Ibland känner jag mig vilse i min egen värld.
Som när jag stod framför baren på studentpuben, fingrandes på min ölflaska och försökte komma på något vettigt att säga till de tre killar jag stod och pratade med. Efter att ha identifierat varandra som ”gamers”, spelande, hamnade vi i en diskussion kring vilken konsol som varit bäst när vi växte upp.
Min sociala osäkerhet gjorde att jag nickade och log mig genom samtalet istället för att presentera sanningen. Jag spelade inte som ung. I mitt vardagsrum stod det visserligen ett åttabitars, men mestadels var det min mamma som spelade Legend of Zelda. Senare när vi fått vår första dator spelade hon Doom.
Jag tänkte inte lättvindigt erkänna att under min uppväxt var det min mamma som var gamern i hushållet.
Idag jobbar jag med spel och kan det allra mesta en bör kunna om spelen idag. Jag borde ha tagit mig förbi osäkerheten, känslan av att inte vara hemma i mitt egna hus. Men när samtalen hamnar innan år 2000 på tidslinjen förlorar jag mark under fötterna och helt plötsligt är jag åter lika vilse som vid baren på studentpuben. Istället för att säga ”det där är före min tid” blir jag tyst. Osäkerhet.
Den första konsol jag investerade timmar i var Sony Playstation. Förutom att fortfarande kunna i princip alla kombinationer som finns att göra med majoriteten av karaktärerna i Tekken 3, och att jag stolt säger att jag hittade alla ägg i Spyro the Dragon, är det inte där jag väljer att se min start som gamer. Gränsen mellan vad som var lek och det som var på allvar kom i form av fiktivt husbyggande och karriärsutvecklande.
Det spel jag verkligen fastnade för var Sims 2. Efter att nitiskt följt de två senaste grundspelen och dess expansioner vill jag inte ens tänka på hur många timmar jag lagt ner på att födas, leva och dö i en simulerad datorvärld. Med målet att se hur många generationer jag kunde se passera genom den fiktiva tidslinjen var femtonåriga jag i det närmaste otröstlig när dåvarande datorn beslutade sig att gå i pension i förväg och sparfilen var ett minne blott.
Jag tror själv att det var precis där min fascination för möjligheten att själv driva berättelser framåt startade. Oavsett om jag spelat Bioshock, Red Dead Redemption eller Dragon Age är det storyn som är det viktiga för mig. Fixen jag söker efter. Jag vill veta mer, dras med i en berättelse och förlora mig i vackra miljöer. Jag vill smyga mig fram genom Rapture, rida över de amerikanska slätterna i jakt på banditer, delta i episka slag mot ärkedemoner.
Jag vill, om så bara för ett tag, få leva ett annat liv.
Så, vad definierar en gamer?
Är det antalet timmar jag lagt ner på ett spel? Antalet spel som står i min hylla? Antalet år jag lagt bakom mig som spelande?
Nej, idag väljer jag en egen definition. Jag är gamer för att jag anser mig själv vara det.
Det räcker för mig.
Text av Sandra Wärn
 |
Sandra är en 24-årig Gävlebo som till vardags både säljer spel på Gamestop och arbetar med föreningsutveckling på RFSU. Förutom att gräva ner sig i existentiella frågeställningar i krönikeform skriver hon också nyheter och recensioner för Spelnyheterna.se. |
Intressant och bra skrivet. Känner igen med en del faktisk. Står oftas bredvid, tyst och bara ser glad ut i samtalsämnen. Varför inte bara yttra sig om sitt intresse som många skäms för. Just för att vara en gamer så anses man att vara lat…
Mycket bra skrivet jag upplevde nes eran men spelade nästan aldrig kollade mest på när min bror och hans kompisar spelade inte för att det inte såg roligt ut men var rädd att misslyckas. Men jag anser själv att jag är en gamer eftersom jag spelar och har ett stort intersse av vad som händer i spelmedia. sen kan jag verkligen hålla med att story är viktigast sen miljöer och stämmning efter det musik och sen gameplay.
Jag vill minnas att vi hade en något liknande diskussion på spelnyheterna-träffen, Sandra. Rätta mig om jag har fel. Jag håller hur som helst med. Tycker inte att man bör trycka ut folk ur gruppen som kallar sig ”gamers” bara för att de kanske inte är lika insatta som en själv. Vi alla spelar, det är väl det viktigaste. 🙂
Härlig läsning!
Jag tycker att en gamer inte definieras på antalet timmar man lagt ner, utan snarare antalet timmar man har ÄLSKAT att spendera.
Bra att fler belyser detta i ett klima online där allt fler exkluderas i gemenskapen för att de inte passar in i någons definition av vad en gamer är. Jag är en av de som är glada att det blir fler i gemenskapen och att det skapas fler subkulturer inom gaming där personer med samma intresse för vissa typer av spel kan utbyta intressanta diskussioner och skapa relationer av olika slag. Alla är vi gamers dock, och ingen kategorisering behövs. Det sker mer än nog irl.
Bra skrivet btw. 🙂
WOO! Känner igen mig! Skulle gärna ha Sims2 lan med fler inredare och karriärsdonnor! 🙂
Varför är det viktigt att kalla sig gamer om det inte får ha någon allmän betydelse? Varför gamer istället för spelare eller (insert prefix)-player? Låter bättre eller? Epitetet har inte letat sig in i vardagsspråket hos mig och mina spelande vänner än, så jag letar väl lite efter en bra anledning till varför det ska få göra det.
Har inget problem med wikidefinitionen(/erna). Visst kan de användas för att hålla folk ute ur vissa grupperingar, som med allt annat, men det är ju mer en fråga om elitism.
Det jag iaf vet säkert är att jag inte vill associeras med videor som denna (därmed inte sagt att jag har något emot hur han lever):