Jag har två saker på agendan för att hålla mitt nörderi-ådra ockuperad i abstinensen från tv-spel; serietidningar och anime-filmer. Vad får man om man kombinerar detta? En animerad film baserat på en serietidning givetvis!

Förra sommaren läste jag hela Frank Millers ”The Dark Knight Returns” i en enda sittning (ok, jag jobbade natt – hade inte så mycket annat för mig). En fantastisk serie som är värd all den hyllning den fått. Senare samma sommar såg jag också en animerad film baserad på Frank Millers andra Batman-succe; Year One. Och jag gillade den också, men inte alls lika mycket som i motsvarande i serietidningsform.

Av denna anledning var jag nu skeptisk när jag fick hem filmen baserad på The Dark Knight Returns, som dessutom styckats upp i två delar med ett ganska långt uppehåll mellan de två. Men givetvis tittade jag ändå, och jag kan gladeligen meddela att mina föraningar var helt åt skogen fel.

I Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 har man lyckats fånga den råa och äkta känslan som Miller så sylvasst beskrev i tidningen. Det syns i varje bildruta att man har haft en enorm respekt för källmaterialet. Oräkneligt många scener är illustrerade perfekt från tidningen och det är riktigt imponerande hur bra alla dessa scener ter sig i rörligt format.

Något man också lyckats bra med är röstskådespelarna. Visst har jag en inre röst tilltänkt till Batman, Robin, Alfred och alla andra som kanske inte låter som de gör i filmen, men deras dialoger levereras med sådan trovärdighet och säkerhet så man tvingas kapitulera och erkänna sig besegrad och motbevisad.

Jag är nu där jag till viss del hoppades att jag inte skulle vara. För nästa del släpps inte förrän nästa år. Och jag vet ju, efter ha läst serietidningen, vad som händer i Part 2, vilka karaktärer som vaknar till, och hur hela sagan avslutas. Jag är överivrigt peppad. Så till den grad att jag uppfinner nya ord för det.