Jag är ingen simulatorfantast. Det kan jag inte säga med gott samvete. Jag är generellt så dålig på att göra praktiska saker i verkligheten att det bara vore ytterligare plågsamt att återuppleva det virtuellt. Men med det sagt kan jag förstå charmen. Förstå lockelsen med extrem realism. För det mesta, i alla fall. Viss realism, i vissa spel, får mig däremot att svälla upp till en stor, grön ilskeapa och vilt skrikande slita strandstolar och tanter i småbitar.

Varför i helvete blir min karaktär andfådd när hen sprintar? Varför finns den funktionen i något spel över huvud taget? Den där irriterande lilla begränsningen som gör att min sprints avbryts så att jag måste trycka sprint igen. Och då såklart bara kunna sprinta några få meter varefter jag antingen måste vänta på återhämtning eller jucka mig fram i tvåmetersetapper.

Den sortens realism är värdelös nog i verkligheten.
Visst att det är realistiskt, folk blir trötta av att springa, men samtidigt är det här karaktärer vars skottskador läker om de vilar sig bakom ett halvhögt stengärde i mer än sju sekunder. Att de då skulle kunna springa längre än hundra meter utan att rökhosta sig till döds känns inte som ett enormt brott mot den etablerade verkligheten. Varför vill man implementera de irriterade delarna av verkligheten? Funktioner som den här fyller ju inget spelmässigt syfte. Det tillför inget. Det bara irriterar. Jag vill inte heller att min karaktär ska få skovskav och börja halta eller bli solbränd och behöva vila i skuggan. Den sortens realism är värdelös nog i verkligheten.

Men det kanske bara är jag som är dum i huvudet. Ni kanske alla älskar att brottas med virtuell andnöd. Om det är så, lämna en kommentar och berätta varför jag har helt jävla fel. Eller håll med mig, för den delen. Det är nästan bättre.