”The Happening” Ă€r inte en usel film sĂ„ lĂ€nge som man tar det för vad det Ă€r; en hyllning till Alfred Hitchcocks ”FĂ„glarna”. Okej att de filmgrepp som anvĂ€ndes dĂ„ inte har samma effekt nu och man inte kan skapa nya klassiker genom att kopiera gamla men som gammalt Hithcock-fan kan man Ă„tminstone uppskatta försöket.
Det ska sÀgas att jag enbart spelat ungefÀr sju timmar av The Last Story i skrivande stund, vilket Àr ungefÀr som att ge ett utlÄtande av Unchated 3 efter att ha sett introsekvensen, men  ska det verkligen behövas tio timmar innan ett spel börjar bli riktigt intressant? (eller, som i den dÀr andra spelseriens fall, 20 timmar?). Varför har vi en utveckling dÀr allt krut lÀggs pÄ att göra sÄ coola och innovativa stridssystem som möjligt medan historieberÀttandet fÄr streta sig fram i samma hjulspÄr som borde ha övergetts för flera Är sedan? I just The Last Storys fall kan man argumentera att det handlar mindre om traditionellt historieberÀttande och mer om en legend som försöker hitta tillbaka till det som en gÄng gav honom stjÀrnstatus, men fenomenet Àr knappast isolerat.
Ăr verkligen historien om den förĂ€ldralösa krigarpojken med ett mörkt förflutet som blir förĂ€lskad i en drömsk prinsessa sĂ„ himla intressant att vi vill spela det om och om och om igen, utan större variation? NĂ„gonstans blir det som Kalle pĂ„ julafton; en trött tradition man slĂ€par sig igenom och som ger en överdrivet positiva kĂ€nslor inför en remake av Toy Story enbart för att det Ă€r nytt för i Ă„r.
NÀr man för första gÄngen trÀffar pÄ den hÀftiga antagonisten, kung av ett rivaliserande folkslag som ser ut som en bladning mellan Dragon Ages Sten och Gannondorf, intrÀffar följande scen:
VÄr protagonist faller för kungen klinga och den unga prinsessan försöker stoppa det dödande slaget.
”PĂ„ sĂ„ vis” mullrar konungen, vĂ€nd mot den unga flickan som hĂ„lls tillbaka av hans soldater ”Om du vĂ€rdesĂ€tter pojkens liv kommer du med mig nu. Frivilligt.”
Prinsessan reser och sig, sakta men vÀrdigt, och nickar sammanbitet. Hon följer efter den monstruösa konungen nÀr han lÀmnar platsen och en sista skymt av hennes böljande hÄr Àr det vi fÄr se innan protagonisten tappar medvetandet.
Medan den hÀr scenen pÄgÄr nÀr jag ett hopp om att jag inte ska vakna upp som protagonisten och ge mig ut pÄ en mordturné i jaken pÄ den kidnappade prinsessan, utan istÀllet fÄ kontrollera henne nÀr hon förs bort mot okÀnda land. Hur spÀnnande vore det inte att spela högadlig krigsfÄnge i ett frÀmmande slott, dÀr man konstant mÄste vara pÄ sin vakt, smida planer och finna allierade för att tillslut kunna fly. Kanske skulle man fÄ lÀra sig mer om de onda Gurak-folkslagets kultur och deras motivation för att starta krig mot mÀnniskorna. Kanske skulle det hÀr och dÀr kunna uppdagas ett moraliskt val. Jag vill spela prinsessans historia.
Men naturligtvis stjÀl man en bÄt och rÀddar henne inom loppet av trettio minuter.
TÀnk vad bra spelet blivit om vÀndningen du beskrev faktiskt hade hÀnt.
Det Àr trÄkigt att jag ska behöva vÀlja bort det hÀr spelet frÄn min speltid eftersom all lokalisering av japanska spel för oss i Europa och USA bör uppmuntras, men det Àr ocksÄ trÄkigt att spelen som slÀpps inte lever upp till vad jag anser att genren (i det hÀr fallet) kan Ästadkomma.
Jag tror att jag Àr ungefÀr dÀr du var nÀr du skrev den hÀr texten, och mÄste sÀga att jag hÄller med dig pÄ det mesta. Dock kÀnner jag att den senaste timmens spelande har varit riktigt bra och att spelet vÀxt i mina ögon. Men dÄ mest pÄ grund av att jag faktiskt fattat stridssystemet och börjar gilla det.
