Shadow of the Tomb Raider (PS4)

Trinity är tillbaka och hot om undergången kan oroligt höras viskas mellan byborna i den djupa djungeln i Peru. Tiden är knapp och den enda som kan stoppa det som är på väg att ske är den eminenta arkeologen Lara Croft, med sin pilbåge och sin nu enorma blodslust.

Det är få spelkaraktärer som får mig att pirra så mycket som Lara Croft får. När jag började spela spel fanns det väldigt få kvinnliga hjältar att spela som, vilket det även gör i dag i jämförelse, men ni förstår min poäng. Men 1996 kom det en hjälte som för alltid etsade sig fast i mitt nördhjärta. Där satt jag, 6 år gammal med min storebror och kunde inte tro mina ögon, det var en kvinna! Hon var inte där för att bli räddad eller vara sidekick till någon stor och ståtlig CIS-man eller vara någons ögongodis, nej spelet handlade om henne, en kvinna, en sådan som jag. Det är en känsla som inte går att beskrivas med ord och Lara, envisa, blåögda, enormt badass Lara blev där och då min hjälte.

Tomb Raider och Rise of the Tomb Raider är två spel som jag håller väldigt varmt om hjärtat. De gjorde en ny tolkning av min kära barndomshjälte som jag var mer än nöjd med. Lara börjar sin resa i Tomb Raider som en ung naiv och välvillig individ. Hon vill hjälpa människor och scenen där Lara tvingas mörda en man för första gången minns vi nog alla. Genom spelen har Lara vart tvungen att begå diverse hemska akter för the greater good och det hon verkligen tror på och detta tar stryk på Laras mentala tillstånd. I Shadow of the Tomb Raider är Lara inte längre den naiva blåögda arkeologen utan har istället förvandlats till en arg och slug mördarmaskin. Smygandes tar hon sig igenom de olika scenerna medan hon mördar Trinitys soldater en efter en för att kunna komma vidare mot sitt mål. Hon kommenterar det inte, hon visar inga tecken på obehag så som hon gjort i de tidigare spelen, utan hon bara gör det hon måste för att utföra sitt arbete. Detta kan mest troligen tolkas som någonting jag tycker är dåligt, kanske en ”vad har de gjort med min Lara?”- type of thing, men nej, så är det inte alls. Jag älskar den nya mordlystna Lara. Detta är inte för att jag älskar mord eller tycker att en ska få mörda alla som står i ens väg, inte alls, utan för att det känns som en naturlig progression när det kommer till Laras personlighet. Hon har under spelens gång blivit tvingad att utföra obeskrivliga handlingar vilket lett till den hon är idag, hennes historia har neutraliserat henne inför våldet hon utför.

Shadow of the Tomb Raider ger mig en hel rad nya spelmöjligheter, nya sätt att smyga, nya sätt att straffa fiender och ett nytt sätt att hantera mina färdighetspoäng på, för att bara nämna ett par. Jag tänker för mig själv ett par gånger under spelets gång ”Det är inte supersnyggt ändå…”, och till viss del har jag rätt, vi är lite för bortskämda idag med ansiktsanimationer så som i till exempel Hellblade med sin fantastiska motion capture och där är inte Shadow of the Tomb Raider ens i närheten. Men i samma stund som jag tänker att det inte är så snyggt, så kommer jag till en scen där naturen är så vacker att jag bara står där en stund och stirrar och jag tar genast fram photo mode och tar ett par screenshots, bara för att jag kan.

Så vart vill jag komma med allt det här? Jo, Shadow of the Tomb Radier är ett riktigt bra spel. Det har under alla de timmar jag spelat inte blivit långrandigt, tråkigt eller upprepande en enda gång så som jag personligen tyckte att de två första spelen stundvis kunde bli. Pusslen är nytänkande och underhållande och jag vill hela tiden vidare och framåt för att se vad nästa rum, by, plats har att erbjuda.

Jag är ingen person som hundra procentar spel jag tar mig an, jag spelar mainstory och nöjer mig oftast med det då jag är mätt på spelet vid det laget. Men i vissa få fall, som nu, med Lara, i Shadow of the Tomb Raider vill jag bara spela mer. Jag vill upptäcka allt, finna alla skatter och lösa alla pussel. Och det är i min värld ett av de bästa betyg ett spel kan få.