Det finns många olika sorters ilska när det kommer till tv-spel. Det finns ilskan över det orättvisa i Mario Kart. Sen har vi ilskan man känner när ens lagkamrater inte vet vad de håller på med i Left 4 Dead. Eller när en glitchar och buggar förstör för dig. Men den värsta sortens ilska är ändå den som jag känner när jag ser någon spela ett spel som jag redan spelat, och när jag ser den personen spela fel. Min sambo har aldrig spelat Mass Effect. Så när hennes semester kickade igång hade vi bestämt oss för att hon skulle påbörja det äventyret. Hon har noll erfarenhet av tredjepersonsskjutare, men en hel del erfarenhet av rollspelselement. Så vi sätter svårighetnivån på lägsta, and off she goes.

Jag börjar försöka styra upplevelsen så som jag vill ha den, till den mån att jag gör allt utom att slita handkontrollen ur hennes händer
Jag vet hur det är att se på när nybörjare spelar ett spel för första gången. Det vet nog du också. Alla har nog varit med om det någon gång. Och det var precis vad som hände när jag såg henne under sina första eldstrider i Mass Effect, och hennes första tredjepersonsstrider någonsin. Frustrationen som bubblar, behovet att underätta, korrigera och tillrättavisa. ”Sänk siktandets känslighet!” ”Sök skydd bakom väggar!” ”Se till att du har med dig ditt team!” ”Har du equipat rätt vapen?” ”Titta på radarn så vet du vart du ska!” Och så vidare. Jag börjar försöka styra upplevelsen så som jag vill ha den, till den mån att jag gör allt utom att slita handkontrollen ur hennes händer. Allt för att jag vill att hon ska få en lika bra spelupplevelse som jag hade.

Det värsta är att under tiden som jag gör det, förstår jag även att det försämrar hennes spelupplevelse och tar henne ännu längre ifrån den upplevelse jag vill att hon ska få med spelet. Ändå kan jag inte sluta påpeka att hon måste röra sig framåt, när jag ser att hon stått och väntat i över en minut på att en fiende ska titta fram bakom sin vägg. Jag förvandlas ofrivilligt till en soffversion av Navi, med en underliggande irritation och frustration i rösten. Till slut kommer den där ilskan, och mina välvilliga hjälpanden låter mer som att jag skäller på henne. Jag vet att jag blir så, och försöker alltid låta bli redan från början. Men så länge jag verkligen bryr mig om att personen ska ha en så (enligt mig) perfekt spelupplevelse som möjligt, kommer jag fortsätta riskera att göra den sämre. Det är verkligen ”the road to hell is paved with good intentions”. Och jag hatar mig själv för det efter varje gång.

Nästa gång hon spelar Mass Effect ska jag inte ens se på.
Jag ska sätta på mig ett par hörlurar, och spela Theatrhythm Final Fantasy på högsta volym.