à terstÄr att se om storyn ocksÄ fÄr ett uppsving de nÀrmsta timmarna, den har ju i alla fall potential (som i att det Àr Final Fantasy-skaparen och han kan hitta pÄ vad fan som helst).
Hm. Generisk JRPG intryck mall A. SÄ trÄkiga att lÀsa i lÀngden och sÀger ingenting nytt. Varför slösar mÀnniskorna som skriver bort sin tid med att upprepa saker som redan har sagts hundratusentals ggr innan?
Det finns inga kvalitéer i att upprepa allting som nÄgon annan redan sagt.
Varför lÀggs fokus pÄ stridssystem i de moderna JRPGn? Enkelt för att det Àr vad som det alltid klagades pÄ förrut, spels stridssystem hade Grandia som sin topp och sedan var allting annat i princip skit.
Nu nĂ€r de japanska företagen försöker göra nya intressant stridssystem sĂ„ gnĂ€lls det över att berĂ€ttelserna och karaktĂ€rerna Ă€r gamla? De försöker ju göra alla till lags, men det gĂ„r tydligen inte. SĂ„ fort det Ă€r ett JRPG sĂ„ fĂ€ller alla ner skygglapparna och skriver om ”detta har vi sett förrut”…
Det Ă€r irriterande. Man ser aldrig detta ske om Mario. Mario har i alla sina spel fumlat efter att ”rĂ€dda princessan”. I början fanns hon i ett annat slott, nu finns hon i det sista slottet. Stor förĂ€ndring, men ingen hatar serien för det.
Megaman, Zelda och sÄ gott som alla Nintendos serier har samma berÀttelse, samma tema. Ingen gnÀller nÄgonsin över upprepningar eller allt som JRPGn fÄr ta varje gÄng de förs pÄ tal.
Borde inte detta ”upprepande” gĂ€lla för Skyrim, Mass Effect och lika mĂ„nga WRPGn ocksĂ„? Varför Ă€r det bara JRPGn som fĂ„r ta emot skit?
UrsÀkta min utsvÀvning men jag har tröttnat pÄ att alltid lÀsa samma skit om och om igen.
Jag hoppas att jag fÄr min kopia av Last Story snart. För om detta Àr vad som skrivs om det hela sÄ har jag ett helt fuckin fantastic spel att se fram emot.
Jag ber Àven om ursÀkt om det Àr nÄgon som tar illa upp. Jag ventilerade bara min egna Äsikt om detta. TrÄkigt att du inte fastnade för berÀttelsen. Döda inte spelet bara för det.
Jag ogillar WRPGn, men bara jag fÄr tillbaka min SSD kommer jag att ge mig i kast med Mass Effect tÀnkte jag och försöka spela det med ett öppet sinne. Trots att jag sett berÀttelsen typ i varje sci-fi film som jag sett sedan jag var 6Är gammal.
Nej, jag kan inte sÀga att jag hÄller med dig.
Jag skulle inte klassa Syrenne som en stereotyp, lika lite som Kaine i Nier Àr det. Syrenne Àr i stort sett allt som en JRPG-kvinna inte Àr; ful i kÀften, dricker hinkvis med öl och slÀnger sexuella anspelningar omkring sig. I love it.
Det Àr en nÄgot seg inledning, ja, men det tar sig. Faktiskt. Och striderna erbjuder Sà mycket nytÀnk att jag nÀstan baxnar. Det Àr modigt och en bedrift att inte falla in i gamla FF-spÄr, eller nÄgra andra spÄr för den delen, hÀr banas istÀllet en helt ny vÀg.
Att en berĂ€ttelse tycks upprepa samma gamla historia alltjĂ€mt, tja, titta pĂ„ böcker och filmer. Ăr det inte samma gamla historia om gott och ont som alltid presenteras? Detta Ă€r inget nytt och förtjĂ€nar inte en kĂ€nga.
LĂ€s gĂ€rna The Writer’s Journey – Mythic Structure for Storytellers and Screenwriters. DĂ€r tar Christopher Vogler upp just vilka typer av karaktĂ€rer som alltid Ă„teranvĂ€nds, vilka berĂ€ttelser vi Ă€n bekantar oss med.
Och snĂ€lla, kan du Ă€ndra ”Hinobu” till Hironobu, tack.
