Intryck

The Last Story (Wii)

“The Happening” är inte en usel film så länge som man tar det för vad det är; en hyllning till Alfred Hitchcocks “Fåglarna”. Okej att de filmgrepp som användes då inte har samma effekt nu och man inte kan skapa nya klassiker genom att kopiera gamla men som gammalt Hithcock-fan kan man åtminstone uppskatta försöket.

”Det går att göra oerhört stereotypta japanska RPGs med alla klassiska element inkluderade utan att det blir trist och stelt”
Ställer man in sig på ungefär samma tankegångar kring Hinobu Sakaguchis The Last Story går det att köpa de endimensionella karaktärerna som enbart är stereotyper av de stereotyper som Final Fantasy-pappan en gång själv var med och etablerade.  Spelets första fyra timmar är ett maraton av klichéer som blir direkt plågsamma i sin oerhörda brist på fantasi och varenda dialog känns som en oorginell danshit av en Idolvinnare. Men jag ska inte sitta här och hata på en genre som man hatar på en gammal partner från tonåren. Det går att göra oerhört stereotypta japanska RPGs med alla klassiska element inkluderade utan att det blir trist och stelt. Tales of Vesperia är ett utmärkt exempel. Det enda man måste göra är att tänka ett steg längre. Ska man ha en deppad emopojke som huvudperson, ge honom något att vara vettigt deppad över. Att ens föräldrar brutalt slaktades framför ens ögon som barn är inte nog inom genren. Det funkar i Dexter eftersom detta inte drabbat varenda karaktär i en amerikansk tv-serie någonsin, men i japanskt rollspel är ödet på Svensson-nivå.

Det ska sägas att jag enbart spelat ungefär sju timmar av The Last Story i skrivande stund, vilket är ungefär som att ge ett utlåtande av Unchated 3 efter att ha sett introsekvensen, men  ska det verkligen behövas tio timmar innan ett spel börjar bli riktigt intressant? (eller, som i den där andra spelseriens fall, 20 timmar?). Varför har vi en utveckling där allt krut läggs på att göra så coola och innovativa stridssystem som möjligt medan historieberättandet får streta sig fram i samma hjulspår som borde ha övergetts för flera år sedan? I just The Last Storys fall kan man argumentera att det handlar mindre om traditionellt historieberättande och mer om en legend som försöker hitta tillbaka till det som en gång gav honom stjärnstatus, men fenomenet är knappast isolerat.

Är verkligen historien om den föräldralösa krigarpojken med ett mörkt förflutet som blir förälskad i en drömsk prinsessa så himla intressant att vi vill spela det om och om och om igen, utan större variation? Någonstans blir det som Kalle på julafton; en trött tradition man släpar sig igenom och som ger en överdrivet positiva känslor inför en remake av Toy Story enbart för att det är nytt för i år.

När man för första gången träffar på den häftiga antagonisten, kung av ett rivaliserande folkslag som ser ut som en bladning mellan Dragon Ages Sten och Gannondorf, inträffar följande scen:

Vår protagonist faller för kungen klinga och den unga prinsessan försöker stoppa det dödande slaget.

“På så vis” mullrar konungen, vänd mot den unga flickan som hålls tillbaka av hans soldater “Om du värdesätter pojkens liv kommer du med mig nu. Frivilligt.”

Prinsessan reser och sig, sakta men värdigt, och nickar sammanbitet. Hon följer efter den monstruösa konungen när han lämnar platsen och en sista skymt av hennes böljande hår är det vi får se innan protagonisten tappar medvetandet.

Medan den här scenen pågår när jag ett hopp om att jag inte ska vakna upp som protagonisten och ge mig ut på en mordturné i jaken på den kidnappade prinsessan, utan istället få kontrollera henne när hon förs bort mot okända land. Hur spännande vore det inte att spela högadlig krigsfånge i ett främmande slott, där man konstant måste vara på sin vakt, smida planer och finna allierade för att tillslut kunna fly. Kanske skulle man få lära sig mer om de onda Gurak-folkslagets kultur och deras motivation för att starta krig mot människorna. Kanske skulle det här och där kunna uppdagas ett moraliskt val. Jag vill spela prinsessans historia.

