SÄ lÀnge jag kan minnas har man kunnat höra klagomÄlen över att spel inte tas pÄ allvar. Det brukar till exempel konstateras att den svenska spelindustrin omsÀtter enorma summor men ÀndÄ inte bemöts med den respekt den förtjÀnar, utan mest ses som en tillverkare av grabbiga leksaker.
Det finns vÀldigt mÄnga förklaringar till det, inte minst att spelen fortfarande Àr ett relativt nytt fenomen inom populÀrkulturen, men den största orsaken Àr att generaliseringen ovan stÀmmer. Spelen Àr, fortfarande, mest grabbiga leksaker skapade för en mycket snÀv men köpstark mÄlgrupp.
Och anledningen till varför det ser ut sÄ Àr för att vi tillÄter det.
FĂ„ grupper Ă€r lika intresserade av att behĂ„lla status quo som âgamersâ. Men vĂ„r reaktionĂ€ra hĂ„llning till spelmediet Ă€r förödande för dess potential. Och rĂ€dslan som det bottnar i saknar rationell förankring.
Under senare Är har det talats mycket om betygsinflation inom spelkritiken, och att det Àr ett problem. För hur ska konsumenterna kunna fÄ ut nÄgot av vÀrde av ett betygssystem om bara den övre delen av skalan anvÀnds?
PĂ„ Gamespot.com recenserades spelet av Carolyn Petit. Hon skrev en extremt positiv text, gav spelet 9/10 i betyg och rekommenderade alla att spela det. Men hon valde ocksĂ„ att kritisera spelet för att vara misogynt. âDiskussionenâ som följde handlade om att betyget var ett skĂ€mt (âsidan X hade ju givit det en tiaâ) och att skribenten var en idiot för att hon lyft in âpolitikâ i recensionen (âdet Ă€r ju bara ett spelâ). Att de flesta inte ens hade spelat Grand Theft Auto 5 innan de gav sig in i kommentarsfĂ€ltet hade ingen större betydelse â det var viktigare att poĂ€ngtera att Carolyn Petit hade fel.
Alla kommentarer var inte negativa, och mÄnga har givit sitt stöd till Carolyn Petit, men att en situation av detta slag ens kan uppstÄ Àr lika absurt som det Àr skadligt.
Att spelkulturen Ă€r sĂ„ förankrad i internetkultur Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt fantastiskt, men ocksĂ„ en förbannelse. Den lilla kritiska diskurs som förs kring spel hĂ„lls nĂ€stan enbart pĂ„ nĂ€tet â vĂ€gg i vĂ€gg med alla andra diskussioner om spel. Det skapar en vĂ€ldig nĂ€rhet mellan skapare, kritiker och fans â men öppenheten Ă€r ocksĂ„ en stor grogrund för besinningslöst hat, och det Ă€r lĂ€tt att göra missnöjet hört.
Det vore lÀtt att avfÀrda alla som skriver hatiska inlÀgg pÄ internet som omogna idioter, för den typen kommer alltid finnas, men det vore samtidigt att göra det vÀldigt lÀtt för sig. DÄ Àr det viktigare att försöka finna orsakerna bakom, och dÄ hittar vi ett förhÄllande som Àr allt annat Àn sunt.
För vi spelare Àlskar vÄra spel nÀstan lika mycket som vi Àlskar företagen bakom dem. Och kÀrleken Àr blind.
SĂ„ nĂ€r en mediekritiker som, den kraftigt omdebatterade, Anita Sarkeesian lyfter fram problematiskt innehĂ„ll i vĂ„ra favoritspel blir det mer Ă€n bara kritik av ett verk â det bli personligt.
Att vi bryr oss sĂ„ mycket om vĂ„ra spel att vi tar kritik av dem som en attack mot vĂ„r person sĂ€ger förvisso mycket om hur fantastiska spel kan vara â om kraften i mediet och om hur stor vĂ„r kĂ€rlek till dem Ă€r â men mer Ă€n nĂ„got annat visar det pĂ„ bristande distans och sjĂ€lvinsikt.
