Jag började skriva den hÀr krönikan innan Crystal Dynamics Ron Whatshisface bestÀmde sig för att uttala sig dumt kring svÄrigheterna att identifera sig med en kvinnlig karaktÀr. En svÄrighet som verkade utvecklarna övermÀktig, eftersom de utgÄtt frÄn att spelare inte kommer identifiera sig med Lara. Kanske borde nÄgon lÀnka honom till den undersökning som det hÀr inlÀgget baserar sig pÄ.
För nu ska jag skriva om svÄrigheterna för manliga, vita, heterosexuella spelare att identifiera sig med vad utvecklare anser vara en bra representation av deras kön.*
Precis som kvinnor Àr ledsna pÄ offerkoftan* som spÀnner tajt över brösten mÄste det finnas killar dÀrute som Àr jÀvligt trötta pÄ att konstant klÀmmas in i en snÀv hjÀlteroll. Som mÄste vara oerhört störda pÄ att alltid behöva tillhöra det kön som ska slÀpa sig till nÀsta slott, kasta sig in i den brinnande byggnaden eller sjÀlvuppoffrande vara först ut pÄ slagfÀltet. För precis som diskussionen om synen pÄ kvinnor i spel speglar ett större problem Àn det som enbart presenteras pÄ skÀrmen, Àr hjÀlterollen mer Àn bara en kille med överarmsmuskler och tuffa one-liners, det Àr en representation av mansrollen.
Kravet pÄ att vara aktiv, beslutsfattande, dominant, stark och kÀnslolös, samt det enorma kravet att prestera. Kravet att rÀdda vÀrlden, hÀmta hem prinsessan, hÀmnas sin mördade familj och döda alla jÀkla aliens utan att en enda gÄng klaga, visa sig ledsen eller behöva hjÀlp.
Nyligen gjodes vÀrldens första ordentliga akademiska undersökning av frilansjournalisten Becy Chambers hur folk spelar i relation till sina biologiska kön nÀr de fÄr möjlighet att vÀlja kön pÄ sina karaktÀrer. Det gav inte en imponerande mÀngd respondenter, men gjordes enligt alla akademiska regler med representativt urval och ordentligt utformade frÄgor. Resultaten var vÀldigt intressanta.
72,1% av de tillfrĂ„gade tjejerna svarade att nĂ€r de fĂ„r möjlighet att vĂ€lja kön oftast tar sitt eget biologiska. Identifikation var den största drivkraften till varför brudarna valde att spela brudar. För manliga spelare var siffrorna rĂ€tt annorlunda. Bara 34% av de respondenterna valde en manlig karaktĂ€r för att de ville ha nĂ„gon att identifiera sig med. Utav de 37% av manliga spelare som svarat att de oftast spelade kvinnor svarade enbart 28% att de var för att ”ha nĂ„got snyggt att titta pĂ„”, den anledning som oftast anges som drivkraft nĂ€r killar spelar tjejer.
TvĂ„ andra saker tyckte locka killarna mer till att spela kvinnor; det ena var att de ansĂ„g att en kvinnlig huvudperson gjorde spelet intressantare eftersom manliga hjĂ€ltar Ă€r sĂ„ ”gjort”. Det andra var att de inte kan identifiera sig med den stoiska, ladugĂ„rdsbreda actionhjĂ€lten som den manliga karaktĂ€rsmodellen oftast baseras pĂ„ och kĂ€nner sig friare att skapa en egen historia om de spelar som tjej.
”I think itâs generally a matter of the characterâs story and attitude for me; I generally have a mindset that is considered âfeminineâ, at least in comparison to roid-raging space marines.”
skriver en respondent.
Om man ska dra en slutsats efter undersökningen sÄ finns det alltsÄ en rÀtt stor andel grabbar dÀrute som inte kÀnner att de kan identifiera sig med en manlig karaktÀr eftersom denne klÀms in i en supermuskelös kropp och fÄr en röstskÄdis som lÄter som att han levt ett helt liv pÄ att kÀka krita och gamla cigarrfimpar.