Men naturligtvis stjäl man en båt och räddar henne inom loppet av trettio minuter.

Kommentarer

  1. NuYu skriver:

    Tänk vad bra spelet blivit om vändningen du beskrev faktiskt hade hänt.

    Det är tråkigt att jag ska behöva välja bort det här spelet från min speltid eftersom all lokalisering av japanska spel för oss i Europa och USA bör uppmuntras, men det är också tråkigt att spelen som släpps inte lever upp till vad jag anser att genren (i det här fallet) kan åstadkomma.

  2. Niklas Sintorn skriver:

    Jag tror att jag är ungefär där du var när du skrev den här texten, och måste säga att jag håller med dig på det mesta. Dock känner jag att den senaste timmens spelande har varit riktigt bra och att spelet växt i mina ögon. Men då mest på grund av att jag faktiskt fattat stridssystemet och börjar gilla det.

    Återstår att se om storyn också får ett uppsving de närmsta timmarna, den har ju i alla fall potential (som i att det är Final Fantasy-skaparen och han kan hitta på vad fan som helst).

  3. Henrik Blomgren skriver:

    Hm. Generisk JRPG intryck mall A. Så tråkiga att läsa i längden och säger ingenting nytt. Varför slösar människorna som skriver bort sin tid med att upprepa saker som redan har sagts hundratusentals ggr innan?

    Det finns inga kvalitéer i att upprepa allting som någon annan redan sagt.

    Varför läggs fokus på stridssystem i de moderna JRPGn? Enkelt för att det är vad som det alltid klagades på förrut, spels stridssystem hade Grandia som sin topp och sedan var allting annat i princip skit.

    Nu när de japanska företagen försöker göra nya intressant stridssystem så gnälls det över att berättelserna och karaktärerna är gamla? De försöker ju göra alla till lags, men det går tydligen inte. Så fort det är ett JRPG så fäller alla ner skygglapparna och skriver om “detta har vi sett förrut”…

    Det är irriterande. Man ser aldrig detta ske om Mario. Mario har i alla sina spel fumlat efter att “rädda princessan”. I början fanns hon i ett annat slott, nu finns hon i det sista slottet. Stor förändring, men ingen hatar serien för det.

    Megaman, Zelda och så gott som alla Nintendos serier har samma berättelse, samma tema. Ingen gnäller någonsin över upprepningar eller allt som JRPGn får ta varje gång de förs på tal.

    Borde inte detta “upprepande” gälla för Skyrim, Mass Effect och lika många WRPGn också? Varför är det bara JRPGn som får ta emot skit?

    Ursäkta min utsvävning men jag har tröttnat på att alltid läsa samma skit om och om igen.

    Jag hoppas att jag får min kopia av Last Story snart. För om detta är vad som skrivs om det hela så har jag ett helt fuckin fantastic spel att se fram emot.

    Jag ber även om ursäkt om det är någon som tar illa upp. Jag ventilerade bara min egna åsikt om detta. Tråkigt att du inte fastnade för berättelsen. Döda inte spelet bara för det.

    Jag ogillar WRPGn, men bara jag får tillbaka min SSD kommer jag att ge mig i kast med Mass Effect tänkte jag och försöka spela det med ett öppet sinne. Trots att jag sett berättelsen typ i varje sci-fi film som jag sett sedan jag var 6år gammal.

  4. Lania skriver:

    Nej, jag kan inte säga att jag håller med dig.

    Jag skulle inte klassa Syrenne som en stereotyp, lika lite som Kaine i Nier är det. Syrenne är i stort sett allt som en JRPG-kvinna inte är; ful i käften, dricker hinkvis med öl och slänger sexuella anspelningar omkring sig. I love it.