Men sÄ pratar vi ocksÄ om en kultur som anammat en hyperkapitalistisk bastardisering av auteurteorin som gjort hÄrdvarutillverkare till objekt för idoldyrkan.
Det Àr inget fel med att hylla det som hyllas bör men den hyllningskultur som omgÀrdar spelvÀrlden Àr endast bra för de företag som inte Àr intresserade av att utveckla den. Som kan komma undan med handlingar som skadar bÄde oss som konsumenter och den kultur vi konsumerar, eftersom vi Àr allt för upptagna med fanboykrig för att se vad som egentligen sker runt omkring oss. För en bÀttre och mer öppen spelvÀrld krÀvs stÀndig utveckling, men inte av grafikmotorer eller processorarkitektur utan av samtalen kring innehÄllet. Verket Àr alltid viktigare Àn tekniken bakom.
SÄ nÀr spelen dissekeras bortom kontroll och grafik Àr det inte för att finna nya saker att gnÀlla pÄ utan för att höja nivÄn pÄ diskussionen kring vad ett spel Àr eller kan vara. Den kritiska analysen Àr i grunden en mer konstruktiv kÀrleksförklaring Àn vad de förbehÄllslösa hyllningarna Àr, eftersom den vÀrnar om mediets framtid och vill se det utvecklas.
Om vi vill att spelen ska tas pĂ„ allvar och ses som seriösa artistiska uttryck â att klassas som kultur snarare Ă€n teknik â sĂ„ mĂ„ste vi börja med att sjĂ€lva ta spelen pĂ„ samma allvar. Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför som en person som Anita Sarkeesian Ă€r viktigare för spelbranschen 2013 Ă€n vad Rockstar Ă€r â oavsett hur mĂ„nga miljoner exemplar Grand Theft Auto 5 sĂ€ljer.
Först nÀr vi sjÀlva Àr redo för nÀsta nivÄ kan vi börja förvÀnta oss att andra kommer följa efter.
Vi fÄr spelen vi förtjÀnar och kulturen som omgÀrdar dem blir dÀrefter. Ska den vara tolerant och öppen? Eller hatisk och stÀngd?
Det Àr upp till oss.
Text av Christoffer HolmbÀck
 |
NÀr Christoffer inte drunknar i existentiell Ängest eller frustrerat kastar runt klubbor pÄ landets golfbanor försöker han sÀtta spel i en större kulturell kontext pÄ Loading.se. Han vÄgar inte erkÀnna det men innerst inne Àr han en vÀldigt snÀll person, han lÄter bara arg nÀr han skriver. |
Ett mycket bra inlĂ€gg tycker jag, och jag hĂ„ller med dig om problematiken med kĂ€rleken som kan tyckas vara blind. Det Ă€r vĂ€l nĂ„gonstans i den hĂ€r ekvationen vi kan finna svaren pĂ„ dina frĂ„gor. âSka den [kulturen som omgĂ€rdar spelen] vara tolerant och öppen? Eller hatisk och stĂ€ngd?â
Hur vi upplever spel Ă€r vĂ€l nĂ„got i högsta grad personligt. Vi kan inte sĂ€ga till nĂ„gon som Carolyn Petit att hon inte fĂ„r blanda in âpolitikâ i sin recension av GTA V. Hon visar ju i och med det öppet för alla att spel inte alltid Ă€r nĂ„got oskyldigt, ett tidsfördriv som bara kan hanteras pĂ„ ett personligt plan. Spelen uppvisar ju ocksĂ„ en vĂ€rld som vi kan kĂ€nna igen, eller inte vill kĂ€nna igen. Om man inte kan förstĂ„ Petitâs perspektiv sĂ„ Ă€r det inte hennes fel eller problem. Att hon sedan trots allt gav ett högt betyg till spelet visar ju ocksĂ„ pĂ„ ett visst mĂ„tt av tolerans nĂ€r det gĂ€ller det misogyna innehĂ„llet i Los Santos. Jag tar mig friheten att citera ett stycke frĂ„n hennes recension:
âGTA V has little room for women except to portray them as strippers, prostitutes, long-suffering wives, humorless girlfriends and goofy, new-age feminists weâre meant to laugh at. Characters constantly spout lines that glorify male sexuality while demeaning women, and the billboards and radio stations of the world reinforce this misogyny, with ads that equate manhood with sleek sports cars while encouraging women to purchase a fragrance that will make them âsmell like a bitch.â Yes, these are exaggerations of misogynistic undercurrents in our own society, but not satirical ones. With nothing in the narrative to underscore how insane and wrong this is, all the game does is reinforce and celebrate sexism. The beauty of cruising in the sun-kissed Los Santos hills while listening to âHigher Loveâ by Steve Winwood turns sour really quick when a voice comes on the radio that talks about using a woman as a urinal.â
Det hon sÀger Àr ju att satiren blir missriktad dÄ den mÄste accepteras: man presenterar inga alternativ till nidbilden, man erbjuder inte spelaren nÄgra kritiska verktyg för att behandla verkligheten bakom satiren. Det FINNS en verklighet bakom satiren och den Àr obehaglig för mÄnga av oss. Om vi inte kan ta spelen pÄ allvar kan vi alla fall ta verkligheten för mÄnga mÀnniskor pÄ allvar.