FörstÄr absolut din upprördhet, Henrik, men efter att ha upplevt vad ett spel som Nier kan göra vad gÀller handling (men kanske mindre vad gÀller gameplay, och dÀr fick det sÄklart oförtjÀnt mycket kritik) framstÄr Malins beskrivning av The Last Story som om det trots allt förtjÀnar kritiken.
Mass Effect hyllas alldeles för mycket i mina ögon och spel som Skyrim och Fallout Àr nÀstan aldrig problematiserade. HÀr ser vi en genomgripande struktur av konflikter dÀr tvÄ motsatta grupper eller vad som helst stÀlls mot varandra, de smÄ berÀttelserna Àr marginaliserade och allt ska lösas av den individualistiska huvudpersonen som givetvis har alla möjligheter pÄ sin sida.
I vÄr extremt individualistiska tid Àr det inte konstigt att dessa hyllas, berÀttelser som egentligen gestaltar den amerikanska drömmen dÀr du, spelaren, visar prov pÄ hur du kan ta dig till toppen.
SjÀlvklart Àr saker som öde och brist pÄ enorma valfriheter inget som hör vÄr tid till.
Personligen ser jag dock hellre en bra story Àn gameplay. Mass Effect 3, som ser ut att bli sÄ bombastiskt att en bara storknar, och av det jag spelat av det att döma Àr lika generiskt och ointressant som föregÄngaren, skrivs alltsÄ av pÄ förhand pÄ bÄda delarna.
Hur vÄgar ni snacka skit om ME? Det rÄkar bara vara denna Generationens största epos och Àn vÀrre vÄga jÀmnföra det men nÄgot sÄ solkigt och ointressant som ett jrpg? Mario och megaman mÄ vara samma sak i ny förpakning men de lyckas iaf göra det intressant och roligt till skillnad frÄn alla denna generationens jrpg. Koncept frÄn 1997 fungerar inte lÀngre av en anledning.
@NuYu: Som sagt, jag hoppas fÄ hem spelet sÄ fort som möjligt sÄ jag fÄr sÀtta tÀnderna i det. DÄ kanske jag Àndrar instÀllning. Jag vet inte Ànnu.
Nier har jag inte spelat heller. Bara sett korta klipp litet varstans och det gav mersmak. Man skulle ha ekonomi att köpa alla spel till alla konsoler. SÄ skönt det skulle vara.
Fast jag hĂ„ller inte med om att Shepard eller Fallout handlar om att man ska ta sig till ”toppen”. Du Ă€r ju redan dĂ€r, bara att du inte vet om det Ă€nnu. Hade inte Shepard varit crem de la crem av mĂ€nniskorna hade han aldrig blivit utvald till att bli en Spectre och dĂ„ hade hela serien fallerat pĂ„ punkt ett.
Samtidigt sÄ förstÄr jag. Det var fÄ WRPGn under JRPGns storhetstid och folk spelade som galningar. Sedan av nÄgon anledning kÀnns det som att i princip alla spelare tröttnade pÄ JRPGn och drog sig till WRPGn av nÄgon anledning. Kan det vara för att alla WRPGn har sÄ mÄnga buggar som folk roar sig med mÄntro?
En bra story Àr jÀtteviktigt. Oavsett om den ÄteranvÀnds eller ej Àr berÀttelsen i fokus. Inte hur mÄnga siduppdrag man kan göra pÄ 30h som vad det Àr i WRPGn :p
@Henrik – Jag vet inte vilken vĂ€rld du lever i, men jag och Tommy fĂ„ alltid försvara Mario och Link nĂ€r det slĂ€pps nya Ă€ventyr.
Sen att som du, klanka ner pĂ„ en text om ett spel, innan du sjĂ€lv har spelat det, kĂ€nns…dumt!
Hade vÀl inte förvÀntat mig nÄgot banbrytande mÀsterverk, men det hÀr var förvÄnansvÀrt hÄrd kritik. Blev lite orolig för ett ögonblick men jag tror jag kommer kunna uppskatta spelet ÀndÄ. Om det Àr nÄgot som Star Ocean 3, Xenoblade Chronicles, och halva jÀvla Tales of serien har bevisat sÄ Àr det att Àven ett JRPG kan kompensera en trÄkig story och endimensionella karaktÀrer med lite snygg design och ett bra stridssystem. Synd bara att det ska va sÄ svÄrt att trÀffa rÀtt pÄ alla punkter.
