Krönika

Sonic var aldrig bra

De senaste dagarna har jag spelat Sonic The Hedgehog 2. De flesta är överens om att majoriteten av Sonics spel de senaste två eller tre konsolgenerationerna har varit annat än bra. Men var Sonic verkligen någonsin bra på riktigt? Eller är det bara något som Segas fans, PR-avdelning och teknik lyckades övertala oss under 90-talet? Jag blir alltid lika förvånad varje gång jag hör någon utbrista att Sonic är med i dåliga spel, och tänker tyst för mig själv ”som alltid då”. Jag växte upp med Super Nintendo, och var knappt ens medveten om Segas och Sonics existens. Därför blev jag aldrig färgad av konkurrensen, och drogs aldrig in i fanboykriget. Det är även därför som jag sällan yttrar mig när Sonics fallande karriär kommer på tal.

Jag hälsade aldrig på Johan för att spela igen
När jag var en liten parvel i tidiga 90-talets Bollnäs hade jag en SNES, och min kompis Johan ett par hus bort hade Sega Mega Drive. Jag spelade Super Mario All-Stars, och han spelade Sonic The Hedgehog 2. Vi bråkade aldrig om vad som var bäst, utan tyckte bara det var coolt att ha tillgång till två konsoler. Tidigare under sommarlovet hade Johan varit hemma hos mig och spelat SNES, och nu var det min tur att komma hem till honom för att spela Mega Drive. Det var första gången jag höll i en handkontroll som inte var designad av Nintendo, om man inte räknar min joystick till Commodore 128. Efter några minuter med Sonic hade ”coolt att vi har tillgång till båda konsolerna” ersatts med ”tack gud i himmelen att jag fick ett Super Nintendo och inte den här styggelsen”. Jag hälsade aldrig på Johan för att spela igen.

Johan hade såklart hypat upp mig med prat om hur snabbt och coolt spelet är, precis som Sega hypat upp honom och många andra barn med samma snack. Problemet är bara att det är väldigt svårt att få det att gå snabbt i ett Sonic-spel. Och så har det alltid varit. Problemet är att design aldrig rättade sig efter gameplay. Sonic var till en början ett spel som skulle visa upp konsolens förmågor när det kom till färger, sprites och det där ”blast processing”. Problemet är bara att man placerade ut hinder på banorna, som hela tiden stoppade farten om du inte kunde bandesignen utantill. Så var det redan då, och så är det även nu. Bandesign och kontroll jobbar inte tillsammans i Sonic-spelen.

Vad fan är det som händer Vs. Klar sikt

Ni förstår, förr i tiden var storleken på 2D-spelets sprites en viktig del av att bedöma spelets grafik. Om vi tittar på Super Mario Brothers ser vi att Mario är ganska liten i förhållande till skärmen. Sonic är däremot presenterat med sprites som tar upp en mycket större procent av bilden. Sonic ser alltså bättre och mer detaljerad ut, men spelaren kan på grund av detta inte se så mycket av vad som är framför honom. Och att se vad som är framför dig är ganska viktigt i ett spel som vill att du ska rusa fram jättefort. Sonics perspektiv känns inzoomat och klaustrofobiskt. Sega kompromissade alltså bort spelets gameplay för att visa upp stora sprites, snabb cpu och färgglada föremål. Idag finns det många fler anledningar till varför Sonic inte funkar, men jag vill påstå att han aldrig funkade.

Sonic The Hedgehog var inte mer än världens mest glorifierade teknikdemo, vars tidiga spel idag lever på nostalgi.

Kommentarer

  1. Julius Guldbog skriver:

    Skönt att man inte är den enda som känner så här om Sonic. Det har kommit många dåliga spel i Sonic-serien på senare år men de få guldklimparna har varit så mycket bättre än de första Mega Drive-spelen. Fattade inte charmen med de första när jag var liten.

