“The Happening” är inte en usel film så länge som man tar det för vad det är; en hyllning till Alfred Hitchcocks “Fåglarna”. Okej att de filmgrepp som användes då inte har samma effekt nu och man inte kan skapa nya klassiker genom att kopiera gamla men som gammalt Hithcock-fan kan man åtminstone uppskatta försöket.

”Det går att göra oerhört stereotypta japanska RPGs med alla klassiska element inkluderade utan att det blir trist och stelt”
Ställer man in sig på ungefär samma tankegångar kring Hinobu Sakaguchis The Last Story går det att köpa de endimensionella karaktärerna som enbart är stereotyper av de stereotyper som Final Fantasy-pappan en gång själv var med och etablerade.  Spelets första fyra timmar är ett maraton av klichéer som blir direkt plågsamma i sin oerhörda brist på fantasi och varenda dialog känns som en oorginell danshit av en Idolvinnare. Men jag ska inte sitta här och hata på en genre som man hatar på en gammal partner från tonåren. Det går att göra oerhört stereotypta japanska RPGs med alla klassiska element inkluderade utan att det blir trist och stelt. Tales of Vesperia är ett utmärkt exempel. Det enda man måste göra är att tänka ett steg längre. Ska man ha en deppad emopojke som huvudperson, ge honom något att vara vettigt deppad över. Att ens föräldrar brutalt slaktades framför ens ögon som barn är inte nog inom genren. Det funkar i Dexter eftersom detta inte drabbat varenda karaktär i en amerikansk tv-serie någonsin, men i japanskt rollspel är ödet på Svensson-nivå.

Det ska sägas att jag enbart spelat ungefär sju timmar av The Last Story i skrivande stund, vilket är ungefär som att ge ett utlåtande av Unchated 3 efter att ha sett introsekvensen, men  ska det verkligen behövas tio timmar innan ett spel börjar bli riktigt intressant? (eller, som i den där andra spelseriens fall, 20 timmar?). Varför har vi en utveckling där allt krut läggs på att göra så coola och innovativa stridssystem som möjligt medan historieberättandet får streta sig fram i samma hjulspår som borde ha övergetts för flera år sedan? I just The Last Storys fall kan man argumentera att det handlar mindre om traditionellt historieberättande och mer om en legend som försöker hitta tillbaka till det som en gång gav honom stjärnstatus, men fenomenet är knappast isolerat.

Är verkligen historien om den föräldralösa krigarpojken med ett mörkt förflutet som blir förälskad i en drömsk prinsessa så himla intressant att vi vill spela det om och om och om igen, utan större variation? Någonstans blir det som Kalle på julafton; en trött tradition man släpar sig igenom och som ger en överdrivet positiva känslor inför en remake av Toy Story enbart för att det är nytt för i år.

När man för första gången träffar på den häftiga antagonisten, kung av ett rivaliserande folkslag som ser ut som en bladning mellan Dragon Ages Sten och Gannondorf, inträffar följande scen:

Vår protagonist faller för kungen klinga och den unga prinsessan försöker stoppa det dödande slaget.

“På så vis” mullrar konungen, vänd mot den unga flickan som hålls tillbaka av hans soldater “Om du värdesätter pojkens liv kommer du med mig nu. Frivilligt.”

Prinsessan reser och sig, sakta men värdigt, och nickar sammanbitet. Hon följer efter den monstruösa konungen när han lämnar platsen och en sista skymt av hennes böljande hår är det vi får se innan protagonisten tappar medvetandet.

Medan den här scenen pågår när jag ett hopp om att jag inte ska vakna upp som protagonisten och ge mig ut på en mordturné i jaken på den kidnappade prinsessan, utan istället få kontrollera henne när hon förs bort mot okända land. Hur spännande vore det inte att spela högadlig krigsfånge i ett främmande slott, där man konstant måste vara på sin vakt, smida planer och finna allierade för att tillslut kunna fly. Kanske skulle man få lära sig mer om de onda Gurak-folkslagets kultur och deras motivation för att starta krig mot människorna. Kanske skulle det här och där kunna uppdagas ett moraliskt val. Jag vill spela prinsessans historia.

Men naturligtvis stjäl man en båt och räddar henne inom loppet av trettio minuter.