I Assassin’s Creed III förflyttar vi oss till 1700-talets Amerika och får bevittna en nations födelse. Som europé är jag inte direkt superinsatt i just den här delen av historien. Det lilla jag vet är minnesfragment från högstadiet om te i Boston och en massa män som skrev på ett dokument om att folk har rätt till björnarmar.

Min fyndiga och elegant exekverade inledning till trots tänkte jag hoppa direkt till pudelns kärna rörande varför Assassin’s Creed III, eller någon av de andra delarna för delen, inte är min grej. Assassin’s Creed verkar vara ett fantastiskt spel, men det är bara väldigt bra – och det gör det värre än dåligt i min bok.

 Gatorna, vildmarker, djuren och människorna känns levande och trovärdiga
Stämningen är passande och välgjord, miljön är stundtals makalös. Gatorna, vildmarker, djuren och människorna känns levande och trovärdiga. Allt det här är saker som först slår mig medan jag spelar. Jag sätter upp en mental bild av vad jag ska få vara med om. Men det händer inte! Det är bara en yta. Under allt det där finns ett halvdant parkour-spel med semi-fungerande kontroll och urtrista stereotypa karaktärer och urvattnad dialog. Handlingen känns stundtals som att den slumpats fram med tärningskast och sen strösslats med lite historiska personer och händelser i hopp att ingen som faktiskt vet något om vad som hände tittar särskilt noggrant. Sen orkar jag knappt tala om alla logiska hopp och alla handlingshål. När den historiska personen jag får spela dör är det ju coollugnt eftersom det är en simulation, men när jag styr Desmond och dör så är det samma låtsasglitch som spelas upp. Vem spelar jag nu då? En kan försöka sig på en kulturanalys och hävda någon slags djupare mening, men spelet är på tok för ytligt för att det ska kännas som att det finns något där – på sin höjd lite Inception-onani kanske.

Alltså så här: Problemet är inte att Assassin’s Creed III på något sätt är dåligt, jag tycker det är det bästa Assassin’s Creed-spelet i serien, men kvalitén är inte bra fördelad mellan dess olika respektive områden. Det är snyggt som fasen (med undantag för ansiktena som ser ut som de läskigaste Uncanny-valley-dockorna på länge. Vad är grejen med att alla har glödlampor som reflekteras i sina ögon och varför har alla läppglans?), men kontrollen är inte pålitlig. Det har en genuint intressant kontext, men slarvar bort den med oengagerade manus. Världen är fylld av saker att göra, men inget spelar någon roll för helheten.

Styrkan och försäljningsargumenten för serien har alltid varit dess stora öppna värld och öppenheten i uppdragen, men allt för ofta misslyckas jag och desynkroniserar, som det kallas i spelet, för att min lösning inte stämde överens med hur Ubisoft tyckte jag borde ha gjort. Det finns en snitslad bana jag förväntas ta och det blir plågsamt genomskinligt att spelet inte alls är så öppet och godtar inte alls så många varianter som det ger sken av. Det finns två, kanske tre, metoder att lösa uppdrag på, allt annat ger felmeddelanden och omstart.

Det skulle vara så mycket enklare om spelet var rakt genom uselt på alla plan, men nu finns det ögonblick av hopp om en spelupplevelse utöver det vanliga, men när de inte infrias blir det desto värre. Precis som Santa Piscas vidrigaste tortyr är hoppet om flykt är Assassin’s Creed III:s glimtar av storhet plågsamma att uppleva, för det blir aldrig mer än så. Glimtar av något som skulle kunnat vara fantastiskt.

Ps. Båtstriderna är inte särskilt märkvärdiga. Ds