@Ludde: Jag svarar pĂ„ innehĂ„llet i texten. Om hur trött jag Ă€r pĂ„ att JRPGn rankas ned pĂ„ och i 9/10 fall sĂ„ fort det Ă€r ett JRPG sĂ„ vet man att ”gammal berĂ€ttelser, klyschiga karaktĂ€rer” och mera kommer att anvĂ€ndas.
För det behöver jag inte ha spelat spelet. Möts jag av en samling kommentarer om genren som jag har lÀst sÄ mÄnga ggr tycker jag att det Àr ok att frÄga varför det Àr just dessa gamla utslita kommentarer som anvÀnds.
Om det Àr dumt eller inte fÄr tiden utvisa. Vi fÄr se vad min egna reaktion pÄ spelet blir. Jag Äterkommer om man sÀger sÄ.
@Henrik (första inlÀgget): Klart det Àr samma kritik som alla jrpgs fÄr eftersom det Àr en kritik mot genren i stort. Och det gÀller inte bara jrpgs heller, Kingdoms of Amalur har exakt samma problem för att nÀmna ett spel som slÀppts inom samma tidsrymd. Alla skrÀckspel har ocksÄ samma utveckling.
Du tycks utgÄ ifrÄn att jag Àr nÄgon som generiskt hatar jrpgs, sÄ Àr inte fallet, jag har spelat dem i alla tider. Men efter Tales of Vesperia, Nier, Shadow Hearts, vagrant story och vartenda Atlust-spel kÀnner jag att jag eventuellt krÀver lite mer av de karaktÀrer det Àr tÀnkt jag ska engagera mig i Àn en backstory som jag redan sett tusen gÄnger innan och dialoger jag redan hört. Jag krÀver det samma av film, böcker, andra spelgenres och serietidningar. Visst kan jag se en generisk actionfilm pÄ en och en halv timme, men jag kan inte lÀsa en 600 sidors bok med en förutsÀgbar plot. Inte heller kan jag sÀtta mig och spendera 20 h pÄ ett spel som jag kÀnner inte har nÄgot nytt att ge mig.
Med det sagt Ă€r sĂ„ inte fallet med The Last Story. Kanske kan det bli nĂ„got i slutĂ€nden mellan mig och The Last Story (som jag skriver ovan hade jag ”bara” spelat 7h i skrivande stund, ett resultat av ett litet misslyckat skĂ€mt frĂ„n min redaktions sida som gav mig en svinhĂ„rd deadline och sa att jag absolut mĂ„ste ha en text klar tills dess fast jag inte tyckte det var nog med tid) men jag Ă€r evinnerligt trött pĂ„ att spela emopojken med en pixie dream girl-chrush.
@Lania: jag nÀmner inga sidokraktÀrer i texten, enbart huvudpersonerna som tar upp större delen av storyn (so far). Syrienne Àr intressant, men hittils har jag inte sett mer av henne Àn att hon blir skitfull pÄ barer och drar sexreferenser. Inget fel i det, men hon fÄr inte riktigt nÄgon plats i storyn de första 10h. Stridsystemet fÄr vara hur roligt det vill, men jag har aldrig nÄgonsin spelat ett rollspel för att stridssystemet var kul om inte storyn ocksÄ var intressant. DÀremot har jag spelat Ätaliga dÀr stridssystemet suger men storyn var fantastisk. Det Àr en prioriteringsfrÄga.
@BG: Det hÀr Àr inte en recension, det Àr ett intryck av spelet.
Och med ”redaktionen” menar Malin mig đ
@Malin: Jag ska med en gÄng sÀga att jag inte tror dig vara nÄgon JRPG hatare. Det ber jag om ursÀkt för.
Annars sÄ Àr jag med pÄ noterna och förstÄr din kritik. Det Àr bara det att jag Àr sÄ trött pÄ att höra den dÄ jag mest och i princip alltid hör den om JRPGn. Men aldrig om nÄgra andra genrer i princip trots att Àven de lider av samma problem som JRPGn anklagas för.
Det Ă€r just dĂ€rför som jag ibland ser rött nĂ€r jag Ă„ter igen fĂ„r lĂ€sa samma kritik som ”vanligt” medan alla andra spel som har samma problem undkommer kritiken utan problem.
Jag trodde aldrig att JRPGn skulle betyda sÄ mycket för mig som de kommit att göra. Men FFVII Àndrade pÄ det och efter det sÄ Àr jag fast.