    Det är en något seg inledning, ja, men det tar sig. Faktiskt. Och striderna erbjuder SÅ mycket nytänk att jag nästan baxnar. Det är modigt och en bedrift att inte falla in i gamla FF-spår, eller några andra spår för den delen, här banas istället en helt ny väg.

    Att en berättelse tycks upprepa samma gamla historia alltjämt, tja, titta på böcker och filmer. Är det inte samma gamla historia om gott och ont som alltid presenteras? Detta är inget nytt och förtjänar inte en känga.

    Läs gärna The Writer’s Journey – Mythic Structure for Storytellers and Screenwriters. Där tar Christopher Vogler upp just vilka typer av karaktärer som alltid återanvänds, vilka berättelser vi än bekantar oss med.

    Och snälla, kan du ändra “Hinobu” till Hironobu, tack.

  5. NuYu skriver:

    Förstår absolut din upprördhet, Henrik, men efter att ha upplevt vad ett spel som Nier kan göra vad gäller handling (men kanske mindre vad gäller gameplay, och där fick det såklart oförtjänt mycket kritik) framstår Malins beskrivning av The Last Story som om det trots allt förtjänar kritiken.

    Mass Effect hyllas alldeles för mycket i mina ögon och spel som Skyrim och Fallout är nästan aldrig problematiserade. Här ser vi en genomgripande struktur av konflikter där två motsatta grupper eller vad som helst ställs mot varandra, de små berättelserna är marginaliserade och allt ska lösas av den individualistiska huvudpersonen som givetvis har alla möjligheter på sin sida.

    I vår extremt individualistiska tid är det inte konstigt att dessa hyllas, berättelser som egentligen gestaltar den amerikanska drömmen där du, spelaren, visar prov på hur du kan ta dig till toppen.

    Självklart är saker som öde och brist på enorma valfriheter inget som hör vår tid till.

    Personligen ser jag dock hellre en bra story än gameplay. Mass Effect 3, som ser ut att bli så bombastiskt att en bara storknar, och av det jag spelat av det att döma är lika generiskt och ointressant som föregångaren, skrivs alltså av på förhand på båda delarna.

  6. Jorge skriver:

    Hur vågar ni snacka skit om ME? Det råkar bara vara denna Generationens största epos och än värre våga jämnföra det men något så solkigt och ointressant som ett jrpg? Mario och megaman må vara samma sak i ny förpakning men de lyckas iaf göra det intressant och roligt till skillnad från alla denna generationens jrpg. Koncept från 1997 fungerar inte längre av en anledning.

  7. Henrik Blomgren skriver:

    @NuYu: Som sagt, jag hoppas få hem spelet så fort som möjligt så jag får sätta tänderna i det. Då kanske jag ändrar inställning. Jag vet inte ännu.

    Nier har jag inte spelat heller. Bara sett korta klipp litet varstans och det gav mersmak. Man skulle ha ekonomi att köpa alla spel till alla konsoler. Så skönt det skulle vara.

    Fast jag håller inte med om att Shepard eller Fallout handlar om att man ska ta sig till “toppen”. Du är ju redan där, bara att du inte vet om det ännu. Hade inte Shepard varit crem de la crem av människorna hade han aldrig blivit utvald till att bli en Spectre och då hade hela serien fallerat på punkt ett.

    Samtidigt så förstår jag. Det var få WRPGn under JRPGns storhetstid och folk spelade som galningar. Sedan av någon anledning känns det som att i princip alla spelare tröttnade på JRPGn och drog sig till WRPGn av någon anledning. Kan det vara för att alla WRPGn har så många buggar som folk roar sig med måntro?

    En bra story är jätteviktigt. Oavsett om den återanvänds eller ej är berättelsen i fokus. Inte hur många siduppdrag man kan göra på 30h som vad det är i WRPGn :p

  8. Ludde Lundblad skriver:

    @Henrik – Jag vet inte vilken värld du lever i, men jag och Tommy få alltid försvara Mario och Link när det släpps nya äventyr.
    Sen att som du, klanka ner på en text om ett spel, innan du själv har spelat det, känns…dumt!