Iâd prefer a blank-slate female character to a dude with too much in-game swagger, which for me always breaks the player/character identification.
Kvinnor som mĂ€n försöker i den utstrĂ€ckning de kan spela karaktĂ€rer lĂ„ngt borta frĂ„n spelvĂ€rldens norm-man. NĂ„gonstans har spelbranchen missat uttrycket ”omvĂ€xling förnöjer” och istĂ€llet börjat massproducera den manliga motsvarigheten till Bella Swan: Den vita +30 hetrosoldaten med kortklippt brunt hĂ„r och kvĂ€llsstubb, nĂ€st intill helt identitetslös utöver sina yttre egenskaper.
Vi har sett det nu. Dags att gĂ„ vidare. Eller Ă„tminstone ge honom en personlighet som inte kan sammanfattas med orden ”sammanbiten och sarkastisk”.
Brudar vill ha det. Snubbar vill ha det. Vi vill i alla fall fÄ möjligheten att testa att identifiera oss med Lara.
*You’re welcome, alla som nĂ„gonsin kommenterat ”Men killar dĂ„?!” nĂ€r jag skrivit om kvinnofrĂ„gor.
*”Offertröjan” som i den rosa blus Peach fĂ„r dra pĂ„ sig varje gĂ„ng hon ska kidnappas till nĂ€sta slott, inte som att ”tjejer tar pĂ„ sig offerkoftan” som jag skrev om tidigare.
Har aldrig förstÄtt varför man överhuvudtaget ska identifiera sig med en spelkaraktÀr. SÄ som han snubben beskrev Lara, sÄ Àr jag med de flesta spelkaraktÀrer. Jag hÄller pÄ dem och vill att det ska gÄ bra (eller iaf framÄt). Men jag Àr aldrig Max Payne. Max Àr Max.
Nu Àr inte alla som jag, men för mig Àr identifikation overrated.
PS. Bella Ă€r inte identitetslös! đ DS.
Jag hĂ„ller med Malmer. Jag identifierar mig i stort sett aldrig med spelkaraktĂ€rer. Jag identifierar mig vĂ€ldigt sĂ€llan med karaktĂ€rer i media överhuvudtaget. Jag kan minnas ett par J.M. Coetzee-böcker som hade karaktĂ€rer jag kunde identifiera mig med, men annars upplever jag bara andra karaktĂ€rers berĂ€ttelser. De berĂ€ttelserna har lĂ€nge varit vĂ€ldigt likformade (speciellt i spel), eftersom det Ă€r i stort sett samma huvudperson i alla. Det Ă€r vansinnigt trĂ„kigt. Jag Ă€r dĂ€rför helt för ökad mĂ„ngfald – inte för att det ger mig nĂ„gon att identifiera mig mer med, utan bara för att det blir intressantare berĂ€ttelser.
Tror att ordet ”identifikation” i film-, bok- och spelsammanhang handlar mer om att just leva sig in i karaktĂ€ren, heja pĂ„ den, sympatisera/empatisera med den, snarare Ă€n att ordagrant kĂ€nna igen sitt eget liv och sin egen personlighet i dem.
För övrigt – bra text! Bra att du lyfter fram andra sidan – min make blir galen pĂ„ alla stenhĂ„rda manliga hjĂ€ltar och att man aldrig kan skapa smĂ„ och spinkiga manliga karaktĂ€rer.
Jag gillar Nathan Drake, massor. đ
Maria: Fast det var ju det som mycket har kritiserats nÀr det gÀller Lara-snubbens uttalanden. Att han pratade om att spelare vill sympatisera och heja pÄ istÀllet för att identifiera sig med henne. Att det reducerade henne nÀr han sa sÄ.
Personligen tycker jag inte det reducerar nÄgon spelkaraktÀr att vara en extern person som jag styr. Jag rÀddar Nathan Drake frÄn döden och jag kommer rÀdda Lara Croft frÄn döden. Men det vore sjukt nice om det blev, som texten menar, lite fÀrre rakade marinsoldater och lite fler varierade snubbar.
