I och med att intrycken kring The Legend of Zelda: Skyward Sword började rulla in blev ett faktum allt mer tydligt: Om det någonsin funnits spel som inte riktar sig till män så är det Zelda-serien. Det är naturligtvis något som den får lida  för, då majoriteten av branschens proffstyckare fortfarande är män. Visst finns det en och annan kvinna som drar iväg en egen Zelda-bashing, men de kan i det här fallet klassas som undantaget som bekräftar regeln.

Zelda-serien, speciellt de senare delarna, är helt enkelt inte till för killar. Det blir plågsamt uppenbart bara man tar sig tid att analysera spelen. Man behöver inte ens gå in på detaljer. I den här texten har jag valt att utgå från Skyward Sword, men teorin kan i stort sett appliceras på hela serien sedan 1998. De mest uppenbara exemplen är spelseriens ständiga huvudpersoner Link och Zelda, samt deras relation till varandra. Link är urtypen för en bishie, en manlig karaktär skapad för att tilltala kvinnor med androgyn gullighet och oförarligt sätt. Zelda å sin sida må agera som berättelsens katalysator och målsättning (dvs. det klassiska ”rädda prinsessan”) men är oerhört befriad både från sexualisering och handlingsförlamning. Tänk hur anmärkningsvärt det är egentligen att i en tid då till och med Prinsessan Peach klämts in i en tenniskjol har Zelda klarat sig från all typ av officiell sexualisering. Inte minsta antydan till kort-kort eller sideboobs har givits, för det finns inget skamlöst flörtande med en manlig publik att ta hänsyn till. Nintendo behöver inte infoga någon form av baddräktsmode, för tjejerna spelet riktar sig till är mer intresserade av en topless Link (Hej, Twilight Princess!) än en minikjolszelda (för flatorna har Impa att ty sig till). Deras relation är också försiktig och subtil, en geniun hövisk romans utan sexuella undertoner, som kan liknas med kärleken mellan Tristan och Isolde.

Sedan har Zeldaserien  det där spelupplägget som alla (män) så högaktligen föraktar, där fokus ligger mer på pussel än högupplöst våld. Berättelsen är även den mer känslomässig bas, istället för att skriva spelaren på näsan med dialoger.

…ser ni vad det är jag gör här?

Inte minsta antydan till kort-kort eller sideboobs har givits, för det finns inget skamlöst flörtande med en manlig publik att ta hänsyn till.
Hur arg är du nu, manliga läsare (och säkert en jäkla massa kvinnliga), över att jag drar ditt kön över en gigantisk kam och påstår att du, emotionellt handikappad som vi ju vet att Elderscrollsspelande Call Of Duty-sprängande grabbar ändå är, inte skulle kunna uppskatta ett pusseläventyr utan enorma urringningar? Så här som jag talar till dig nu talar spelmedia till oss tjejer

Hela. Jävla. Tiden.

Det är därför vi ibland exploderar i någon form av kommentarsfält på en till synes oskyldigt menad ”skämtsam” kommentar om exempelvis att vuxna kvinnor inte skulle veta vad Skyrim är för något, eftersom digitalt drakdödande är något som hör männens underhållningsvärld till. Det här är bara ett inlägg, eller ett halvt om vi ska vara noga, men tänkt dig att läsa en eller två rader ur den här texten någon gång per dag. Eller se reklamkampanjer för spel där den citeras. Lite dag för dag, tills du antingen blir allt för avtrubbad för att bry dig eller blir helt jävla galen och skriker ut din vrede i capslock på någon stackars intet ont anande sajt. Som ju ”bara skojade”.

Sedan kommer följdkommenraterna om att du är överkänslig, inte har någon humor samt inte förstår sarkasm. Låt mig tydliggöra något: Om DU (manlig spelskribent) skämtar om MIG (kvinns i allmänhet) och JAG (spelande tjejer som grupp) sedan tar illa vid mig, har du ingen rätt att säga att jag är överkänslig.

Och du har ingen rätt att säga att spel, film, serier, böcker, grafiska noveller eller vadsatansomhelst nog inte är passande kultur för kvinns. Vi kan avgöra det själva. Precis som att du, alldeles fri från ditt kön, kan avgöra om du gillar Zelda eller inte.