  2. Jens Wallin skriver:

    Jag växte upp med Sega i mitt hem och min granne va Nintendoinnehavare. Har inte heller fattat fejden… Nu vågar jag inte spela Sonic igen pga rädslan att förstöra fina minnen som jag gjorde när jag såg om Wayne’s World på äldre dar :/ Fint skrivet Tommy
    Kram

  3. Förstår inte varför folk ine fattar att sonic är ett platformsspel, klart som fan det är hinder överallt, utan hinder hade det varit nascar,

  4. Hamsternator skriver:

    Så mycket som jag har skrivit, pratat och allmänt bedjande på bara knän försökt få folk att förstå hur Sonic-spelen alltid har varit trasiga är detta en väldigt uppiggande läsning på morgonkvisten =)

    Finns extremt många designmässiga missar i den serien, men med tanke på hur döende Sonic faktiskt är så kanske den striden är helt onödig. Vi kan nog troligtvis låta honom skamset försvinna på egen hand.

  5. Tommy Håkansson skriver:

    Julius:
    Håller med om att de senare spelen ibland varit bättre. Jag har inte spelat Generations, men Colors och Rush är båda mycket bättre än de äldre titlarna.

    Jens:
    Att spela gamla spel för nostalgiskt värde är alltid rysk roulette. :p

    Jonathan:
    Konstigaste är ju att Sega själva inte förstod det.

    Hamster:
    Så länge som Sonic faktiskt bjuder på småtrevliga upplevelser (som ovan nämnda Rush och Colors) får han gärna vara kvar, men tycker i alla fall att folk kan sluta vara elaka mot honom.

  6. Gazimaluke skriver:

    De tidiga Sonic-spelen är väl missuppfattade på så vis att man tror att man bara ska springa mycket. Springa mycket ska man nog när man spelat dem mycket och bemästrat banorna. Och man bör nog syssla med mer plattformande än springande om man ska kunna njuta av dem.
    Med det sagt vill jag säga att jag inte heller finner mer nöja i dem än moderna Sonic-spel. När folk gnällde på fyran så tänkte jag bara “men det här är ju samma sak som tvåan”.

    Tycker att Sega skulle satsat på Ristar istället.

  7. Hamsternator skriver:

    Jag tror aldrig att jag kommer kunna sluta vara elak mot honom. Åtminstone inte innan Sega ger en offentlig ursäkt till resten av världen för all den hjärntvätt de har utfört.

    Eller gör Sonic lite mer älskvärd helt enkelt…

  8. ChrisF skriver:

    Vad är ert problem? Sonic var ett av de mest populära spelen på sin tid, att ta upp det här nu tyder på att ni jämför spelet med nutid och det går faktiskt inte. Samtliga spel från dåtiden är sämre än dagens spel på allt ifrån grafikväg och.. ja säkert annat också.. Men, dåtidens spel var man tvungen att kämpa lite med för att komma förbi vissa hinder osv. Idag ska man rusha sönder spelen och är det minsta lilla som strular så får spelföretagen hur mycket skit som helst för att de inte tänkt på det, eller tänkt på det eller nästa sak de inte tänkt på och att de borde ha lagt ner dubbelt så många miljoner mot vad de gjorde osv, osv, osv…

    Kvalitén på dåtidens spel på Amiga, Nintendo, Sega var långt mycket högre än vad det är på dagens spel. Det finns helt enkelt inga spel idag som har den kvalitén som spelen hade då.

    Visst, sen kanske inte dåtidens spelen är lika roliga idag och det har jag tänkt på många gånger att, mina barn kommer bli bortskämda med dagens spel, de kommer se spel på ett helt annat sätt. Väldigt tråkigt..

    Vi som faktiskt var med på 80- och 90-talet och var med om utvecklingen uppskattar förmodligen spel på ett helt annat sätt.

    Jag tror snarare det är så att ni saknar Sonic och att ni är arga på Sega för att de i stort sett försvunnit och att de dumpat Sonic som om han skulle vara ett misstag.

    Hamsternator.. Hur gammal är du egentligen? Du är knappast tillräckligt gammal för att ha spelat de spelen och åtminstone förstått vad du gjorde när du spelade dem.

    Slutligen vill jag bara säga, jag säger inte att Sonic var/är det bästa spelet som någonsin gjorts, för det tycker jag inte. Men vid lansering hade det långt mycket högre kvalité än något spel har som släpps idag.

  9. Starfighter skriver:

    Ja men precis, vi har resonerat ungefär likadant borta på Spelberget. Sonic är ball, vi vill gilla honom, men majoriteten av hans spel är så jävla tråkiga att spela.