KĂ€nns som att varken ”samhĂ€llets mest privilegierade person” eller random muskelgubbe med pangpang-vapen i spel Ă€r speciellt lĂ€tt att relatera till tycker jag. Men sĂ„ Ă€r jag varken moderat eller nĂ„n större fan av vĂ„ldsspel heller.
Men vad gĂ€ller spelkaraktĂ€rer sĂ„ lĂ€r de sĂ€kert bli djupare den dagen spelen blir det. Spel byggs mest kring principen ”hĂ€r finns en massa gubbar som vill slĂ„ dig, nu gĂ„ och döda dom” och nĂ„nstans nĂ€r spelen fĂ„r samma bredd som filmen sĂ„ lĂ€r karaktĂ€rsgalleriet bli mer mĂ„ngbottnat ocksĂ„.
Spelmalmer: Fast Maria har rĂ€tt i det hĂ€r fallet, identifikation inom media syftar till inlevelse, inte att en direkt ser sig sjĂ€lv i karaktĂ€ren. Hur det talas om Lara i det hĂ€r fallet gör klart att CD inte förvĂ€ntar sig att du ska leva dig in i upplevelsen, utan istĂ€llet se dig som en slags gudomlig tredjepart som styr över en karaktĂ€r du inte har en koppling till pĂ„ ”samma sĂ€tt som en manlig karaktĂ€r” som Ron sa i intervjun. Du spelar inte SOM Lara, du trycker pĂ„ handkontrollen och Lara lyder. Jag hade sjĂ€lv inte stört mig pĂ„ definitionen att spela med vs att spela som om inte Ron sjĂ€lv uttryckt att han ansĂ„g det var skillnaden nĂ€r en spelar som kvinna och inte default-dude. I en senare intervju har han ocksĂ„ exempelvis sagt ”Lara vill be forced to drink piss to survive, and you’re going to want to bursh her teeth for her” (Har ej lĂ€nk men kolla Jim Sterlings Twitter ca kl 15 idag). Separation mellan spelare och karaktĂ€r, du vill borsta tĂ€nderna Ă T henne. Ditt jobb som spelare Ă€r att TA HAND om Lara, inte att spela SOM Lara som slĂ„r sig ur en jĂ€vlig situation. Vet inte om jag lyckas beskriva min poĂ€ng sĂ€rskillt bra i det hĂ€r svaret, men det Ă€r en STOR skillnad pĂ„ spela som och spela Ă„t/med.
timmy: Kan inte du börja jobba med att skriva baksiderstexterna till spel? ”HĂ€r Ă€r en massa dudes och du vill döda dem” skulle ju vara awesome i allt frĂ„n CoD till God of War och Diablo 3!
Fancyface:Me too! Ălskar att han Ă€ gnĂ€llig, smĂ„stressad och inte vill och KAN INTE NĂ N ANNAN GĂ IN I DET BRINNANDE HUSET? Han Ă€r en fantastisk bra hjĂ€lte i mina ögon!
Nu vet jag inte om jag Àr kvÀllstrött och dÀrför Àr dÄlig pÄ att leta, men jag har svÄrt att kalla hennes undersökning akademisk nÀr frÄgorna som stÀlldes, urvalsgruppen och vad hon baserar sina analyser pÄ inte presenteras tydligt.
Gustav: Ah, sÄg nu att surveylÀnken Àr bruten, dÀr lÄg all info. Jag har det sparat nÄnstanns, ska leta!
”Kravet att rĂ€dda vĂ€rlden, hĂ€mta hem prinsessan, hĂ€mnas sin mördade familj och döda alla jĂ€kla aliens utan att en enda gĂ„ng klaga, visa sig ledsen eller behöva hjĂ€lp.”
(Nu pratar du kanske bara om spel dĂ€r huvudrollen Ă€r ”bestĂ€md” till att vara man och inte möjligt att anpassa?)
