”Alltså, det är… Det är typ årets bästa spel. Det här kommer hamna i topp på min goty-listan. Det är… Det är så bra. Så jävla bra.” Ludde flåsar av upphetsning i luren. Jag kan höra honom dansa på stället i andra änden. Spelet är såklart Chrystal Dynamics reboot av Tomb Raider som Ludde tagit tillfället i akt att spela igenom innan han skickade vidare det till mig.

Tomb_Raider_2013 (11)Jag blir väldigt kritisk när någon är så översvallande positiv. Jag köper det inte, riktigt. Därför präglades min första timme av Tomb Raider av en kanske lite väl kritiska granskning från min sida. Men det höll inte i sig, kan man väl lugnt säga.

Jag älskar Lara Croft. . Jag erkänner att jag innan det här spelet tänkte att Lara Croft nog gjort sitt som spelhjälte, att bystdrottningen hörde lika mycket hemma på 2010-talet som Duke Nukem. Men jag är glad att jag hade fel. Karaktären Lara Croft är i själva verket spelets absolut största plus. Hon är råcool.

Lara gör övermänskliga saker men känns alltid mänsklig. Hon är uppenbarligen inte nöjd med situationen hon befinner sig i och gnäller som vem som helst hade gjort när hon gång på gång ställs inför helt omöjliga situationer. Men där jag hade lagt mig ner och dött rycker Lara upp sig och löser det. Att följa karaktärens utveckling är ett rent nöje och gör Tomb Raider till ett helt fantastiskt spännande matinéäventyr och en lyckad reboot av en serie på dekis.

Min initiala skepsis hade mycket att göra med hur styrt spelet var. Jag var tidigt rädd för att spelet att utvecklarna lagt så mycket fokus på att skapa en filmisk upplevelse att det inkräktat på spelbarheten. Och i början kändes det som att det var ditåt det barkade. Det var lite väl mycket quick time events och regisserade sekvenser. Men ju längre in i spelet jag kom desto bättre blev balansen. Visst finns QTE och regisserade sekvenser kvar, men balansen är överlag fantastisk. Man får med häftiga filmiska upplevelser utan att det känns som att hela spelet spelar sig själv.

Tomb_Raider_2013Inledningsvis ville jag gärna jämföra Tomb Raider med Far Cry 3, eftersom det var spelet jag spelade precis innan. Båda spelen handlar om människor fast på öar där de absolut inte vill vara. Båda har pilbågar och vilda djur. Men jag insåg snabbt att den liknelsen var orättvis åt båda hållen. Far Cry 3 är ett sandlådespel, något Tomb Raider, möjlighet att backtracka och gå på sidoäventyr till trots, inte är. Tomb Raider är över lag fruktansvärt linjärt, kan ses som negativt. Men det man förlorar i frihet vinner man i story, vilket är spelets stora övertag mot Far Cry, som är dumroligt men har en pisskass story. Far Cry 3 använder storyn mest som ett sätt att förklara gameplayet, medan Tomb Raider använder gameplay för att förstärka storyn.

Det är en fröjd att styra Lara och sättet hon rör sig känns precis rätt för karaktären. Lägg på det en fantastisk vapenarsenal där pilbåden utan tvekan är den klarast lysande stjärnan. Tycker du headshots är kul borde du testa headshots där pilen sitter kvar efteråt. Bad ass är bara förnamnet.

tomb_raider

“Määäh, jag orkar inte döda 200 mustiga ryssar till!”

Jag kan väl känna att Chrystal Dynamics är lite väl glada i att pryla Lara för den personliga utvecklingens skull (när golvet rämnar under henne för fjortonde gången känns det snudd på parodiskt) men jag kan köpa det. Det är ett elddop och Lara kommer ut starkare på andra sidan. Förhoppningsvis får vi i nästa spel se en mer erfaren Lara som inte konstant är på dödens rand.

För en uppföljare måste det bli. Jag har redan börjat längta efter att få återse Lara Croft.