Idag är en stor dag. En monumental dag, rent av. Eller okej, monumental kanske är att ta i en smula. Det är inte en liten dag, absolut inte, men den är kanske inte monumental heller. Den är stor, helt enkelt. Vi kör på det. Dumt att överkomplicera det.

Idag är en stor dag. Svampfamiljen har gått och fått ett tillskott.

Vi på Riket har sneglat lite på den här personen ett tag nu. Tisslat, tasslat, skickat lappar till varandra och skrivit om honom i våra dagböcker. Ringat in hans namn med hjärtan. Så kom då äntligen dagen då vi med darrig stämma gick fram till honom och frågade:

Glenn Ahlström, vill du skriva på Svampriket? 

Att börja skriva på ett nytt ställe känns onekligen spännande, och skräckinjagande eftersom hemsidan heter Svampriket och alla som befinner sig där och personliga hjältar och idoler. Jag ska försöka skriva denna text utan att vara alltför mycket fanboy, men faktum kvarstår. Jag känner mig mer eller mindre exakt som Mark Wahlberg i Rockstar, dock utan bröstpiercing. Alla är vi människor, och även om Anders Brunlöf varje gång jag träffat honom bedyrat å det heligaste att han är en ”Vanlig kille” så är han fortfarande den människas som fick mig att ta steget och faktiskt börja skriva om spel. Tack för det.

Nog med brunnäsande nu, vem är jag egentligen?

Jag heter Glenn och har som mål att bli Svamprikets tredje förskollärare när universitetstiden är slut. Jag sjunger i kör och undviker i det längsta lakrits och svamp. Jag är gift med en underbar Linn och försöker allt som oftast att övertyga henne att spela tv-spel med mig. Det fungerar för det mesta inte, men har Mario huvudrollen och det finns co-op lyckas jag ibland. På samma sätt jobbar Linn med att få mig att, som Fred Åkerström en gång sa, ”…bli en friskare och sundare människa” genom att motionera i elljusspåret. Framgångsfrekvensen är även där långt ifrån 100-procentig.

Jag är Nintendo-fanboy långt ut i fingerspetsarna, med en alldeles speciell fäbless för Zelda-spelen. På min topp-tio skulle minst två platser vigas åt Link och Hyrule. Baksidan av detta är att jag blir jag blir mer och mer arg för var månad som går över hur dåligt Skyward Sword är. Nästa stationära Zelda kommer alltid att vara för långt bort i min värld.

Mina största kunskapsluckor i spelvärldens genreträsk är fighting och skräck. Fighting för att jag är för dålig på att vara snabb i spel, jag kommer aldrig sluta fråga var L1 sitter på min PlayStation-dosa, oavsett hur många timmar jag haft den i handen. Detta beror till viss del också på min oförmåga att lära mig höger och vänster. Skräckgenren funkar inte heller för mig då den går ut på att vara lugn, samlad och orädd. Jag är innerligt dålig på alla tre, speciellt på att vara orädd. Under min genomspelning av PT, (ni vet den spelbara trailern för numera nedlagda Silent Hills) så skrek jag som en stucken gris och hoppade ur soffan.

Vi hoppas så klart att ni, våra fantastiska läsare, ger Glenn ett så varmt välkomnande som ni överhuvudtaget kan frambringa. Återigen: välkommen in i myset, Glenn Ahlström!