Den senaste veckan eller så har det rådit en enorm mediastorm kring Sverigedemokraterna. Just precis efter att Jimmie Åkesson infört nolltolerans inom partiet mot rasistiska, misogyna och homofobiska uttalanden (på grund av en aldrig upphörande flodvåg av rasistiska, misogyna och homofobiska uttalanden från partiets inre medlemmar) råkar The Three Stooges filma och läcka det där filmklippet med järnrör, svordomar, hot och rasism som vi alla sett vid det här laget. Plötsligt känner alla blod i vattnet och det börjar talas om Sverigedemokraternas fall från svensk mainstreampolitik, eller åtminstone ett stort öppet sår som kommer ta tid att läka för att sedan skapa rejäl ärrbildning.

Men jag tror inte något av det här kommer påverka SD nämnvärt. Hela den här idén att SD skulle försvinna eller krympa till irrelevans om de bara exponerades känns lite naiv, tycker jag. Eller så är det jag som ser cyniskt på majoriteten av alla som röstar på partiet. Men jag tror väldigt få av SD-röstarna bryr sig ett skit om sånt här. Det är säkert fler som tycker det är bra gjort av partimedlemmarna, och som delar deras åsikter. I bästa fall tvingas de någorlunda moderata röstarna komma på fler ursäkter till att fortsätta rösta på SD. That’s it. Men jag tycker det är dags att inse att SD inte är problemet, utan bara ett symptom. Sverige är inte fullt av snälla godtrogna Svenssons som bara lurades till att rösta på SD. Nej, det finns tillräckligt mycket rasism, misogyni och homofobi där ute för att SD ska fortsätta frodas oavsett vad som kommer fram om dem.

Men jag hoppas jag har fel.