Det borde vara ganska tydligt vid det här laget att jag gillar svåra spel och utmaningar, speciellt med tanke på dagens videopremiär här på Svampriket. Under det här året har jag jagat troféer av platina, de man får när man tar alla andra troféer i ett spel till Playstation, dvs motsvarande Xboxens 1000 gamerscore. Det är inte alltid en lätt resa och det är tre typer av utmaningar som sätter käppar i hjulet för mig; de svåra, de tidskrävande och online. Den sista typen skulle kunna sorteras under någon av de andra två men det är helt enkelt en annan sak att spela mot mänskligt motstånd än att nöta en bana mot datorn. Jag hatar online-troféer!
Här kommer en lista på bland det värsta jag kommit i kontakt med. Observera att jag inte på något sätt klarat allt det här, vissa saker är bara inte värt det.
Killzone 2
Steg 1, klara spelet utan att dö. Lätt avklarat på easy. Steg 2 ligg i 1% toppskiktet på de globala rankinglistorna i en vecka i sträck. Eh ok, jag samlar upp lite folk på internet så vi boostar varandra till det här. En massa spelande i en vecka men det är genomförbart. Steg 3, klara Elite mode i singleplayer. Jag har spelat många FPS på tyngsta svårighetsgraden men det här tar alla pris. Granater dödar dig direkt och med den precision och mängd de kastas måste du konstant röra på dig, vilket gör att du blir nedskjuten på två-tre skott. Väggen ser snart ut som det bästa hemmet för din kontroll.
Max Payne 3
Vid en första anblick vore det här inga konstigheter, men vid närmare inspektion visar det sig att du har cirka 80 timmar multiplayer framför dig. Vid än djupare dissekering hittar vi att du måste klara det fyra gånger i single player med ökande svårighetsgrad, där det sista läget heter New York Minute Hardcore. Vad det innebär är svåraste fiendeläget, minimalt med hälsa och bullet time, en klocka som tickar ner som du kan öka på genom att döda fiender – och dör du får du spela om spelet från början. Dead Space 2 har ett liknande läge men där har du tre sparningar som du själv kan bestämma när du vill använda, Max visar att hård är hårdast!
Ninja Gaiden 2
Ninja Gaiden har alltid varit känt för sin svårighetsgrad ända sen Tecmo skapade fåglarna i det första spelet till NES. När Tomonobu Itagaki tog över ninjarodret så hanterade han svårighetsgraden helt kompromisslöst. Folk klagade på att Ninja Gaiden till Xbox var för svårt så han släppte Ninja Gaiden Black som var ännu svårare. För att ta 1000 gamerscore i Ninja Gaiden 2 behöver du klara spelet på alla svårighetsgrader, döda ett stort antal fiender med varje vapen och klara alla 16 extrauppdrag med guldrank. Folk som tagit sig an det här pratar om 10+ genomspelningar och uppåt 150 timmars speltid. Det här spelet är som vännen som alltid säger sanningen även om den är svår att höra, jobbigt men jag har svårt att hålla mig borta från hur ärligt det är. Dör du är det ditt eget fel.
Child of Eden
Jag har ett litet kärleksförhållande till föregångaren Rez och spelar det ofta som ren avslappning. Child of Eden delar de avslappnande egenskaperna men det kan också vara fruktansvärt frustrerande. Guldstjärna måste fås på svåraste läget på alla banor och det är absurt höga krav för den där stjärnan. En helt felfri runda krävs i den explosion av sinnesintryck som spelet sprutar över dig. När allt sitter är det dock harmoni av högsta klass.
Gears of War 3
Sist ut har vi den mest absurda utmaning jag ens hört talas om. I det första Gears of War fanns det en achievement som hette Seriously, vilket innebar att döda 10000 motståndare online. Tvåan ökade på med Seriously 2.0 som krävde 100000 fiender, dock räknades fiender från kampanjen. Men så kom trean och Epic gick all in, Seriously 3.0. Nå nivå 100 och ta alla Onyx-medaljer, inga problem. Vad det faktiskt innebär kommer här, håll i dig nu: 6000 dödade med alla vapen, styck. 6000 avrättningar. Spela minst 3000 matcher per spelsätt. Vinna 3000 matcher. Perfekt omladdning 25000 gånger. 2000 vågor i Horde mode. [listan fortsätter här] Sist men inte minst, spela som kvinna i tusen matcher. Den finns en gräns någonstans där dedikation övergår i dumdristighet och det här ligger nog ganska nära om inte över den gränsen.
Jag kan bara till en viss del förstå er som lägger ner så mycket tid på att vara completionist’s. För mig personligen finns det bara få spel som kan trigga igång den här instinkten. Jag satt länge tillsammans med en flickvän och klarade alla kapitel i Left 4 Dead 1 och 2 på expert, med två bots. Det var ruskigt roligt men gav bara 30 gamerscore! Still, probably the best co-op game in the World.
Roliga achievements/trophies däremot tycker jag är mer utvecklande. Jag håller fortfarande chivon ”Little Rocket Man” i Half-Life 2 som den roligaste hittills för min egen del. Dels för att den är så absurd och humoristisk, dels för att den innebar en utmaning som inte förstör spelet.
Sen finns det spel som jag spelar om och om igen, t ex Mass Effect, och där kan 1000 gamerscore spela lite större roll. Om inte annat för att kunna motivera varför man ska spela spelet igen… 🙂
Min största morot att spela på det här sättet är att jag får ut så mycket mer av ett spel än att springa igenom det på easy. Det kokar i slutändan ner till varför vi spelar och i mitt fall är det utmaning och story som driver mig. Utmaningen i ett spel med bra kontroll (så jag känner att det är mitt eget fel när jag dör) och välavvägt motstånd (inte bara mer HP på hard utan smartare fiender) som tvingar fram det bästa ur spelmekaniken är något som verkligen klickar rätt med mig. Jag uppskattar också historier och har inga problem att spela igenom Heavy Rain ett flertal gånger för att få se alla slut. Båda sakerna lämpar sig väl för cheevo/troféjakt; folk tror ofta att jag sliter för mina framgångar när det i själva verket är precis så jag vill spela.