Gästkrönika

Utanför sista bossens port

Det är inte målet som är det viktiga utan resan dit. Ett ganska vanligt talesätt som passar in på många saker, inte minst spel. Det är inte att klara slutbossen som är det viktiga, utan resan mot den. I alla fall var det så jag brukade tänka, men jag är inte säker på att jag gör det längre. Även fast jag njuter av varje bildruta av spelet jag lirar så springer jag fågelvägen och går inte runt och utforskar för att kunna klara av spelet så snabbt som möjligt. När jag spelade igenom The Last of Us så utforskade jag väldigt lite och missade säkerligen en hel del som hade förstärkt min upplevelse ytterligare.

elite-four-300x237När jag var barn så vägrade jag gå in i den sista grottan som ledde mig till Elitfyran i Pokémon Blue. Varför? För jag visste att på andra sidan grottan fanns slutet, och jag ville inte att det skulle ta slut. Jag ville vara kvar i den fantastiska världen och fortsätta upptäcka nya Pokémons, föremål och platser. Ett skifte har alltså inträffat. Varför känner jag denna brått att klara mina spel nuförtiden och kan inte längre bara strö runt i välfyllda världar? Varför skyndar jag mot sista bossens port?

Något man skulle kunna peka på är hur människor konsumerar nöje och kultur rent allmänt idag. Långa nyhetsartiklar byts ut mot korta tweets, en tvserie-säsong kan vi dra igenom på en helg och all musik vi lyssnar på finns i mobilen på Spotify. Underhållningen har blivit mer direkt och vi rör oss snabbt mellan olika artister, tv-serier och även spel.

Korta spel har jag inget problem med, tvärtom tycker jag att de korta och välgjorda upplevelserna är de bästa upplevelserna jag haft den senaste konsol-generationen. Det är när jag stressar mig igenom längre titlar som jag känner att jag missar något. Det är de korta spelen som jag känner att jag hinner spela ordentligt medan AAA-spelen endast får sig en kvick genomspelning.

Är de långa traditionella AAA-spelens tid förbi? I en tid av högkvalitativa indiespel och allmänt kortare upplevelser, behövs verkligen den gamla skolans spel i den bredd som finns idag?

Är de långa traditionella AAA-spelens tid förbi?
Jag tror att det är de korta och mer fokuserade upplevelserna som kommer klara sig bäst i dagens spelklimat. Det är de spel som passar mig idag och det finns en chans att det är fler som känner som jag. Tiden då jag bara ville ha mer innehåll i samma spel känns väldigt avlägsen, men vem vet.

En dag kanske det sker ännu ett skifte och så står jag där igen, utanför sista bossens port och vägrar gå in.

Text av Daniel Nilsson

Daniel Nilsson Daniel är en lång och glad kille från de värmländska skogarna som numera studerar systemvetenskap vid Örebro Universitet. Hoppas på en mer jämnt representerad spelindustri där karaktärernas trovärdighet väger mer än ett trasigt höstlöv. Tiden utanför universitetet spenderas framför PS3an, elgitarren och bloggen Spelet Kallat Livet. Tidigare trogen Nintendo fanboy men som på senare tid breddat sitt synfält. Nästan beroende av läsk, men bara nästan.

Kommentarer

  1. Ja, det är intressant det där.
    Få stunder jag riktigt går in all-in på spel nu. Senast var Zelda: A Link between worlds som jag 100% första varvet.
    Men med alla måstespel som ska spelas, med den begränsade tid som är idag, så blir det svårt att njuta av de längre spelen.
    Därför jag föredrar retrospel. Lagom långt, lagomt stort content. Dock inte dom svårare, för då blir det endless. Eftersom jag inte klarar det, så kommer det aldrig ta slut, haha.

  2. Gazimaluke skriver:

    Jag har nog lite samma grej för mig, fast jag är inte säker på om jag alltid har gjort så. Fast samtidigt har jag svårt att orka klara svåra slutbossar. Just nu har jag bara slutstriden kvar i bland annat Doom II, Cave Story och Mega Man Zero. Det är svåra strider och på andra sida väntar inget mer än att jag har klarat spelen. Spel som var roliga fram till de där bossarna.
    Att jag inte utforskar mycket i spel är nog för att jag har så många spel jag vill spela. Även om ett spel är kul så har jag hundra till som verkar kul att testa. När jag var lite så fick man två spel om året och då spelade man dem mer. Nu köper man ju mer spel på en månad än man hade under hela barndomen ^^

  3. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Jo, det är bara att hålla med föregående talare.
    När man var skolungdom hade man mer tid, mindre pengar och utbudet av spel var ganska skralt till ett fåtal format.
    Idag har man mindre tid, mer pengar och ett väldigt stort utbud spel att välja ifrån på flera format.

    Med nya smartphones går det ju också att bli nådd dygnet runt – något jag finner smått stressande utöver att jag tillbringar för mycket tid med internet.
    Reklam och allt annat man bombarderas av dygnet runt gör att man inte orkar på samma sätt inte minst pga stigande ålder.

    Kortare upplevelser blir mer tilltalande och går de att ta de med sig på resan till jobbet är det ännu bättre.
    Tror det är därför jag spelar så mycket NDS/3DS idag.

    Fast det främsta skälet är att jag gillar att spela konsolspel ihop med kompisar och då jag flyttat några gånger har jag inga kompisar att spela med offline.
    En annan orsak är att de flesta också har familjer och mindre tid.
    Shit vad jag saknar magin och hoppas få se den igen genom min sons ögon. =)

  4. Alex skriver:

    Njae, kommer nog alltid finnas saker som kräver mer tid att uttrycka på ett bra sätt jämsides sånt som tjänar på att vara koncist. Och jag tänker spontant att en resa som var tids-, tanke- och/eller skicklighetskrävande ger en starkare känsla av åstadkommande och en känslomässig koppling till spelet, vilket många ser ett värde i.

    Blev lite förvirrad över uppdelningen med AAA som representant för längre upplevelser (finns mycket ‘indie’ som tar tid att klara eller tömma på innehåll) och att ‘gamla skolan’ betyder längre spel för dig när jag direkt tänker 80-talsarkad.

    • Daniel skriver:

      Jag har hitintills inte spelat något indie-spel vars speltid varat i mer än några timmar så i texten så utgår jag från mina egna erfarenheter med “genren”.
      Angående gamla skolan så antar jag att det är min unga ålder som får mig att tänka gamla skolans AAA = N64 och PS.

Skriv en kommentar