Det är tisdagsförmiddag och jag kliver in på Electronic Arts foaje. Jag ser en hissdörr som håller på att stängas. Jag ropar ”Håll hissen!” och börjar springa. Mannen som brukar synas i TV visar sig stå i hissen. Och precis lika artig och snäll som han verkar i tv-rutan verkar han i hissen också. ”Vart ska du?” frågar han. ”EA”, svarar jag. ”Ah, jag med”.
Självklart vet jag att Thomas Arnroth ska till EA. Varför skulle han annars befinna sig i det här huset samma dag som EA håller pressevent?
Vi skiljs åt vid receptionsdisken där jag blir ombedd att vänta med en kopp kaffe medan profiler från gammelmedia får kliva in genom glasdörrarna och bli mottagna direkt. Jag fnyser lite åt behandlingen, men liksom alla andra bloggare i väntrummet är jag van.
En förvirrad pundare har lyckats ta sig in. Det visar sig vara Tommy Håkansson. Vi blir hämtade och förs upp till rummet som kallas ”The Skybox” där åtta skärmar och en James Stevenson väntar. Efter en halvhjärtad presentation om att spelet heter Fuse och att det är ett superhäftigt nyhittat ämne som all ny teknik bygger på (gäsp) får jag ge mig in och spela multiplayerläget. Tomahawkansson har efter några minuter av dovt mumlande masat sig till andra sidan bordet där kampanjläget spelas.
Jag väljer en av de fyra karaktärerna och ger mig i kast med spelets vågbaserade flerpselareläge. Jag har ett snipergevär och lite annat smått och gott och tillsammans med de andra tar vi oss med lätthet genom de första vågorna. Min karaktär har ett alternativt vapen som får fiender att kristalliserras så de går att spränga enkelt. Hmm, tänker jag. Det här påminner om den där limpistolen jag såg i Overstriketrailern på E3. Spelet som skulle bli det nya Team Fortress. Spelet som såg helt annorlunda ut. Spelet som döptes om till Fuse.
Varför ni bytte art direction, ton och namn från det lekfulla stiliserade Overstrike till detta?
Det roliga är att om man kollar på Insomniacs titlar så är det här dewn som ändrats minst. Jag menar, de tidiga versionerna av Ratchet & Clank så var det en liten tjej som sprang runt med en pinne och löste Mayakoder. Resistance var en rymdopera med färgglada rymdgubbar. Spelen förändrades en hel del längs med utveklingen. Den här gången skedde det väldigt offentligt. När vi visade upp Overstrike på E3 var det mest gameplay som var i fokus. Någonstans på vägen tyckte vi inte spelet var så roligt att spela så vi började ifrågasätta vad vi höl på att bygga och landade i en annan kontext för att jäna spelmekanikerna bättre och göra spelet till en bättre totalupplevelse.
Men ”Fuse”? Vad är ”Fuse”?
Storyn är att man hittat en extremt användbart utomjordiskt ämne som heter fuse. Där vi kommer in har regeringen forskat en massa på det, men så är det några som försöker stjäla Fuse och de här fyra soldaterna ska stoppa dem. Medan de försöker snubblar de över ett vapenförråd med de här fyra distinkta fusevapnen. Senare kommer man träffa fiender som också de har egna användningsområden för fuse. Exoskelett och sånt.
Det vågbaserade läget, Echelon, har en egen liten twist i att det inte bara är horder av fiender som kommer in och en bara ska försöka överleva utan istället är det uppdragsbaserat. Olika typer av uppdrag som ska göras. Det är allt från att döda en boss till att försvara en sändare eller så. I mina händer tycker jag ärligt talat att det visst är som de gamla vanliga vågbaserade lägena. Att kalla uppdragen för olika saker hindrar inte spelläget från att handla om att döda all utom ens lagkamrater liksom.
Tursamt nog är det roligt att döda sina fiender! Jag med mitt snipergevärr och min kristalliserande puffra faller direkt in i en supportroll. Någonstans ska jag ha helande krafter, men jag har inte hittat dem. Det fjärde uppdraget vi tar oss an så möter vi en enorm mängd fiender. ”Kasta en granat” ropar någon. Jag gör som jag blir åtsagd och siktar in min granat ch slungar. Runt fienderna utvecklas en halvglob av ljus och de får tillbaka allt sitt liv. Jaha, tänker jag. Jag har healinggranater. Mina lagkamrater svär och bakom mig hör jag ett bekant skrockande skratt. Det är Thomas Arnroth, mannen som brukar synas i TV, som står bakom mig och glatt ser hur jag gör bort mig.
Tomahawkansson spelar som en tank och han håller en enorm energisköld framför oss som vi tar skydd bakom. Vi pressar framåt i grupp och betar ner fiendeskaran. Som sista stöt skjuter Tomahawkansson iväg sin energisköld som en bred attack med sjujäkla kraft. Som en hagelbrakare, ungefär. En futuristisk, enrgibaserad fuse-inkletad hagelbrakare.
Jag börjar förstå hur de tänker här.
Tomahawkansson har ett ansiktsuttryck som ser ut att säga ”YOLO! OP, BITCHES! SWAG!! OP!!”.
Hur har ni arbetat för att balansera de fyra karaktärerna?
Det riktigt svåra är att välja vem av de fyra som får vad. Alltså, att balansera hur starkt ett vapen är eller hur mycket ammo som finns i ett clip är enkelt. Det är bara ett pillgöra. Det som är svårt är att vi har byggt så olika vapen som gör så olika saker och vi vill sprida ut de bra bland karaktärerna. Ingen av dem ska kännas som en bevikelse. Ingen spelare ska känna att en fick den karaktär som var över. Vi visste tidigt vilka kärnfunktioner vi ville att de skulle ha, men sen handlar allt om att hitta vilka färdigheter och vapen som passar till detr. Sen är det ju inte skrivet i sten att man måste spela som healer bara för att man har helande granater. Ingen karaktär är så endimensionell.
Fuse ser ut att lyckas kunna bli en fin avslutning på Insomniacs spel till sjunde generationens konsoler. Personligen kan jag tycka att Overstrike tilltalade mig mer, men spelmässigt finns lekfullheten kvar och förhopnningsvis finns det en kontext och en berättelse som rättfärdigar den nya stilen – för spelbarheten är redan i toppklass!
Jag ser att medan jag hunnit spela och ställa frågor till James har Thomas Arnroth, mannen som syns i TV, inte ens rört spelet än. Jag frågar om han vill spela. ”Nej, min publik bryr sig inte i alla fall.”
”Hur är det?”, frågar han. ”Jodå. Jag gillar det hittils. Jag tror det kan bli bra, trots det generiska utseendet.” ”Vi får hoppas.” säger Thomas Arnroth, mannen som syns i TV och med de orden går vi ner till kafeterian. Där väntar mat och en rafflande fight med jag och Christer (som också syns i tv, fast som polis med dålig teknikkoll) i ena laget och EA:s skitkomplicerade kaffemaskinen i andra hörnet. Men mer om det nästa gång…
Fuse släpps under mars 2013.
Det intressanta blir ju att se hur kampanjläget blir. Jag gillade också Overstrikes art direction mer men ett bra spel är ju ett bra spel så vi får väl se om det blir nåt att ha.