  10. Azzar Astronaut skriver:

    dem 2 första är bra men håller med om att majoriteten av Sonic spelen är dåliga.

  11. Tommy Håkansson skriver:

    Gazimaluke:
    Och det är ju inte konstigt att man trodde (och tror) att man ska springa snabbt, med tanke på marknadsföringen och hela Sonics persona. Plus att det är skittrist när man spelar det metodiskt. :p

    ChrisF:
    “Vad är ert problem?”

    Nee, vilken tråkigt antagonistisk inledning. Här kan vi alla vara vänner utan otrevligheter! Svampkramar på dig! <3

    “att ta upp det här nu tyder på att ni jämför spelet med nutid och det går faktiskt inte.”

    Det är vad alla som säger att Sonic blivit dålig gör. Som jag skriver i texten tyckte jag inte han var bra när jag var 10 år heller.

    “Samtliga spel från dåtiden är sämre än dagens spel på allt ifrån grafikväg och.. ja säkert annat också..”

    Oj! Du. Nja.

    “Kvalitén på dåtidens spel på Amiga, Nintendo, Sega var långt mycket högre än vad det är på dagens spel. Det finns helt enkelt inga spel idag som har den kvalitén som spelen hade då.”

    Men du sa ju nyss att…
    Nu vet jag inte längre varför du inte vill att vi ska jämföra nutid med dåtid. Vilken tid är det som har underläge i den jämförelsen?

    “Visst, sen kanske inte dåtidens spelen är lika roliga idag och det har jag tänkt på många gånger att, mina barn kommer bli bortskämda med dagens spel”

    Det känns som att jag kommer bli åksjuk om jag försöker hänga med i dina svängar.

    “Jag tror snarare det är så att ni saknar Sonic och att ni är arga på Sega för att de i stort sett försvunnit och att de dumpat Sonic som om han skulle vara ett misstag.”

    Jag tyckte inte om Sonic när jag var 10 år, och har haft mer glädje av hans äventyr nu. Så jag saknar honom inte. Du kan lita på att jag skulle säga det rätt ut om det var så jag kände, det lovar jag. 🙂

  12. SpeLinnea skriver:

    Jaa! Vill verkligen gilla Sonic för han är cool och inte Mario. Men det är ju så jävla dödfött när spelen inte är bra plattformare. Eller bra racingspel. Eller bra sidekick. Eller bra nånting alls. Jag tycker dessutom att Sonics stil är för tuff för mig, jag föredrar verkligen kawaii-stilen på äldre pixelspel.

  13. Caymot skriver:

    Jag har bara spelat Sonic 2, så jag har inte riktigt hängt med när det tydligen gått utför. Jag har tolkat kritiken som att det har funnits ett missnöje med att det nya Sonicspelet inte är Sonic 2. Jag blev därför lite förvånad när Sega gav upp och släppte Sonic 4 (som ju verkar vara Sonic 2) och det spelet sedan inte höjdes till skyarna. Nåväl, egentligen var det bara en sak jag ville ha sagt: Sonic 2 är jävligt bra. Körde det nyligen på 360 och det är fortfarande roligt. Visst, det är inte ett Super Mario (och i den jämförelsen menar jag inte skitspelen med Mario i 3D, dvs 64 och Galaxy, Sonic 2 spöar dem alla dagar i veckan) men det är ett bra spel.

  14. Hamsternator skriver:

    ChrisF, att du ifrågasätter min ålder är ett klassiskt men också kasst sätt att bemöta kritik. Jag råkar också vara 80-talist och har tillräckligt mycket erfarenhet från spelens vagga för att göra bedömningen att de första Sonic-spelen var vackra på ytan men drogs med en hel del bristfälliga designbeslut som drar ner spelupplevelsen.