  9. BG skriver:

    Hade väl inte förväntat mig något banbrytande mästerverk, men det här var förvånansvärt hård kritik. Blev lite orolig för ett ögonblick men jag tror jag kommer kunna uppskatta spelet ändå. Om det är något som Star Ocean 3, Xenoblade Chronicles, och halva jävla Tales of serien har bevisat så är det att även ett JRPG kan kompensera en tråkig story och endimensionella karaktärer med lite snygg design och ett bra stridssystem. Synd bara att det ska va så svårt att träffa rätt på alla punkter.

  10. Henrik Blomgren skriver:

    @Ludde: Jag svarar på innehållet i texten. Om hur trött jag är på att JRPGn rankas ned på och i 9/10 fall så fort det är ett JRPG så vet man att “gammal berättelser, klyschiga karaktärer” och mera kommer att användas.

    För det behöver jag inte ha spelat spelet. Möts jag av en samling kommentarer om genren som jag har läst så många ggr tycker jag att det är ok att fråga varför det är just dessa gamla utslita kommentarer som används.

    Om det är dumt eller inte får tiden utvisa. Vi får se vad min egna reaktion på spelet blir. Jag återkommer om man säger så.

  11. Malin (från kontoret) skriver:

    @Henrik (första inlägget): Klart det är samma kritik som alla jrpgs får eftersom det är en kritik mot genren i stort. Och det gäller inte bara jrpgs heller, Kingdoms of Amalur har exakt samma problem för att nämna ett spel som släppts inom samma tidsrymd. Alla skräckspel har också samma utveckling.

    Du tycks utgå ifrån att jag är någon som generiskt hatar jrpgs, så är inte fallet, jag har spelat dem i alla tider. Men efter Tales of Vesperia, Nier, Shadow Hearts, vagrant story och vartenda Atlust-spel känner jag att jag eventuellt kräver lite mer av de karaktärer det är tänkt jag ska engagera mig i än en backstory som jag redan sett tusen gånger innan och dialoger jag redan hört. Jag kräver det samma av film, böcker, andra spelgenres och serietidningar. Visst kan jag se en generisk actionfilm på en och en halv timme, men jag kan inte läsa en 600 sidors bok med en förutsägbar plot. Inte heller kan jag sätta mig och spendera 20 h på ett spel som jag känner inte har något nytt att ge mig.

    Med det sagt är så inte fallet med The Last Story. Kanske kan det bli något i slutänden mellan mig och The Last Story (som jag skriver ovan hade jag “bara” spelat 7h i skrivande stund, ett resultat av ett litet misslyckat skämt från min redaktions sida som gav mig en svinhård deadline och sa att jag absolut måste ha en text klar tills dess fast jag inte tyckte det var nog med tid) men jag är evinnerligt trött på att spela emopojken med en pixie dream girl-chrush.

    @Lania: jag nämner inga sidokraktärer i texten, enbart huvudpersonerna som tar upp större delen av storyn (so far). Syrienne är intressant, men hittils har jag inte sett mer av henne än att hon blir skitfull på barer och drar sexreferenser. Inget fel i det, men hon får inte riktigt någon plats i storyn de första 10h. Stridsystemet får vara hur roligt det vill, men jag har aldrig någonsin spelat ett rollspel för att stridssystemet var kul om inte storyn också var intressant. Däremot har jag spelat åtaliga där stridssystemet suger men storyn var fantastisk. Det är en prioriteringsfråga.

  12. Malin (från kontoret) skriver:

    @BG: Det här är inte en recension, det är ett intryck av spelet.

  13. Ludde Lundblad skriver:

    Och med “redaktionen” menar Malin mig 😛

  14. Henrik Blomgren skriver:

    @Malin: Jag ska med en gång säga att jag inte tror dig vara någon JRPG hatare. Det ber jag om ursäkt för.

