bra och manuset är, på allvar, bland de bäst författade i år. Att man får välja sin egen röst är välkommet och utbudet är också här rikt. Favoriten blir förstås zombierösten som mest bara gurglar och stönar. I en scen sitter jag och en gängpartner i en bil och så går Sublimes – What I Got igång på radion varpå vi spontant sjunger med i hela låten. ”Loving is what I got / dwuarghl bowaergh-dubbae!”. Det här är det närmsta vi kan komma i spelväg till de grindhousehyllningar vi sett från Tarantino. Hade inte spelet gjorts med den nätta fingertoppskänsla Volition visar upp hade det varit lätt att avfärda det som töntigt, sexistiskt och oansvarigt, men skillnaden mellan det här och säg Uwe Bolls filmatisering av Postal är att det här görs med hjärta. För varje dildo, nakenscen och psykotisk bärsärkargång finns det ett skratt av glädje. Det är absurt och överdrivet och inte någonstans hyllar man gänglivsstilen utan snarare får vi se hur jävla dum den är i sin kärna, under all galen topping. Det är ett komplicerat recept, men kocken kan hantera det.

Saints Row the Third tar tillvara på mitt sätt att balla ur i sandlådan och gör det till något positivt. Med några få undantag är alla sidouppdrag härliga och utmanande att göra. Huvudberättelsen är som tagen ur en tolvårings önskedrömmar, fast exekverade med mästerlig och erfaren hand. Principen är kaka på kaka på kaka med värre och värre grejer, vilket snabbt borde bli ointressant men Volition har fantasibanken att hela tiden ta i lite mer och skjuta från oförutsedda håll vilket håller det intressant.

Saints Row the Third är ett sandlådespel för mig. Rockstar har aldrig ens varit i närheten.