Ibland känner jag mig vilse i min egen värld.
Som när jag stod framför baren på studentpuben, fingrandes på min ölflaska och försökte komma på något vettigt att säga till de tre killar jag stod och pratade med. Efter att ha identifierat varandra som ”gamers”, spelande, hamnade vi i en diskussion kring vilken konsol som varit bäst när vi växte upp.
Min sociala osäkerhet gjorde att jag nickade och log mig genom samtalet istället för att presentera sanningen. Jag spelade inte som ung. I mitt vardagsrum stod det visserligen ett åttabitars, men mestadels var det min mamma som spelade Legend of Zelda. Senare när vi fått vår första dator spelade hon Doom.
Jag tänkte inte lättvindigt erkänna att under min uppväxt var det min mamma som var gamern i hushållet.

Idag jobbar jag med spel och kan det allra mesta en bör kunna om spelen idag. Jag borde ha tagit mig förbi osäkerheten, känslan av att inte vara hemma i mitt egna hus. Men när samtalen hamnar innan år 2000 på tidslinjen förlorar jag mark under fötterna och helt plötsligt är jag åter lika vilse som vid baren på studentpuben. Istället för att säga ”det där är före min tid” blir jag tyst. Osäkerhet.

Den första konsol jag investerade timmar i var Sony Playstation. Förutom att fortfarande kunna i princip alla kombinationer som finns att göra med majoriteten av karaktärerna i Tekken 3, och att jag stolt säger att jag hittade alla ägg i Spyro the Dragon, är det inte där jag väljer att se min start som gamer. Gränsen mellan vad som var lek och det som var på allvar kom i form av fiktivt husbyggande och karriärsutvecklande.

[quote-center:Gränsen mellan vad som var lek och det som var på allvar kom i form av fiktivt husbyggande och karriärsutvecklande]

Det spel jag verkligen fastnade för var Sims 2. Efter att nitiskt följt de två senaste grundspelen och dess expansioner vill jag inte ens tänka på hur många timmar jag lagt ner på att födas, leva och dö i en simulerad datorvärld. Med målet att se hur många generationer jag kunde se passera genom den fiktiva tidslinjen var femtonåriga jag i det närmaste otröstlig när dåvarande datorn beslutade sig att gå i pension i förväg och sparfilen var ett minne blott.

Jag tror själv att det var precis där min fascination för möjligheten att själv driva berättelser framåt startade. Oavsett om jag spelat Bioshock, Red Dead Redemption eller Dragon Age är det storyn som är det viktiga för mig. Fixen jag söker efter. Jag vill veta mer, dras med i en berättelse och förlora mig i vackra miljöer. Jag vill smyga mig fram genom Rapture, rida över de amerikanska slätterna i jakt på banditer, delta i episka slag mot ärkedemoner.
Jag vill, om så bara för ett tag, få leva ett annat liv.

Så, vad definierar en gamer?
Är det antalet timmar jag lagt ner på ett spel? Antalet spel som står i min hylla? Antalet år jag lagt bakom mig som spelande?

Nej, idag väljer jag en egen definition. Jag är gamer för att jag anser mig själv vara det.
Det räcker för mig.

Text av Sandra Wärn

60606_10151245901325568_1752582880_n Sandra är en 24-årig Gävlebo som till vardags både säljer spel på Gamestop och arbetar med föreningsutveckling på RFSU. Förutom att gräva ner sig i existentiella frågeställningar i krönikeform skriver hon också nyheter och recensioner för Spelnyheterna.se.