Jag hade inga större förväntningar på Spec Ops: The Line. Jag förväntade mig ännu en militärshooter i en lång, lång, lång rad. Soldatpangare efter mall 1:A. Men så ringer Ludde precis innan spelet ska till att landa i brevlådan och slänger en dos hype i ansiktet på mig. Tydligen pratas det om revolution i genren och fantastisk story. Helt plötsligt vet jag inte var jag står.
Rakt i kakhålet, ditt jävla aber!
Men kul är det. Enkelt kul, vilket ibland är precis vad man vill ha. Det är inte lika superslipat som till exempel Modern Warfare 3. Det blir vid tillfällen lite rörigt på slagfältet, speciellt när kontrollen inte vill som jag och lämnar mig stående utan skydd medan kulorna viner runt öronen. Men det känns också något friare och mindre som en rälsskjutare än nämnda exempel. Man försöker sig visserligen på en del filmiska skriptade sekvenser, men de är inte lika många (och inte lika bra) som i MW3.
Nästan lika viktigt som gameplay är, hör och häpna, berättelsen. The Line försöker sig på något helt annat än vad som är norm bland militärshooters idag. Det är inte bara militärporr och amerikansk patriotism. Bara det faktum att jag tycker det ens behövs skrivas om storyn är en ganska stor grej i genren. Jag tror inte jag skrev ett ord om storyn i Modern Warfare 3, till exempel, och trots att det bara var ett halvår sedan har jag i ärlighetens namn ingen aning om vad spelet handlade om.
Du, kolla här! Jag ska pissa över kanten!
The Line utspelar sig i ett postapokalyptiskt Dubai, svalt av sandstormar, och spelaren kliver i rollen som Captain Walker. Som ledare för ett tremannateam är det hans uppgift att gå in och leta reda på en amerikansk bataljon som försvann sex månader tidigare efter att ha gått emot direkta order och vägrat överge räddningsuppdraget när stormarna intensifierades. Det börjar som ett enkelt lokaliseringsuppdrag men förvandlas snabbt till en jävla soppa av lögner, ödesdigra misstag och galenskap.
Man försöker göra något utöver det gamla vanliga och med själva storyn lyckas man, vilket man ska ha en eloge för. Men sättet storyn berättas på är inte utan brister. Dialogerna varierar i kvalitet, från riktigt bra till inte alls särskilt bra och man försöker ibland avhandla lite väl mycket berättelse under själva eldstriderna. Ännu ett rörigt element i ett redan rörigt skeende blir ibland lite… rörigt. Svårt att hänga med i, speciellt om man likt jag knappt klarar av att göra en sak åt gången.
Man kritiserar militärrollen utan att erbjuda en översimplifierad lösning. Man kritiserar armén utan att varken lägga all skuld på den enskilde soldaten, eller helt frånta honom (osäker på om jag ska specificera könet här, men den amerikanska soldatrollen känns nästan uteslutande manlig) skuld. Den är visserligen jävligt oslipad, men det finns en tydlig kritik mot hela systemet där pliktkänsla kolliderar med en inpräntad notion om hjältemod och det fullständigt orimliga i att lägga det på enskilda människor att välja mellan liv och död. Visst, som spelare kan man lätt strunta i hela den tolkningen och bara se det som ett schysst actionlir, men sådant är vårt favoritmedium. Det är upp till spelaren att spela.
Skönt häng (Badumtisch!)
En av de stora besvikelserna med spelet är miljöerna. Jag menar, sug på ordet ”postapokalyptiskt Dubai” en liten sekund. Det är inte annat än att man förväntar sig storverk. I slutändan blir det dock mest sand, och trots en del snygga sandeffekter så är sand fortfarande sand. Med tanke på hur det hade kunnat vara känns hur det blev som ett jäkla slöseri.
Spec Ops: The Line är inte revolutionerande. Det kommer inte gå till historien med de andra storspelen, det kommer inte vara en klassiker om tio år. Men det är ett riktigt bra actionspel med en del intressanta ansatser. Det finns en spännande moralfråga, en intressant ”skurk”, en del schysst musik och ett stabilt gameplay. Det är inte exceptionellt, men det är ett riktigt bra spel.
Jag har haft ögonen på Spec Ops: The Line ända sedan de började beskriva sig själva som lite av en spelmässig motsvarighet till Joseph Konrads roman ”Mörkrets hjärta”. De gjorde det inte direkt, kanske, men det var väldigt tydligt att det var så som de såg sig själva. Hybris? Youbetcha. Men åh så mycket intressantare än någonting som Infinity Ward någonsin beskrivit ett Call of Duty som.
Det verkar som att spelet både lyckas ganska väl med det jag hoppades att de skulle lyckas med (storyn), och misslyckas ungefär lika mycket med det som jag oroade mig för att de skulle misslyckas med (att särskilja sig från alla andra skjutspel på marknaden). Jag har inte sett ett enda klockrent omdöme, men tillräckligt många positiva för att jag med allra största sannolikhet kommer att plocka upp det här någon gång när plånboken tillåter.