KĂ€rleken kan visserligen göra oss blinda, men efter att den framtrĂ€tt brukar vi kunna se klarare Ă€n nĂ„gonsin â och det borde ge oss hopp Ă€ven om spelindustrin.
Och ditt inlĂ€gg ger ocksĂ„ hopp om framtiden, vill jag tillĂ€gga. đ
Tack för en bra text!
Ăr extremt trött pĂ„ grabbigheten och den ”ironiska” sexismen inom spelindustrin.
(indie-scenen ger dock hopp!)
JÀttebra skrivit och viktigt, nu ska det bara bli sÄ att majoriteten av folket inser det hÀr.
Jag spelar knappt lÀngre och har i princip sagt upp bekantskapen med mina gamervÀnner pga rÄdande kultur. Tack för ett bra och insiktsfullt inlÀgg.
Fantastisk artikel! Blev sjÀlv kallad bÄde det ena och det andra nÀr jag undrade om fler tjejer kanske skulle köpa spel om kvinnorollerna var annorlunda. InsÄg inte att det var ett förbjudet omrÄde att diskutera, haha. TrÄkigt, det handlar ju bara om att utveckla spel och göra de Ànnu bÀttre. SjÀlv Àr jag en tjej som spelat sedan barnsben och tÀnkt ge mig in i spelindustrin som karriÀr.
JĂ€ttebra gĂ€stkrönika! Christoffer, du skriver typ bĂ€ttre och bĂ€ttre för varje text jag lĂ€ser av dig! Ălskar att du tar upp att det Ă€r problematiskt med att ta till sig ett kulturmedie (i detta fall spel) sĂ„ pass mycket att kritik mot det mediet blir omvandlat till personkritik. Jag har stött pĂ„ det fenomenet mĂ„nga gĂ„nger i diskussioner jag haft om just spel, och speciellt i samband med Anita Sarkeesians kritik av spelmediet i stort.
TÀnker att spelmedia ocksÄ mÄste ta till sig denna kritik och börja skriva mer kritiska artiklar om spelen dom faktiskt analyserar. Nu har iofs fler och fler börjat beröra vettig samhÀllsanalys i relation till spel i sina texter, vilket jag tycker Àr otroligt positiv, men jag önskar mer av den varan och att fler Àgnar sig Ät det.
Vad roligt att krönikan tagits emot sÄ vÀl, det tyder ju pÄ att fler ser problemet, och att vi förhoppningsvis Àr pÄ vÀg Ät rÀtt hÄll.
Mycket vĂ€l rutet! Ăr sĂ„ oerhört trött pĂ„ hela gamerkulturen. Den Ă€r hopplös. Har gjort nĂ„gonting sĂ„ kul till nĂ„gonting sĂ„ trĂ„kigt och frustrerande. Plötsligt inser man att ”fan, jag kanske ska lĂ€sa böcker istĂ€llet?” eftersom man dĂ„ kan ha en nĂ„gorlunda vuxen diskussion om det hela.