GOTY 2012

Årets besvikelse(r)

Deadlight
Den 5 juni klockan 18:37 (cirka) befann jag mig i Los Angeles. Närmare bestämt i Microsofts bås på E3. I min hand höll jag en handkontroll. På skärmen framför mina ögon stod det Deadlight. Efter att ha spelat igenom demot var min hype uppe på max. Där och då kändes det som att Deadlight höll minst lika hög klass som de tidigare Summer Of Arcade-titlarna Braid, Shadow Complex och Limbo. Jag listade t.o.m det som det bästa spelet under årets E3.

Sen när recensionskoden ramlade ner i min inkorg och jag streckspelade det var min känsla densamma. Fy fan vilket bra spel. Jag hyllade det i min recension och tyckte att alla som var besvikna på det, var dumma i huvudet. Sedan började jag spela det igen. Något jag ångrar att jag gjorde. Efter att ha kommit halvägs in i spelet denna gång, stod det plötsligt klart för mig. Visst är Deadlight bra, men absolut inte så bra som jag först hade påstått. Att jag ens hade pratat om Deadlight i samma andetag som ett spel som Braid, kändes rent ut sagt pinsamt. Till skillnad från Braid, som blir bättre för varje gång jag spelar det,blir Deadlight bara sämre och sämre. Därför anser jag att Deadlight är ett av årets största besvikelser. Jag blev såpass förförd av den fantastiska ytan, att jag helt glömde bort att se vad som fanns där under. Nu när jag har insett mitt misstag, vill jag aldrig mer återvända.

Ludde Lundblad

Tommy suger på spel
För vissa var årets besvikelse kanske Deadlight. Jag håller med om att det innehåller enorma mängder förlorad potential. Ett sånt där spel som man tänker ”åh, om de bara fick en andra chans med en uppföljare”. Men för mig personligen är det inte Deadlight som svider mest i själen. Det är inte ens Mario Tennis, Nintendos största fuckup sedan Wave Race: Blue Storm, som plågat mig allra mest i år. Nej, min största besvikelse 2012 är att jag till slut fått säkra bevis på att jag helt enkelt är dålig på tv-spel. Min brist på skicklighet har aldrig varit så uppenbar som under det här året, inte bara för att jag gick fullkomligt vilse i Kingdom Hearts 3D i två dagar.

Jag trodde jag var bra på Mario Kart, men Nintendo-SM under Gamex bevisade raka motsatsen då jag inte ens kom med i topp 20. Jag var officiellt en avdankad hardcorespelare, som inte åstadkommit något sedan jag spelade Unreal Tournament för ett decennium sedan. Slagen och nedbruten fick jag lov att lämna golvet till de riktiga, äkta nördarna som besitter 5K1LLZ. Väl hemma satte jag mig tillsammans med Ludde i soffan, för att spela Halo 4. På easy. Och dör ändå. Flera gånger.

Tommy Håkansson

 

Bubblare: 

– Summer Of Arcade 2012
– Epic Mickey 2: The Power Of Two
– Mario Tennis Open

Kommentarer

  1. OriginalHater1 skriver:

    Not sure if troll or not.
    Men fint skrivet och kan inflika att deadligh såg jag som ett fruktansvärt intressant spel tills jag satte mig ner för ett par dagar sedan och spelade vad jag tror är en majoritet av spelet.
    Många gånger när man dör så känns det som att det är spelets fel snarare än spelarens då jag inte lyckas få gubben att släppa stängsel eller stacket när man blir jagad av en helikopter. Utöver det så är det intressant och i brist på bättre ord, roligt.

Skriv en kommentar