Det finns nog bara en sak som jag riktigt stör mig pĂ„ i spel, det Ă€r om huvudpersonen bara Ă€r insnöad pĂ„ en enda sak och inte bryr sig om nĂ„gonting annat. Case: Yuki frĂ„n Grandia 3. Jag hatade honom, jag hatar honom Ă€n och han höll pĂ„ att förstöra spelupplevelsen för mig. Men som tur var Ă€r stridssystemet underbart och rĂ€ddar spelet. Till de sista etapperna i alla fall…
En bok har jag slutat att lĂ€sa för att jag tröttnade pĂ„ upplĂ€gget. Och det var Rivas skrifter som i princip bara bestod av lagar och regler frĂ„n det universumet. Det kĂ€ndes overkill. I spel sĂ„ har jag aldrig slutat spela för att storyn varit flumsig eller ogenomtĂ€nkt. DĂ„ kan jag bara skratta Ă„t ”problemen” och njuta av det istĂ€llet.
Men dÄ Àr jag pÄ. Ska dra ur huggtÀnderna tills nÀsta gÄng :p
Henrik: Jag har faktiskt lÀst Rivas Skrifter, som osnuten femtonÄrig nörd (nÀr det fortfarande var ocreddigt) under min vÀrsta period av David Eddings-fanboyism. Fast Ä andra sidan pluggade jag senare 60 högskolepoÀng historia, sÄ dryga texter Àr vÀl kanske en dÄligt dold fetisch eller sÄ. =)
Jag hĂ„ller nog med Malin (heja!) om allting hon sĂ€ger i artikeln. OvĂ€ntade vĂ€ndningar Ă€r nĂ€stan alltid kul, speciellt om de inte Ă€r av klyschan ”Ă„h, titta, den stora ondingen Ă€r inte alls ond/Ă€r bara en hench man osv” – som ju Ă€r helt vĂ€rdelös!
SjÀlv föredrar jag nog simpla stridssystem och lagom mycket karaktÀrspillande. Slutar nog snarast spela rollspel om det blir alldeles för omstÀndigt. DÀremot Àr jag rÀtt lugn med random encounters om det gÄr snabbt. Se Final Fantasy IX för ett dÄligt exempel, med dess laddningstider frÄn bortom helvetets djupaste trÀsk.
Det jag har mĂ€rkt efter att de senaste Ă„ren i princip bara spelat SNES-rpgs och Fallout 3/New Vegas, Ă€r att japanska rollspel frĂ„n 1995 i alla fall har nĂ„gorlunda likeable (kan nĂ„gon en bra försvenskning av ordet?) karaktĂ€rer, som i bĂ€sta fall till och med fĂ„r ett uns karaktĂ€rsutveckling! Kombinera det med en hyfsad dynamik inom gruppen, eller varför inte den vanligt förekommande dum-japanska humorn, och man fĂ„r ett spel som kĂ€nns vĂ€rt att ta sig igenom. Bra exempel: Lufia 2 (eller Grandia, fast det Ă€r ju Saturn/PS1…).
@Niklas Jo, det var omkring den Äldern jag lÀste mig igenom allt som David Eddings skrev ocksÄ. Men Rivas Skrifter blev helt enkelt för mycket. Det enda jag kommer ihÄg frÄn historieböckerna pÄ lÄg till högstadiet var att det faktiskt var rÀtt roligt. Men jag vet inte hur högre utbildning inom Àmnet ser ut. Mycket lag och tekniska skrifter som gör att man bara vill slÀnga bokfan ut ur fönstret?
HÄll med Malin, det tycker jag. Olika synsÀtt och tolkningar och erfarenheter ger krydda Ät livet. OvÀntade vÀndningar Àr roligt om man inte ser dem flera mil i förvÀg ja.
Jag vill ha sÄ litet sidequests som möjligt. Ge mig en rak linjÀr storyline att följa utan utsvep och jag börjar bli nöjd liksom :p Enda gÄngen jag accepterade att man var springpojke var i The Last Remnant dÄ jag faktiskt fick bra betalt för det jag gjorde.
Random Encounters Àr och förbli en bra lösning, Àven om man undrar litet över miljöerna som dykt upp ibland dÄ man slagits. Jag uppfattade aldrig FFIX som segt och med mycket laddningstider. DÄ tyckte jag det var mer och lÀngre laddningstider till demot av Mass Effect 3. Och dÄ Àr jag ÀndÄ van vid laddningstiderna frÄn Suikoden V som sÀgs ha nÄgra av de lÀngsta och flesta nÄgonsin.
