Så länge jag kan minnas har man kunnat höra klagomålen över att spel inte tas på allvar. Det brukar till exempel konstateras att den svenska spelindustrin omsätter enorma summor men ändå inte bemöts med den respekt den förtjänar, utan mest ses som en tillverkare av grabbiga leksaker.

Det finns väldigt många förklaringar till det, inte minst att spelen fortfarande är ett relativt nytt fenomen inom populärkulturen, men den största orsaken är att generaliseringen ovan stämmer. Spelen är, fortfarande, mest grabbiga leksaker skapade för en mycket snäv men köpstark målgrupp.

Och anledningen till varför det ser ut så är för att vi tillåter det.

Få grupper är lika intresserade av att behålla status quo som ”gamers”. Men vår reaktionära hållning till spelmediet är förödande för dess potential. Och rädslan som det bottnar i saknar rationell förankring.

Under senare år har det talats mycket om betygsinflation inom spelkritiken, och att det är ett problem. För hur ska konsumenterna kunna få ut något av värde av ett betygssystem om bara den övre delen av skalan används?

Att sätta låga betyg är bara okej om det gäller spel som vi inte själva är intresserade av
Så vi efterfrågar en hårdare betygssättning. Men vi menar det inte, inte egentligen. För att sätta låga betyg är bara okej om det gäller spel som vi inte själva är intresserade av. Med spelen som vi däremot vill ha så fyller betygen bara en funktion: att bekräfta oss själva, vilket illustrerades tydligt i samband med lanseringen av Grand Theft Auto 5.

På Gamespot.com recenserades spelet av Carolyn Petit. Hon skrev en extremt positiv text, gav spelet 9/10 i betyg och rekommenderade alla att spela det. Men hon valde också att kritisera spelet för att vara misogynt. ”Diskussionen” som följde handlade om att betyget var ett skämt (”sidan X hade ju givit det en tia”) och att skribenten var en idiot för att hon lyft in ”politik” i recensionen (”det är ju bara ett spel”). Att de flesta inte ens hade spelat Grand Theft Auto 5 innan de gav sig in i kommentarsfältet hade ingen större betydelse – det var viktigare att poängtera att Carolyn Petit hade fel.

Alla kommentarer var inte negativa, och många har givit sitt stöd till Carolyn Petit, men att en situation av detta slag ens kan uppstå är lika absurt som det är skadligt.

Att spelkulturen är så förankrad i internetkultur är på många sätt fantastiskt, men också en förbannelse. Den lilla kritiska diskurs som förs kring spel hålls nästan enbart på nätet – vägg i vägg med alla andra diskussioner om spel. Det skapar en väldig närhet mellan skapare, kritiker och fans – men öppenheten är också en stor grogrund för besinningslöst hat, och det är lätt att göra missnöjet hört.

Det vore lätt att avfärda alla som skriver hatiska inlägg på internet som omogna idioter, för den typen kommer alltid finnas, men det vore samtidigt att göra det väldigt lätt för sig. Då är det viktigare att försöka finna orsakerna bakom, och då hittar vi ett förhållande som är allt annat än sunt.

För vi spelare älskar våra spel nästan lika mycket som vi älskar företagen bakom dem. Och kärleken är blind.

Så när en mediekritiker som, den kraftigt omdebatterade, Anita Sarkeesian lyfter fram problematiskt innehåll i våra favoritspel blir det mer än bara kritik av ett verk – det bli personligt.

Att vi bryr oss så mycket om våra spel att vi tar kritik av dem som en attack mot vår person säger förvisso mycket om hur fantastiska spel kan vara – om kraften i mediet och om hur stor vår kärlek till dem är – men mer än något annat visar det på bristande distans och självinsikt.

Men så pratar vi också om en kultur som anammat en hyperkapitalistisk bastardisering av auteurteorin som gjort hårdvarutillverkare till objekt för idoldyrkan.

Det är ju trevligt om alla är glada och nöjda, problemet är bara att det leder till stagnation snarare än utveckling
Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger jag fått höra att vi inte borde vara så negativa utan fokusera mer på positiva saker. Att hylla mer. Det blir ju så mycket bättre om alla bara är överens. Och jo, det är ju trevligt om alla är glada och nöjda, problemet är bara att det leder till stagnation snarare än utveckling. För även om jag älskar spel så kan spelen, och världen som omger dem, bli väldigt mycket bättre. Men hur skulle det gå till om vi inte diskuterade och analyserade det som är dåligt? Om ingen någonsin sade ifrån?

Det är inget fel med att hylla det som hyllas bör men den hyllningskultur som omgärdar spelvärlden är endast bra för de företag som inte är intresserade av att utveckla den. Som kan komma undan med handlingar som skadar både oss som konsumenter och den kultur vi konsumerar, eftersom vi är allt för upptagna med fanboykrig för att se vad som egentligen sker runt omkring oss. För en bättre och mer öppen spelvärld krävs ständig utveckling, men inte av grafikmotorer eller processorarkitektur utan av samtalen kring innehållet. Verket är alltid viktigare än tekniken bakom.

Så när spelen dissekeras bortom kontroll och grafik är det inte för att finna nya saker att gnälla på utan för att höja nivån på diskussionen kring vad ett spel är eller kan vara. Den kritiska analysen är i grunden en mer konstruktiv kärleksförklaring än vad de förbehållslösa hyllningarna är, eftersom den värnar om mediets framtid och vill se det utvecklas.

Om vi vill att spelen ska tas på allvar och ses som seriösa artistiska uttryck – att klassas som kultur snarare än teknik – så måste vi börja med att själva ta spelen på samma allvar. Det är också därför som en person som Anita Sarkeesian är viktigare för spelbranschen 2013 än vad Rockstar är – oavsett hur många miljoner exemplar Grand Theft Auto 5 säljer.

Först när vi själva är redo för nästa nivå kan vi börja förvänta oss att andra kommer följa efter.

Vi får spelen vi förtjänar och kulturen som omgärdar dem blir därefter. Ska den vara tolerant och öppen? Eller hatisk och stängd?

Det är upp till oss.

Text av Christoffer Holmbäck

Christoffer När Christoffer inte drunknar i existentiell ångest eller frustrerat kastar runt klubbor på landets golfbanor försöker han sätta spel i en större kulturell kontext på Loading.se. Han vågar inte erkänna det men innerst inne är han en väldigt snäll person, han låter bara arg när han skriver.