Recension

Sound Shapes (PS3)

Vad är det här!? Plattformsspel som försöker vara Super Meat Boy men med sämre styrning? Visst är det lite kul att musiken byggs av bubblorna du tar men det har jag ju sett förr, bland annat i min meditationsfavorit Rez. Det finns visst flera album med fyra fem låtar styck. Deadmau5! Banorna byggs av retrodoftande sprites och musiken av ganska, för musen, okaraktäristisk techno. Dryg styrning, igen. Nästa album. Beck!

Super Meat Boy käkar svamp och plötsligt skapas ljuv musik.

Nu fattar jag, fan vilket skönt spel! Eller rättare sagt upplevelse, för likt Journey är det här så mycket mer än ett spel. Svårt att beskriva i ord. Ljud och bild väver samman och blir större än bara ett spel. Becks skruvade musik och fantastiska visualisationer får mig sugen på att testa Deadmau5 igen, och nu funkar det. Skit i kontrollen, den är bra nog. Vindlande trummor och tjocka synthmattor tar mig över ett 8-bitarslandskap. Tankarna går till VVVVVV.

Nästa album. En hel skiva byggd på indie-hiten Superbrothers! Pussel? Såklart det ska vara pussel! Hoppa på kontorskillens huvud för att materialisera en… companion cube? Awesome. Spåren går via kontorslandskap till skärselden. Musiken och pusslen är i fokus. Mest musiken.

Efter tio försök sliter jag mitt hår men inser att jag inte har nåt
Spelar igenom de två sista albumen som tar mig på en resa från Antarktis upp till himmelen till en ljudmatta av ambiens och stämning. Nu då? Ska jag likt Rez låsa upp den sista och bästa banan? Nähe, nu var det slut. Death Mode and Beat School unlocked. Vad nu detta?

Death mode tvingar mig tillbaka i köttpojkens fotspår. Noter ska fångas på tid. Väldigt kort tid. Efter tio försök sliter jag mitt hår men inser att jag inte har nåt. Noterna kommer slumpmässigt och det handlar bara om tur om det ska lyckas. Varje låt har en egen dödsbana så jag tragglar på, envis som jag är. Troféerna ramlar in för varje avklarad låt. Inser att klockan är halv två på natten och att klockan ringer 07.00.

Nästa kväll ser likadan ut, ilska och njutning blandas samman till en sötsur sinnesstämning. Sista banan avklarad, dags att besöka taktskolan. En melodi spelas upp och jag får ett helt blankt rutnät framför mig. Ett Lumines-liknande taktstreck går över skärmen och jag inser att jag ska härma melodin jag hört. Nästa bana kräver att jag skapar harmonier. Intressant. Ett tiotal banor senare dingar platinatrofén in. Är jag klar nu? Nej, för man kan göra egna banor. Och ladda upp dem på internet.

Community-avdelningen sprudlar av Super Mario och Zelda-försök men likt Little Big Planet så är det mesta skit. Hittar en fantastisk version av Lejonkungen och hoppar vidare till andra banor av samma person. Man kan följa människor man gillar och får nya banor från dem automatiskt, trevligt. Det går alltså att gallra ut guldkornen.

Jag testar lite snabbt hur editorn fungerar men inser att det kräver en hel del tid att skapa bra saker. Tyvärr verkar det inte gå att göra egna banor lika fantastiska som Becks. Det här är som gjort för DLC. Ge mig mer kvalitetsbanor, nu! Medan jag väntar så spelar jag om mina favoritbanor, men struntar i topplistorna. Jag spelar inte det här för att få knivskarpt plattformshoppande; jag upplever det som ett knarksubstitut.

Kommentarer

  1. FANCYface skriver:

    Du har så rätt, detta är helt fantastiskt.<33

  2. Lika trevligt att läsa saker från herr Tobbe som vanligt, saknar dock fortfarande videorecensioner från herrn.

    Har ju själv tänkt kolla in soundshapes och om jag fattat det rätt behöver jag inte ens handla en Vita för att göra det, YAY!

  3. T4 was Here skriver:

    Så hur funkar Cross play’n?

  4. Tobias Andersson skriver:

    Tack Ebbe, lovar att det kommer videorecensioner under hösten 🙂

    T4, crossplay funkar genom att den synkar din save i molnet så du kan fortsätta spela på den andra maskinen.

Skriv en kommentar