Dynamiken inom gruppen i Chrono Trigger tyckte jag fungerade ypperligt. Ăven FFIV-VI. Och ja, en eller flera likable karaktĂ€rer fanns och finns det fortfarande gott om, bara att man nu mĂ„ste leta lĂ€ngre efter dem :p
Grandia Ă€r nog ett av mina absoluta favoritspel. SĂ„ underbart och sĂ„ skoj. Ăven om Justin ligger litet borderline med Yuki i sitt ”intresse” och knappt ser nĂ„gonting omkring sig.
Henrik: Det Ă€r mycket konstigt specifika saker, typ ”nu ska ni lĂ€sa en kurs om hur kvinnorollen förĂ€ndras beroende pĂ„ om kvinnorna har en man eller inte; hĂ€r Ă€r fyra böcker i Ă€mnet, skriven av torra britter!” đ
HĂ„ller helt med om Grandia, det Ă€r grymt. Ăr bra sugen pĂ„ det. MĂ„ste grĂ€va fram ett Playstation, kĂ€nner jag…
Jag föredrar JRPG framför andra genrer pÄ konsol.
SjÀlv har jag spelat över 10 timmar och jag bara Àlskar Last Story.
RöstskÄdisarna Àr bÀttre Àn genomsnittet, musiken klockren, karaktÀrerna godkÀnda, storyn duger och stridssystemet Àr bland de bÀttre i genren. Det grafiska? Who cares? Det Àr vackert och stÀmningsfullt.
Visst finns det drag pĂ„ karaktĂ€rer och stil som för tankarna till Final Fantasy XII, men det stör inte sĂ€rskilt lĂ€nge. Jag tycker idĂ©n med Chapters Ă€r genial dĂ„ det ger ett bĂ€ttre flyt och inramning â utöver att det fĂ„r en att vilja spela âbara ett Chapter tillâ.
Jag har aldrig förstÄtt varför mÄnga höjt stridssystemet i FFXIII till skyarna. Jag tyckte det var jÀttedÄligt.
Jag upplevde ingen delaktighet i striderna, kontroll eller ens att det var roligt.
Att slÄss i The Last Story Àr dock raka motsatsen, men nej, det tar nÄgra timmar innan man fÄr löpa amok och grepp om stridssystemet.
Alla karaktĂ€rer har 5 liv i början av varje fight och som hjĂ€lten i team:et har du en kraft som lĂ„ter dig resurrect:a kamrater och âaktiveraâ dina magikers magier pĂ„ ett fiffigt sĂ€tt.
Givetvis har du specialattacker med ditt svĂ€rd och ett troget armborst som lĂ„ter dig skjuta fiender pĂ„ distans â bĂ„de i öppna strider och som bakhĂ„llsmanöver. Att grind:a Ă€r faktiskt för en gĂ„ngs skull ett rent nöje.
Jag har alltid fÄtt ut mycket av FF-serien, men efter FF10 har serien haft en utveckling dÀr FFXIII och FFXIII-2 definitivt Àr mina sÀmsta JRPG-upplevelser.
De kĂ€ndes bĂ„da mer som ett jobb Ă€n underhĂ„llning och dessa tvĂ„ spel Ă€r ocksĂ„ de första i FF-serien som jag aldrig kommer vilja spela en gĂ„ng till â inte ens mot god betalning.
Av detta skÀl höll jag faktiskt pÄ att tappa tron pÄ JRPG-genren.
DÀrför Àr jag jÀtteglad över The Last Story.
Detta Àr det första spelet pÄ lÀnge som jag strÀckspelat 4 timmar och som jag ser fram emot att spela igen.
Avslutningsvis â jag har spelat för mycket spel och otroligt mĂ„nga JRPG.
Jag Àr mer eller mindre yrkesskadad, men till skillnad frÄn Malin tycker jag det hÀr Àr ett underbart spel.
Kanske för att jag inte lÀngre orkar med för mycket frihet och vill ha ett fokuserat Àventyr utan en massa meningslösa sidequests. Det kan ocksÄ bero pÄ att jag Àr retro och The Last Story Àr sÄ mycket mer Àn de senaste Ärens oinspirerade FF-magplask. Det spelar helt enkelt pÄ rÀtt strÀngar för mig.
Har du en Wii och gillar JRPG Àr detta ett mÄste!
Nu har jag inte tid att skriva mer. MĂ„ste spela mer!