  15. T4 was Here skriver:

    Okay, jag tänker dropa en bomb.
    Sonic är så bra designad att HAN INTE BEHÖVER NÅGOT SPEL FÖR ATT BLI POPULÄR! (dun dun dun~)
    När jag var liten och det fanns tecknat på TV3 så tittade jag på en serie om blå igelkott som med hjälp från en tuff prinsessa, tve-svansad flygande snorräv, cyborg kannin, uppfinnar valrosen(nej inte han från Mythbusters), fetodrake och en fransk fox slogs mot en jävligt creepy cyber-tjockis med en snövrlande sidekick och en arme av extremt badass looking robots.
    Och när det var som allra bäst! Så tog serien slut och fick en slapstick fokurerad ersättare som dög men aldrig nåde samma höjder.
    Under denna tid så visste jag att Sonic var från ett tevespel med all jävla reklam och sånt men jag spelade det inte ordenkligt själv så vitt jag kommer ihåg förrän PC tidingen CD-Rom(kommer ni ihåg den) hade ett demo av Sonic CD med sitt fucken awesome intro och mind twisting tids resor gameplay.

    Och det är därför jag ser mej som ett Sonic fan trots att jag faktist inte äger en ända Sega konsol.
    Skulle kunna prata om en viss long running comicbook men jag måste gå och lägga mej som in i helvete, jobb i mon för fan.
    Zoom zoom!

    P.S
    Sonic Rush till DS är bäst i serien för ibland vill man bara hålla in turbo och äga allt i 180 knyck.

  16. Timmy Avgrundsvrål Sjöberg skriver:

    Va?! Vad skådar mina ögon?! Oförtjänt (nåja) kritik mot Sega?! Genomlid konsekvenserna! >=(

    Måste säga att jag förmodligen tillhör den där skaran som aldrig kommer kunna se på Sonic 2 med andra ögon eftersom det är för evigt inbränt i bakre hjärnbalken, varenda litet hinder. Men jag tycker tvärt om att tvåan är designat utefter Sonic som karaktär, med hans förmågor, till skillnad från ettan där det i många fall handlar om att hoppa mellan hissar och röra sig mellan fyrkantiga block när karaktären är gjord för krökta kurvor.

    Jag tror också att attityden med farten var en selling point men att utforskandet av banorna (och dess hemligheter) får en att spela banorna på andra sätt än genom att springa rakt genom dom, eller att det iallafall är tanken. Att det egentligen handlar mer om flytet än farten. För det är ju inte extrem precision det handlar om längre, som i jämförelse med Mario, så upplägget har inte samma behov så att säga. Men att ta en och annan träff är en mer naturlig del av Sonic än av Mario med tanke på systemet med ringsamlandet. Och musiken… åhh. 😀

    Slutligen, Sonic Generations är trasigt. Hutlösa kontrollproblem och en framerate som dödar hjärnceller. Sonic Racing och Sonic Colors är vad herr blå gjort bra under de senaste åren.

  17. Alex skriver:

    “Problemet är bara att man placerade ut hinder på banorna, som hela tiden stoppade farten om du inte kunde bandesignen utantill.”

    Halva artikeln tills ett konkret argument kommer och så är det det här trötta? Även Mario har sin trial & error, och hyllad nyretro som SMB eller VVVVVV kräver mängder av memorisering, utan att det ses som spelförstörande, tills ett bra flyt uppnås.

    “Sonic är däremot presenterat med sprites som tar upp en mycket större procent av bilden.”
    Sant, men som Timmy säger så är det inte alls lika förödande att bli träffad i ett Sonic-spel (kanske mer störigt i hur det bryter flytet, visserligen). Glöm inte att Sega hade sina arkadrötter kvar här och designade med ett slags nöjesparkstänk (eller teknikdemo mer cyniskt uttryckt) i bakhuvet. Men visst finns det mervärde i spelen i form av olika vägar, hemligheter, smaragdsamlandet, 2-player vs. och det fina flytet som går att åstadkomma med lite tålamod.

    Inte så att du inte har poänger, men “aldrig bra”? Det är en rubrik designad att göra folk tjuriga och kommentera barnsligt istället för den öppna diskussion det kunnat vara, och känns typ 10 år för sent om det var tänkt att verkligen provocera.

    Angående farten, ja, mycket PR-grej över det och sedan halmgubbe bland icke-fans. Länkar till en nördig och onödigt lång video om det.

    Och Sonic själv, en sportfåne och miljökämpe. Inte så cool egentligen, men en bra förebild tycker jag nog 😉

  18. Tommy Håkansson skriver:

    Timmy:
    Jag har inte spelat ettan tillräckligt för att jämföre, men vet att nog står man stilla en hel del medan man väntar på liftar och dylikt i tvåan. Men jag tvivlar inte på att tvåan är bättre.