Det var en liten scen i DA2 som gjorde att jag hajjade till. En liiiten scen, men Äh vilket intryck det gjorde pÄ mig. Det Àr ett av mycket fÄ spel dÀr hjÀlten reagerar utifrÄn sina upplevelser och hjÀlten kunde klaga pÄ det. Den ironiska Hawke kunde tex klaga pÄ att folk kom till honom och han skulle lösa alla deras problem som en jÀvla springpojke. Men sen kom ocksÄ denna lilla scen och jag insÄg vilka genier BioWares DA-team Àr. HjÀlten blev pÄverkad av en hÀndelse som IRL skulle sÀnka oss andra vanliga dödliga i botten. HjÀlten sörjde! ANDRA fick trösta Hawke. Det var fantastiskt! (Dessutom spelade jag male Hawke sÄ det var frÀscht att fÄ uppleva detta.)
Har aldrig nÄgonsin kÀnt nÄgon som helst svÄrighet med att identifiera mig med manliga karaktÀrer i spel, just för att jag aldrig identifierar mig med dem. De Àr nÄgon som jag för stunden styr över och ska hjÀlpa igenom svÄrigheter, de Àr inte jag. Lika lite som Lara kommer vara jag nÀr jag spelar Tomb Raider, lika lite Àr Nathan Drake det.
Frances: Det blir lite lurigt, eftersom jag blandar fast kön med spel dÀr en fÄr bestÀmma kön, men argumentationen utgÄr ifrÄn manliga karaktÀrsmodeller i de spel dÀr en fÄr vÀlja (dvs. snubbarna kÀnner sig inte bekvÀma med att spela snubbar pga hur de Àr modelerade och framstÄr).
Jag tyckte ocksÄ den scenen Àr superbra. Jag spelar ocksÄ en MaleHawke andra gÄngen och tÀnkte ocksÄ pÄ de scenerna som sjukt bra. Bioware alltsÄ!
Jocke: Jag tĂ€nker bara citera det Maria redan skrivit i kommentarerna:”Tror att ordet âidentifikationâ i film-, bok- och spelsammanhang handlar mer om att just leva sig in i karaktĂ€ren, snarare Ă€n att ordagrant kĂ€nna igen sitt eget liv och sin egen personlighet i dem.” <-korrekt uppfattat
Ăr det inte konstigt att tala om att identifiera sig med karaktĂ€rerna, om det inte faktiskt Ă€r just att identifiera sig med karaktĂ€rerna som man menar? För som jag skrev ovanför sĂ„ har det ju hĂ€nt – Ă€ven om det Ă€r vĂ€ldigt ovanligt – att jag faktiskt gjort det, pĂ„ en nivĂ„ som ligger nĂ€rmare hur jag ser pĂ„ ordet Ă€n hur ordet anvĂ€nts i den hĂ€r diskussionen. Om man anvĂ€nder ”identifikation” sĂ„ löst att det innefattar alla personer som vi pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kan relatera till, vattnar det inte ut ordet (speciellt inför diskussioner om karaktĂ€rer som vi faktiskt, tja, identifierar oss med)?
Nu menar jag absolut inte det hĂ€r som en kĂ€nga till er, Malin och Maria, utan mot Rosenberg. Hans uttalanden kĂ€nns vĂ€ldigt konstiga, av flera anledningar. Dels sĂ„ lyckades de reta upp folk av tvĂ„ anledningar – dels att man ska ”ta hand om” Lara, och dels att spelet anvĂ€nder vĂ„ldtĂ€kt (eller det implicerade hotet om vĂ„ldtĂ€kt) som plot device – och dels lyckades det förvirra en hel del personer ur den förmodade mĂ„lgruppen. Jag förstod aldrig vad han snackade om med att ”vi” inte kunde identifiera oss lika bra med en kvinna som en man, nĂ€r jag som sagt sĂ€llan identifierar mig med nĂ„gon alls (men dĂ€remot kan relatera/”heja pĂ„” lika bra till kvinnor som mĂ€n, likvĂ€l som till personer frĂ„n andra bakgrunder Ă€n mig sjĂ€lv, eller frĂ„n andra Ă„ldersgrupper). Det lĂ€t bara som ett dumt nonsensargument.
