Ibland händer det att man behöver kategorisera sig själv, ni vet – på de där fancy middagarna med folk man inte känner, eller när man träffar den gamla klasskompisen från förr som undrar vad man har blivit för kuf med åren. Förr i tiden var det enkelt: jag är sekreterare/rörmokare/lönnmördare – och man kom undan. Man var sitt yrke – det räckte gott så.

Numer vill man helst prata om sin livsstil. Vad man gillar att göra. Till exempel spela tv-spel.
Man kanske kallar sig en gamer och känner sig rätt nöjd med det. Alla vet ju vad en gamer är. Right?! Njae. För tio år sen hade jag skrålat: ”jamenförfan – det är klart man vet vad en gamer är. Det är en sån som spelar skiiiiiitmycket tvspel och bara dricker joltcola och käkar pizza”.

”Hon pwnar sina kollegor på jobbet”
Numer är din morsa gamer. Hon kanske inte överdoserar varesig skräpmat eller koffeinstinna drycker, men hon har hittat Farmville på Facebook och det är ett helvete att slita tanten därifrån. Hon pwnar sina kollegor på jobbet i Wordfeud och innan hon lägger glasögonen på nattduksbordet så bockar hon av ännu en bana i Plants vs Zombies. Så – begreppet gamer har vidgats mer än kronprinsessans private parts och rymmer nu så mycket mer än det någonsin gjorts (nu slutar vi alla tänka på kungligheter tack) och vad vi lägger i det är högst personligt.

När en liten subkultur blir till populärkultur så förvrängs bilden. Bilden av sig själv som gamer blir suddig – vad är jag egentligen, är jag min morsa, är jag inte så unik som jag tänkte att jag var? Egot törnas till och man blir lite vilsen. Å ena sidan är man glad över att ens subkultur plötsligt blir accepterad – att det inte anses så märkligt att hellre sitta hemma och fila på bästatiderna i Wipeout än dricka öl på krogen – å andra sidan är man plötsligt likställd sin morsa.

Är detta en typisk 'Gamer'?

Ju fler som ryms i facket, desto mer hänsyn måste man ta, ju större cirkeln av spelare blir – desto mer lik resten av samhället blir den. Och ju närmre det riktiga samhället vi kommer, desto mer måste vi börja applicera de regler som människan under många år slipat fram för att få ett så stort antal individer som möjligt att trivas samtidigt.

Vi spelare har under många år härjat om att bli accepterade. Om att spel minsann också är kultur. Om att det VISST borde finnas en alldeles egen Oscarsgala för oss. Nu är vi (nästan) där. Spelen är inte jämställda operan rent kulturellt kanske – men i populärkulturen har de en given roll. Vårt missionerande om spelens storhet har gjort alla till gamers och subkulturstämpeln är bortvaskad. Priset vi fått betala, eller snarare fått på köpet, är krav på mer tolerans och större respekt för alla gamers. Oavsett om de är din morsa eller någon helt annan.

Text av Susanne Möller

Susanne Möller skriver. Mycket. På olika ställen. Om spel skriver hon på DN. Men hon kan gärna prata om spel också. Det gör hon i radions P3 Spel. Susanne är också vuxen. Lite som din morsa. Hon är svag för Basset Hounds, ångrar att hon inte döpte sin grabbhalva till Beyond The Grave i mellannamn och har svårt att inte baka grejer.