Vad gör man när man når slutet, när den sista bossen ligger död vid ens fötter, det sista pusslet är löst och inget finns kvar förutom eftertexter? Det är ofta bitterljuvt; har man tagit sig så långt som till slutet så gillar man oftast spelet man upplevt. En film på två timmar kan man pina sig igenom, strökolla och samtidigt surfa på telefonen. Men spel är svårare att slentrianuppleva. Antigen tycker man om det man spelar eller så gillar man det inte och lägger av istället. Det krävs hela tiden något av dig som spelare för att ta dig till slutet, en motprestation för att få upptäcka allt. Det är denna skillnad som gör att slutet på spel oftast är så mycket större än motsvarigheterna i film, serier eller böcker, i alla fall för mig. Jag har nästan alltid investerat mer känslor i spel än jag har i andra medier.

jag sprang till pappa och skröt
Ett av de första spelen jag själv klarade ut var Young Merlin till Super Nintendo. Jag hade många gånger, flera år tidigare, sett min pappa spela det, men som så många gånger tidigare hade han klarat ut spelet efter läggdags. Jag minns hur den unge trollkarlen susade igenom tunnelsystem på en skateboardliknande gruvvagn. Jag minns hur den elaka slutbossen kidnappat prinsessan… eller var det bara en vanlig bonddotter? Jag lyckades efter många försök med hjälp av silverstjärnor och magiskt pulver besegra bossen. Slutet kom och jag sprang till pappa och skröt.

Ett annat stort slut var Ocarina of Time. Det var på min 18-årsdag, jag hade fram tills den
dagen aldrig lyckats ta mig till slutet. I mina tidigare tonår hade jag gått bet på vattentemplet. Ännu tidigare än så var det Lord Jabu Jabus mage som satte stopp för min framfart. Många gånger startade jag nya sparfiler och lika många gånger skulle jag misslyckas. Två veckor innan jag fyllde så spelade jag återigen spelet och jag överkom alla tidigare hinder. Min födelsedag kom och slutet närmade sig, två av mina bästa vänner satt i soffan bredvid mig och hejade på mig i min framfart i det sista templet. Och visst, nog låg han där tillslut. Ganon. Död. Detta var extra stort eftersom jag försökt så många gånger tidigare. Vafan, jag hade ju lyckats klara A Link to the Past! Men herregud, hur svårt skulle detta vara egentligen? Jag hatade vattentemplet innerligt för att det så många gånger stått mellan mig och Ganondorf. Men nu var det färdigt. Både Ganondorf och vattentempel var besegrat, bitterljuvt. Så många timmar av upplevelser kokas ner till eftertexter, musiken tonsätter min motvilja. Varför måste det ta slut.

”Indoktrination är det enda svaret”
Jag vill egentligen inte ta upp Mass Effect. Det känns så stött och blött. Tyvärr har jag inga nära vänner som spelat trilogin och ämnet har aldrig fått utrymmet det förtjänar i mitt liv. Jag har aldrig fått utlopp för frustrationen jag kände när eftertexterna rullade, men jag har kommit över det. Jag har återgått till Shepards universum och njutit av det igen, dock ligger besvikelsen där under och gror. Några av mitt livs bästa speltimmar var med Mass Effect. Jag blev lovad så mycket. Men någonstans måste allt ta slut och kanske var det för det bästa ändå. Jag har en spellista på Spotify som heter ”Indoktrination är det enda svaret”. Jag hoppas.

Om jag ska bli lite mer aktuell så rullar tankarna mot Year Walk, jag ska naturligtvis inte
spoila något. Men det är det första mobilspelet som fått mig att inte kunna sova. Slutet i det spelet är utan tvekan årets hittills största spelupplevelse.

Min lärare i åttan berättade för mig en gång om vikten i att ha en knorr i slutet på sina texter. Och visst borde det inte vara så svårt med slutknorr i en krönika om slut, så… Vad gör man när man kommer till slutet?

Text av Glenn Ahlström

Glenn är en 24:årig undersköterska från Lindesberg. Till vardags jobbar han med funktionshindrade barn och unga. Han sjunger dessutom i kör för att bejaka sin kreativa sida. Nybliven Metroidfrälst, har sen juni spelat ut alla sidscrollande Metroidspel och började nyligen spela Prime-trilogin.