    Och det är det där med farten Vs. leta hemligheter som inte funkar för mig, som jag tycker är två speldesignbeslut som krockar. Att kontrollen inte har den där precisionen gör inget (jag älskar Excite Truck) men när jag tvingas hoppa på små plattformar som dessutom tvingar mig vänta känns det som att utvecklarna inte varit överens om gameplay.

    Och jo, Sonic kanske kan ta fler träffar än Mario. Men problemet är inte så mycket att jag dör, som det är att en träff i Sonic stannar upp hela flytet. Mer än i Mario, som bara fortsätter springa. Och där handlar det inte ens om fart!

    Men jo, musiken är jäkligt awesome faktiskt. :p

    Alex:
    “Halva artikeln tills ett konkret argument kommer”

    Vad spelar det för roll?

    “Även Mario har sin trial & error”

    Väldigt, väldigt lite. Kommer just nu bara på exempel på det från Lost Levels. Och Mario har inte fart som signum.

    “och hyllad nyretro som SMB eller VVVVVV kräver mängder av memorisering, utan att det ses som spelförstörande, tills ett bra flyt uppnås.”

    SMB har jättekorta banor, VVVVVV har inte fart som signum. Och sedan när har jag hyllat SMB och VVVVVV? Speciellt VVVVVV, som jag inte ens gillar. Om det är åsikter tillhörande personer som inte är jag du syftar på får du ta upp det med dem.

    “Sant, men som Timmy säger så är det inte alls lika förödande att bli träffad i ett Sonic-spel (kanske mer störigt i hur det bryter flytet, visserligen).”

    Bingo! Det stör flytet. Det är inte träffen i sig jag är emot, utan hur Sonic stoppas helt, druttar på ändan, och måste bygga upp momentum igen. Det hade inte varit ett lika stort problem för mig om Sonic — likt Mario — bara fick fortsätta springa.

    Och du har helt rätt i spelets mervärde som kommer med hemligheter, föremål och gömda vägar. Mitt problem med det är bara att jag då måste sakta ner och spela det som ett vanligt plattformsspel, vilket kontrollerna inte riktigt stödjer. Flytet som kan åstadkommas med lite tålamod har du också helt rätt i, och det finns få saker som är så underhållande som Sonic speedruns. Om ett djupt JRPG ber mig ha tålamod är det lättare än om ett färgglatt plattformsspel baserat på fart gör det, där den blå igenkotten själv gestaltas som en hetsigt otålig karaktär.

    “Det är en rubrik designad att göra folk tjuriga och kommentera barnsligt istället för den öppna diskussion det kunnat vara, och känns typ 10 år för sent om det var tänkt att verkligen provocera.”

    Det är en rubrik designad att vara uppseendeväckande samtidigt som att med så få tecken som möjligt representera kärnan med ett A4 av text. Varför skulle jag vara ute efter tjuriga barnsliga kommentarer? Och varför skulle de vara tjuriga och barnsliga när det är 10 år för sent för att provocera? Jag tycker kommentarerna har varit ganska vuxna och trevliga.

    Sonics fart i sig har jag inget emot.
    Jag gillar som sagt de senare titlarna som Colors.

  19. Alex skriver:

    “Vad spelar det för roll?”
    Titeln gav intrycket att du skulle göra upp med hela MD-serien (spelen är rätt olika ändå) och inte bara ta ett återbesök av Sonic 2 och ett par saker du ogillar som de flesta som minns spelet och följer internet redan hört. Tycker inte spelen är perfekta direkt, men nog förtjänar de en ordentlig genomgång (även om det är en sågning) mtp hur omtyckta de är.

    “inte fart som signum.”
    Nej, men jag syftade på flyt där (“tills ett bra flyt uppnås”). Vi verkar ju iaf överens om att det är viktigare än fartelementet när det gäller plattformsspel. Det är betydligt lättare att hinna stanna för faror i Mario ja, men det påverkar ju flytet. Det är lätt att bli lite hemmablind med en så känd serie, men tar jag ett långt uppehåll från ett Mario-spel så visst blir det problem rätt fort om jag försöker hålla springtempo och inte minns banorna.