    Annars så är jag med på noterna och förstår din kritik. Det är bara det att jag är så trött på att höra den då jag mest och i princip alltid hör den om JRPGn. Men aldrig om några andra genrer i princip trots att även de lider av samma problem som JRPGn anklagas för.

    Det är just därför som jag ibland ser rött när jag åter igen får läsa samma kritik som “vanligt” medan alla andra spel som har samma problem undkommer kritiken utan problem.

    Jag trodde aldrig att JRPGn skulle betyda så mycket för mig som de kommit att göra. Men FFVII ändrade på det och efter det så är jag fast.

    Det finns nog bara en sak som jag riktigt stör mig på i spel, det är om huvudpersonen bara är insnöad på en enda sak och inte bryr sig om någonting annat. Case: Yuki från Grandia 3. Jag hatade honom, jag hatar honom än och han höll på att förstöra spelupplevelsen för mig. Men som tur var är stridssystemet underbart och räddar spelet. Till de sista etapperna i alla fall…

    En bok har jag slutat att läsa för att jag tröttnade på upplägget. Och det var Rivas skrifter som i princip bara bestod av lagar och regler från det universumet. Det kändes overkill. I spel så har jag aldrig slutat spela för att storyn varit flumsig eller ogenomtänkt. Då kan jag bara skratta åt “problemen” och njuta av det istället.

    Men då är jag på. Ska dra ur huggtänderna tills nästa gång :p

  15. niklas skriver:

    Henrik: Jag har faktiskt läst Rivas Skrifter, som osnuten femtonårig nörd (när det fortfarande var ocreddigt) under min värsta period av David Eddings-fanboyism. Fast å andra sidan pluggade jag senare 60 högskolepoäng historia, så dryga texter är väl kanske en dåligt dold fetisch eller så. =)

    Jag håller nog med Malin (heja!) om allting hon säger i artikeln. Oväntade vändningar är nästan alltid kul, speciellt om de inte är av klyschan “åh, titta, den stora ondingen är inte alls ond/är bara en hench man osv” – som ju är helt värdelös!

    Själv föredrar jag nog simpla stridssystem och lagom mycket karaktärspillande. Slutar nog snarast spela rollspel om det blir alldeles för omständigt. Däremot är jag rätt lugn med random encounters om det går snabbt. Se Final Fantasy IX för ett dåligt exempel, med dess laddningstider från bortom helvetets djupaste träsk.

    Det jag har märkt efter att de senaste åren i princip bara spelat SNES-rpgs och Fallout 3/New Vegas, är att japanska rollspel från 1995 i alla fall har någorlunda likeable (kan någon en bra försvenskning av ordet?) karaktärer, som i bästa fall till och med får ett uns karaktärsutveckling! Kombinera det med en hyfsad dynamik inom gruppen, eller varför inte den vanligt förekommande dum-japanska humorn, och man får ett spel som känns värt att ta sig igenom. Bra exempel: Lufia 2 (eller Grandia, fast det är ju Saturn/PS1…).

  16. Henrik Blomgren skriver:

    @Niklas Jo, det var omkring den åldern jag läste mig igenom allt som David Eddings skrev också. Men Rivas Skrifter blev helt enkelt för mycket. Det enda jag kommer ihåg från historieböckerna på låg till högstadiet var att det faktiskt var rätt roligt. Men jag vet inte hur högre utbildning inom ämnet ser ut. Mycket lag och tekniska skrifter som gör att man bara vill slänga bokfan ut ur fönstret?

    Håll med Malin, det tycker jag. Olika synsätt och tolkningar och erfarenheter ger krydda åt livet. Oväntade vändningar är roligt om man inte ser dem flera mil i förväg ja.

    Jag vill ha så litet sidequests som möjligt. Ge mig en rak linjär storyline att följa utan utsvep och jag börjar bli nöjd liksom :p Enda gången jag accepterade att man var springpojke var i The Last Remnant då jag faktiskt fick bra betalt för det jag gjorde.

