”..jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också”

Jag är inte bara konnässör av tv-spel, utan även tvåbarnsfar (snart tre), heltidsarbetande samt halvtidsstuderande. Dygnet har bara 24 timmar och trots alla dagliga måsten så prioriterar jag mitt spelande och försöker ge de så många timmar som möjligt. Och i denna aldrig sinande ström av nya titlar man vill spela så räcker helt enkelt inte tiden till, speciellt inte för att spela spel som inte underhåller mig. Även om det är spel som man borde spela, enligt kritiker och vänner.

I vintras läste jag Dmitry Glukhovsky roman om ett postapokalyptiskt Moskva, Metro 2033. Boken var gripande som få och höll mig på helspänn ända fram till sista sidan. Den hopplösa stämningen, det breda karaktärsgalleriet och de många olika extrema fraktionerna som bildas i en anarki – tillsammans bildar de en av de mest minnesvärda böcker jag har läst.

Började spela adaptionen av romanen häromdagen, och efter cirka 5 timmar är jag redo att lägga spelet på hyllan. Jag vill verkligen tycka om spelet lika mycket som boken, men det gör jag helt enkelt inte.

Är det för det krångliga kontrollschemat som kräver tre knapptryckningar för att visa mina uppdrag, den horribla ljudmixen, värdelösa dubbningen eller den tama vapenkänslan? Kanske hade jag orimligt höga förväntningar på adaptionen från bok till spel? Oavsett vad problemet ligger, så har jag inte särskilt roligt när jag spelar spelet, jag njuter inte av stunden och det känns bra när jag trycker på off-knappen.

Ändå är jag lite smått tveksam, jag kanske borde tvinga mig igenom ett par timmar till i Moskvas mörka tunnlar? Spendera ett par tråkiga timmar i bleka avbilder från romanens målande beskrivningar?

Eller ska jag stoppa in Modern Warfare 3 i konsolen, dominera ett par banor och faktiskt ha en rolig spelstund? Livet är för kort för tråkiga spel. Så enkelt är det.

Carpe diem tänker jag, och sätter ett headshot på 200meter på banan Liberation.

Text av Mattias Sörbom

Mattias är utbildad filmvetare i sina bästa år samt passionerad tv-spelare. Bet sönder en Nes-handkontroll när han var liten. Planerar att tatuera en Big Daddy på armen, eftersom han känner igen sig i dess attribut. Driver spelblogg med höga ambitioner med sin vän Peter. Har aldrig spelat ett Final Fantasy-spel, men har däremot ägt allt från Vectrex till R.O.B. Och är nog allmänt en högst medioker gamer.