    “Och sedan när har jag hyllat SMB och VVVVVV?”
    Skrev att de är hyllade (inte av dig specifikt), men okej, det var kanske orättvist. Jag har ingen större koll på din (retro)spelsmak kan jag erkänna.

    “Det hade inte varit ett lika stort problem för mig om Sonic — likt Mario — bara fick fortsätta springa.”
    Å andra sidan kan du ju lätt plocka ringar och hålla dig levande, så där försvinner en del av stressen som gör att man spelar mer försiktigt.

    “vilket kontrollerna inte riktigt stödjer”
    Kan också se vissa problem med kontrollen i trånga och plattformsintensiva partier, sånt som verkar ha följt med hela vägen till Sonic 4 (har inte orkat pröva något senare ännu). Typ den lite sega accelerationen och vändningarna (är lite tajtare i Sonic 3 btw), eller att man inte kan rulla ihop sig efter att ha studsat från en trampolin.

  20. Alex skriver:

    “eller att man inte kan rulla ihop sig efter att ha studsat från en trampolin.”
    *rulla ihop sig i luften, ska det förstås stå.

  21. Tommy Håkansson skriver:

    Men vad spelar det för roll att det inte kom några konkreta argument förrän efter halva texten? Och visst, det vore mer rättvist att skriva om alla spel. Anledningen till varför jag fokuserar på Sonic 2 är för att det är det mest hyllade som en måttstock för Sonics höjdpunkt, och det enda av dem som jag spelat nämnvärt sedan 90-talet. Kanske drar jag ett Sonic-marathon i framtiden och gör en mer grundlig redogörelse.

    “Å andra sidan kan du ju lätt plocka ringar och hålla dig levande, så där försvinner en del av stressen som gör att man spelar mer försiktigt.”

    Absolut. Jag gillar att man klarar sig så länge man har en enda ring. Men som jag skrev i föregående kommentar, döden är inte problemet. Det är hur Sonic stoppas helt, druttar på ändan, och måste bygga upp momentum igen.

  22. Alex skriver:

    “Men vad spelar det för roll att det inte kom några konkreta argument förrän efter halva texten?”
    När jag läser “Sonic var aldrig bra” så är jag ute efter varför du tycker så när jag börjar läsa. Så att det relevanta (för mig) börjar där det gör blir störigt med tanke på hur kort hela texten är, inte för att inledningen och anekdoten är ointressanta.

  23. Tommy Håkansson skriver:

    I see. Jag tyckte min relation till Sonic var relevant i ett sånt här inlägg. Texten är som du säger inte lång, så du har nog lika mycket tålamod som jag när jag spelar Sonic 2. ;D

  24. Örjan skriver:

    Sen när behöver man underbygga vad man tycker om ett spel med en magisteruppsats? Tommy berättar ju bara vad han själv tycker, inte vad som är fakta.

  25. Alex skriver:

    “tålamod”
    När jag eftersöker en genomgång av hela serien? Var, som sagt, inte jobbigt att ta sig förbi första halvan utan att motiveringen till påståendet i titeln var så fattig.

    “Tommy berättar ju bara vad han själv tycker, inte vad som är fakta.”
    Jaha, jag trodde han saxade från wikipedia här? Tror bestämt du missade poängen.

  26. Gazimaluke skriver:

    Det bästa Sonic-spelet är Sonic and Sega All-Stars Racing, så jag ser gram emot Transformed när jag ser fram emot nytt Sonic 🙂

  27. Gazimaluke skriver:

    Sen får man ju också förstå att den här artikeln är en persons åsikt om Sonic. Och som vi vet har man olika åsikt om det mesta. Och även de man kommer överens om mycket håller man inte med om fler saker.

    Jag gillade Mario förr för att Sonics spel inte alls kändes lika kul. Och idag ser jag likadant på dem. Jag gillar Sonic som karaktär.

    Jag tycker även att många andra spel som många andra tycker är bra är mindre bra. Men det betyder ju inte att de är mindre bra för de som tycker att de är bra. Åsikter är åsikter och inte absolut fakta.
    Och visst kan man argumentera för sin sak i en kommentar. Men att uppröras massa över en persons åsikt är mer eller mindre fruktlöst.

Skriv en kommentar