    Random Encounters är och förbli en bra lösning, även om man undrar litet över miljöerna som dykt upp ibland då man slagits. Jag uppfattade aldrig FFIX som segt och med mycket laddningstider. Då tyckte jag det var mer och längre laddningstider till demot av Mass Effect 3. Och då är jag ändå van vid laddningstiderna från Suikoden V som sägs ha några av de längsta och flesta någonsin.

    Dynamiken inom gruppen i Chrono Trigger tyckte jag fungerade ypperligt. Även FFIV-VI. Och ja, en eller flera likable karaktärer fanns och finns det fortfarande gott om, bara att man nu måste leta längre efter dem :p

    Grandia är nog ett av mina absoluta favoritspel. Så underbart och så skoj. Även om Justin ligger litet borderline med Yuki i sitt “intresse” och knappt ser någonting omkring sig.

  17. niklas skriver:

    Henrik: Det är mycket konstigt specifika saker, typ “nu ska ni läsa en kurs om hur kvinnorollen förändras beroende på om kvinnorna har en man eller inte; här är fyra böcker i ämnet, skriven av torra britter!” 😀

    Håller helt med om Grandia, det är grymt. Är bra sugen på det. Måste gräva fram ett Playstation, känner jag…

  18. GAME-Kim skriver:

    Jag föredrar JRPG framför andra genrer på konsol.
    Själv har jag spelat över 10 timmar och jag bara älskar Last Story.
    Röstskådisarna är bättre än genomsnittet, musiken klockren, karaktärerna godkända, storyn duger och stridssystemet är bland de bättre i genren. Det grafiska? Who cares? Det är vackert och stämningsfullt.

    Visst finns det drag på karaktärer och stil som för tankarna till Final Fantasy XII, men det stör inte särskilt länge. Jag tycker idén med Chapters är genial då det ger ett bättre flyt och inramning – utöver att det får en att vilja spela ”bara ett Chapter till”.

    Jag har aldrig förstått varför många höjt stridssystemet i FFXIII till skyarna. Jag tyckte det var jättedåligt.
    Jag upplevde ingen delaktighet i striderna, kontroll eller ens att det var roligt.

    Att slåss i The Last Story är dock raka motsatsen, men nej, det tar några timmar innan man får löpa amok och grepp om stridssystemet.
    Alla karaktärer har 5 liv i början av varje fight och som hjälten i team:et har du en kraft som låter dig resurrect:a kamrater och ”aktivera” dina magikers magier på ett fiffigt sätt.
    Givetvis har du specialattacker med ditt svärd och ett troget armborst som låter dig skjuta fiender på distans – både i öppna strider och som bakhållsmanöver. Att grind:a är faktiskt för en gångs skull ett rent nöje.

    Jag har alltid fått ut mycket av FF-serien, men efter FF10 har serien haft en utveckling där FFXIII och FFXIII-2 definitivt är mina sämsta JRPG-upplevelser.
    De kändes båda mer som ett jobb än underhållning och dessa två spel är också de första i FF-serien som jag aldrig kommer vilja spela en gång till – inte ens mot god betalning.

    Av detta skäl höll jag faktiskt på att tappa tron på JRPG-genren.
    Därför är jag jätteglad över The Last Story.
    Detta är det första spelet på länge som jag sträckspelat 4 timmar och som jag ser fram emot att spela igen.

    Avslutningsvis – jag har spelat för mycket spel och otroligt många JRPG.
    Jag är mer eller mindre yrkesskadad, men till skillnad från Malin tycker jag det här är ett underbart spel.
    Kanske för att jag inte längre orkar med för mycket frihet och vill ha ett fokuserat äventyr utan en massa meningslösa sidequests. Det kan också bero på att jag är retro och The Last Story är så mycket mer än de senaste årens oinspirerade FF-magplask. Det spelar helt enkelt på rätt strängar för mig.

    Har du en Wii och gillar JRPG är detta ett måste!
    Nu har jag inte tid att skriva mer. Måste spela mer!

Skriv en kommentar