De senaste dagarna har jag spelat Sonic The Hedgehog 2. De flesta är överens om att majoriteten av Sonics spel de senaste två eller tre konsolgenerationerna har varit annat än bra. Men var Sonic verkligen någonsin bra på riktigt? Eller är det bara något som Segas fans, PR-avdelning och teknik lyckades övertala oss under 90-talet? Jag blir alltid lika förvånad varje gång jag hör någon utbrista att Sonic är med i dåliga spel, och tänker tyst för mig själv ”som alltid då”. Jag växte upp med Super Nintendo, och var knappt ens medveten om Segas och Sonics existens. Därför blev jag aldrig färgad av konkurrensen, och drogs aldrig in i fanboykriget. Det är även därför som jag sällan yttrar mig när Sonics fallande karriär kommer på tal.

Jag hälsade aldrig på Johan för att spela igen
När jag var en liten parvel i tidiga 90-talets Bollnäs hade jag en SNES, och min kompis Johan ett par hus bort hade Sega Mega Drive. Jag spelade Super Mario All-Stars, och han spelade Sonic The Hedgehog 2. Vi bråkade aldrig om vad som var bäst, utan tyckte bara det var coolt att ha tillgång till två konsoler. Tidigare under sommarlovet hade Johan varit hemma hos mig och spelat SNES, och nu var det min tur att komma hem till honom för att spela Mega Drive. Det var första gången jag höll i en handkontroll som inte var designad av Nintendo, om man inte räknar min joystick till Commodore 128. Efter några minuter med Sonic hade ”coolt att vi har tillgång till båda konsolerna” ersatts med ”tack gud i himmelen att jag fick ett Super Nintendo och inte den här styggelsen”. Jag hälsade aldrig på Johan för att spela igen.

Johan hade såklart hypat upp mig med prat om hur snabbt och coolt spelet är, precis som Sega hypat upp honom och många andra barn med samma snack. Problemet är bara att det är väldigt svårt att få det att gå snabbt i ett Sonic-spel. Och så har det alltid varit. Problemet är att design aldrig rättade sig efter gameplay. Sonic var till en början ett spel som skulle visa upp konsolens förmågor när det kom till färger, sprites och det där ”blast processing”. Problemet är bara att man placerade ut hinder på banorna, som hela tiden stoppade farten om du inte kunde bandesignen utantill. Så var det redan då, och så är det även nu. Bandesign och kontroll jobbar inte tillsammans i Sonic-spelen.

Vad fan är det som händer Vs. Klar sikt

Ni förstår, förr i tiden var storleken på 2D-spelets sprites en viktig del av att bedöma spelets grafik. Om vi tittar på Super Mario Brothers ser vi att Mario är ganska liten i förhållande till skärmen. Sonic är däremot presenterat med sprites som tar upp en mycket större procent av bilden. Sonic ser alltså bättre och mer detaljerad ut, men spelaren kan på grund av detta inte se så mycket av vad som är framför honom. Och att se vad som är framför dig är ganska viktigt i ett spel som vill att du ska rusa fram jättefort. Sonics perspektiv känns inzoomat och klaustrofobiskt. Sega kompromissade alltså bort spelets gameplay för att visa upp stora sprites, snabb cpu och färgglada föremål. Idag finns det många fler anledningar till varför Sonic inte funkar, men jag vill påstå att han aldrig funkade.

Sonic The Hedgehog var inte mer än världens mest glorifierade teknikdemo, vars tidiga spel idag lever på nostalgi.