Gästkrönika

Låt oss bryta väggen

Jag är på ett seminarium med tjugofem andra studenter.

Vi läser kommunikation och har precis diskuterat om det existerar manliga vs kvinnliga sektioner inom mediebranscher. Som sig bör för läraren in samtalet mot spelbranschen och jag känner hur det plötsligt knyter sig i magen.

Många kvinnor backar. Tar avstånd från diskussionen som för bara något ögonblick sedan innehöll många olika åsikter om andra medier som de inte själva använder sig av. Så fort spel nämns ursäktar de sig, ber om förlåtelse, och tvekar innan de försiktigt förklarar sin ståndpunkt som alltid avslutas med ett tillbakadragande.

”Men jag spelar ju egentligen inte, så vad vet jag.”

Den röda varningsflaggan reser sig.

När vi presenterade oss för knappt en månad sen var jag den enda i vår grupp som berättade att jag aktivt tar del av branschen, både i mitt jobb och på min fritid. På något sätt leder samtalet mot mig och jag vet att frågan kommer dyka upp vilken sekund som helst.

”Utifrån den aspekten, kan inte du förklara situationen för kvinnor Emma? Du har möjligtvis erfarenhet?”

Det hela blir väldigt tydligt när jag ser hur avspärrningarna ställs upp kring området där endast de kvinnor som bevisat sig själva får möjlighet att kliva in och uttrycka åsikter. Jag ser hur klassrummet i precis den stunden enkelt skulle kunna spegla verklighetens skeva strukturer om vem som får uttala sig om vad och på vilket sätt.

big_thumb_998aef71fcbd0a8064d1833c7c3bca4fFör män har oavsett situation och infallsvinkel ett naturligt företräde i diskussioner om spel. Oavsett om det speglas i ett klassrum där ingen av männen ser sig själva som aktiva spelare men tar plats i diskussionen ändå, eller om det sker på ett spelforum där kvinnorna alltid tvingas bevisa och förtjäna sin plats innan deras åsikter tas emot på samma villkor som männens.

Parallellen är relativt simpel att dra. Kvinnorna avstår helt enkelt många gånger från att inkludera sig själva i spelvärlden eftersom de inte känner att de har vad som krävs, medan männen sällan upplever den avspärrningen.

Kvinnor får aldrig vara den avslappnade spelaren eftersom de aldrig tillåts vara det.

Det handlar inte alltid om extrema situationer. Jag vill till och med hävda att det oftast utmärker sig i vardagen genom spontana reaktioner. Ett ifrågasättande som i grunden kan vara välmenande men som får motparten att tveka på sin egen upplevelse.

För jag ska inte behöva ha erfarenhet för att få uttala mig, och jag ska inte behöva bevisa min plats genom att rabbla vapen från mitt favoritspel bara för att diskussionen ska stämplas som godkänd.

När vi bjuder in till de viktiga diskussionerna kring tunga ämnen i olika medier måste vi inkludera från alla håll och kanter. En lyhörd mångfald som har ursprung från olika erfarenheter och kan bidra med viktig kunskap som möjligtvis inte hittas innanför slutna väggar.

”Situationen är att jag gärna vill höra din åsikt. För den behövs
precis lika mycket som min.”

Text av Emma Kujansuu

IMG_0107 Emma är ditt lokala Mass Effect-orakel som ofta nördar runt på golvet när Marvel går in i nya faser. Skriver och pratar om spel på Loading, Aftonbladet och Spelsnack. Reflekterar över film på IGN Sverige. Studerar just nu medie- och kommunikationsvetenskap.

Kommentarer

  1. Alex skriver:

    Historielöst och enkelspårigt. Vad var det tunga ämnet och svarade du med något konkret efter den dramatiska inledande meningen?

    “”Men jag spelar ju egentligen inte, så vad vet jag.”

    Den röda varningsflaggan reser sig.”

    Du förstår väl att det lika gärna kunde ha handlat om att undvika en nördstämpel? Känns betydligt mer sannolikt mtp, tja, verkligheten. Om det var ett exempel på att be om förlåtelse så är jag väldigt skeptisk till din tolkning av vad som sas. Men att spel diskuteras där betyder ju att de meningsfulla barriärerna redan brutits och jag ser det som hälsosamt att inte ha starka åsikter om något man är ovetande/avfärdande om, så grattis spelmediet!

    “rabbla vapen från mitt favoritspel”
    Vilken jävla halmgubbe förresten.

    • Ethel skriver:

      Fast som kvinna är igenkänningsfaktorn hög. Jag har ofta hört tjejer som ursäktar sig med “men jag spelar ju inte så ofta” “jag är ju ingen hardcore gamer” något jag aldrig hört en kille säga om sig själv. För att det behövs liksom inte, killar som spelar spel är gamers, hiearkin är oviktig.
      Och män som inte vill “beblanda sig” med sånna (kvinnor) som spelar fel typ av spel eller inte spelar tillräckligt ofta och mycket för att få kalla sig gamers. (Jag har alltså stött på sånna män på riktigt, det är inget jag hittar på.)
      Att självmant tar för mycket plats är ofta inte välkommet, så ja “jag spelar ju egentligen inte” är ofta ett ursäktande för att undvika kritik.

    • o2 skriver:

      uhhhhh missade du just hela poängen? jag tror det, testa att läsa om krönikan. tråkig och lite enfaldig ton har du med, var öppen för att ta in vad krönikören försöker säga istället.

      bra krönika iallfall! jag längtar innerligt tills pojkklubbsmentaliteten dör ut. konstigt att det är sånt himla motstånd mot låta andra delta i ett intresse man älskar. hur är det inte bara fett att det finns fler att snacka spel med?

  2. Jonatan skriver:

    Alex jag kan instämma med att det finns snubbar som inte hade tagit ens åsikt i beaktning om man inte hade kunnat rabbla en massa vapen eller dylikt från ett spel man påstod att man spelade. Så scenariot Emma målar upp är varken ofrämmande eller ovanligt.

  3. David skriver:

    Jag hänger inte riktigt med – att de frågar om din åsikt om könsroller i tv-spel “ba” ra för att du tidigare nämnt att du spelar just tv-spel är väl inte konstigare än att en kille som presenterat sig som hockeyintresserad får frågan om könsroller inom hockey?

Skriv en kommentar