”Utav de 37% av manliga spelare som svarat att de oftast spelade kvinnor svarade enbart 28% att de var för att âha nĂ„got snyggt att titta pĂ„â”
Vad fick du denna data ifrÄn? Artikeln du lÀnkade till sÀger nÄgot helt annat:
”only 26.9% of men claimed sexual attraction as a consideration in choosing their characterâs gender”
AlltsÄ oberoende av kvinnlig eller manlig karaktÀr.
Eller tog du upp datamaterial som inte inkluderades i themarysue-artikeln?
Jag identifierar mig lĂ€ttare med trovĂ€rdiga karaktĂ€rer – oavsett kön/art/ras
Femshep Àr trovÀrdigare Àn maleshep (t v bÀttre skÄdis), och blir dÀrför ett sjÀlvklart val.
I Darksouls tyckte jag det var fantastiskt att fÄ spela en tanig, mager och ganska oattraktiv manlig karaktÀr. Dennes situation kÀndes mer ödesdiger Àn nÄgon annan man i nÄgot annat spel (kanske bortsÀtt frÄn James i SH2).
Anton Albin: Jag skrev fel pĂ„ antalet procent mellan artikeln och krönikan. DĂ€rav fel antal. Dock sĂ„ var urvalsgruppen heterosexuella mĂ€n och frĂ„gestĂ€llningen frĂ„n varför de valde en kvinnlig karaktĂ€r, dvs det var ihopkopplat med kön. Det var ocksĂ„ undersökningens egentliga syfte, en anvĂ€nde sig enbart av kvinnor som en slags ”mĂ€tgrupp” och för att det inte skulle bli allt för tydligt vad undersökningen egentligen handlade om, nĂ€mligen manlig identifikation.
OCH FĂR SISTA GĂ NGEN OM DEFINITIONEN AV IDENTIFIKATION MED KARAKTĂRER I MEDIA:
”When reading a novel or watching a film or a television program, audience members often become absorbed in the plot and identify with the characters portrayed. Unlike the more distanced mode of receptionâthat of spectatorshipâidentification is a mechanism through which audience members experience reception and interpreta- tion of the text from the inside, as if the events were happening to them.”
– Jonathan Cohen, Mass Communication And Society, 2011
”According to Freud (1940/1989), Wollheim (1974), and Bettelheim (1943, 1976), identification is an imaginative experience in which a person surrenders consciousness of his or her own identity and experiences the world through someone elseâs point of view.”
”Identification is often related to audience perceptions of liking, similarity, and af- finity to characters. However, these latter concepts describe attitudes or judgments that people make about characters based on their perceptions of the characters and of themselves as people. To compare or judge a character, one is required to activate his or her own psychological schemas and, hence, to be self-aware, whereas identification uses oneâs own psyche to imagine being someone else”
– Maccoby, E. E., & Wilson, W. C. Identification and observational learning from films.
Har jag ungerbyggt definitionen av identifikation som ett vedertaget begrepp nu eller mÄste jag lista en boklista?
Fine!
HÀr Àr ett urval:
Wollheim, R. (1974). Identification and imagination.
Reeves, B., & Miller, M. M. (1978). A multidimensional measure of childrenâs identification with television characters.
Radway, J. A. (1983). Women read the romance: The interaction of text and context.(<- fö SKITBRA) Press, A. Class and gender in the hegemonic process: Class differences in womenâs perceptions of television realism and identification with television characters. <- obs! arikel! Hoffner, C., & Buchanan, M. (1998, May). Parasocial interaction and wishful identification with TV characters: The role of perceived character attributes <- OBS, UPPSATS!
Jag förstĂ„r termen. Jag erkĂ€nner att det Ă€r ett vedertaget begrepp – men jag har fortfarande vissa problem med den, som jag förklarade ovan. Dessa har jag oavsett om den Ă€r etablerad eller ej.
DÀremot hade jag kanske kunnat förtydliga det lite i min tidigare kommentar. Vi lÀmnar det dÀr?