Hej, jag heter Medea och är en colonel 100 i Battlefield 3.

För ett år sedan trodde jag att jag skulle ha fullt upp hela 2012 med alla de underbara spel som släpptes den vintern – Skyrim, Dark Souls, Uncharted 3, Mass Effect 3… De var så efterlängtade. Så förbokade. Så väl värda vartenda öre jag betalade och varenda minut jag skulle lägga ner. Men 2012 blev året när jag upptäckte något annat och fann en helt ny dimension av spelande. Eller, snarare två. För jag förälskade mig i Battlefield 3.

Jag hade aldrig spelat ett multiplayer-fps innan jag laddade hem betan för BF3. Och jag hade aldrig trott att jag skulle vara intresserad heller. Ingen story. Vapenfetishism. Hopar av ouppfostrade tonårspojkar. Jag visste knappt att Battlefield var svenskutvecklat, och jag kommer aldrig att begripa vad som förmådde mig att överhuvudtaget testa.

Jag älskar det här spelet
Men jag älskar det här spelet. De gröna parkerna, de vackra husen som alltid går sönder på samma sidor. Tunnlar och korridorer med sköra gyllene ljus. Det vaga pipet av en spawn beacon någon gömt. Den hektiska aktiviteten när en tank rullar upp till en flagga.

Jag älskar att jag tvingas tänka nytt, att fatta blixtsnabba beslut för att överleva samtidigt som jag ändå måste tänka två, tre steg framåt. Det krävs att jag håller alla spelets möjligheter och dimensioner i huvudet, det måste finnas i mitt muskelminne som en del av mig.

Jag älskar att samarbete och kommunikation är nödvändigt inte bara för att vinna, utan för att jag personligen ska prestera optimalt. Att varje pjäs på spelplanen måste kunna självständigt läsa av spelplanen, se hur linjerna förändras, samordna sig, byta fokus. Det är komplext och föränderligt.

Jag älskar att vinna. Att ligga i toppen på scoreboarden. Älskar mina ”Battlefield moments”, som när man precis missar fiendetanken med sin rpg, men den istället träffar ett träd som går av, faller ner på tanken och fastnar på den och tanken måste köra runt förblindad och omfamnad av ett jätteträd.

Jag har spelat hela mitt liv, men aldrig lagt så här mycket tid på något annat spel. 2012 har varit ett underbart spelår för mig. Jag har breddat mitt spelintresse, lärt känna många andra spelare och skrattat mycket.

Men 2012 var också året när sexismdebatten exploderade i spelvärlden. Anita Sarkeesian, Jennifer Hepler, girlfriend mode, Hitman Absolution-trailern – det var lite som om dammarna till slut brustit efter alla dessa år av bikini armor och damsels in distress. Tyvärr för mig blev 2012 också året när jag själv inte längre kunde sortera bort eller försöka undvika att få min spelupplevelse förstörd av insikten om vad det innebär att vara kvinna och gamer. För sedan mina första stapplande steg på Operation Metro har varenda minut i BF3 på något vis färgats av att jag inte är man.

Are you man enough?
Det är inte bara de scriptade replikerna som ständigt påminner mig – ”Yeah, I’m going to get that BITCH!”, “Come on boys, we’re winning”, ”I’m gonna fuck these bitches up!”, ”Get your dicks in the dirt, boys”  – efter 900 speltimmar studsar jag fortfarande lite, för jag hör ju att jag inte är den som rösten pratar med. Spelet talar till killarna runt omkring mig. Gör sitt bästa för att få dem att känna sig som Riktiga Män™. För att vinna är att vara man. Are you man enough?

Det har skrivits en massa om sexuella trakasserier i onlinespel. Och om man spelat så länge som jag har, har man upplevt en god portion av sexism i form av Fishnet Stockings of Defense och kvinnliga spelkaraktärer som på något vis lyckas krångla in sig i poser som visar både bröst och rumpa, samtidigt. Men det blir något annat när det riktas rakt mot en.

Hey girl, are you hot?
Och jag har fått min del av frågor om jag är bystig, om jag är blond, om jag gillar att … ja ni förstår. Det skrattas ofta när jag kommer in i squaden, och jag vet då att det är en fråga om tid innan någon tar mod till sig och säger ”hey girl, are you hot?” Vissa är unga nog att vara mina söner. Andra gamla nog att vara mina kollegor. Sådana propositioner kommer intressant nog bara när jag inte spelar med min klan, och det känns lite som om jag helt plötsligt hamnat i 1800-talet och behöver manlig eskort för att inte behandlas som en ”fallen kvinna”, mot vilken allt är tillåtet.

Otrevliga typer kan jag hantera (“No, sweetie, I’m not hot, I’m your mother”) men det som är svårare att handskas med är de som beter sig som Nice Guy no 1, de som hoppar in i matcher med mig och ser till att just jag aldrig saknar ammo, eller springer tvärs över kartan med ett ”I’m coming for yoouuuu!” för att återuppliva mig om jag dött. Det är svårt att läxa upp någon som försöker vara snäll, även om det är orimligt och det skapar problem. Om vi ska sluta spela för kvällen och mina klanvänner får ett ”c ya”, får jag ett ”nooo, that’s not good, please stay” följt av ”goodnight, beautiful”, eller ”sweet dreams honey”. Jag gullas och flirtas med, konstant. Det hela är absurt.

Som kvinna är jag en projektionsduk. Alla idéer om hur kvinnor är projiceras på mig. Drömmen om en flickvän som är en spelkompis. Fascinationen över att en tjej kan gilla krigsspel. Jag kan inte beskriva hur fånigt det är att bli föremål för någon märklig sorts uppvaktning riktad mot den fantasifigur de här killarna skapat själva, och hur obekvämt det känns att bli utsatt för ilska från vuxna män (ja, vi pratar 30-40 åringar) som anser att jag utnyttjar att jag är tjej för att få uppmärksamhet, när allt jag gjort är att spawna in i spelet – deras egen fantasi gjorde resten. De är förbannade på vad de inbillar sig att jag är. Vad jag är, är väl förbi puberteten, jag har två barn, hus, ett krävande jobb och jag spelar tillsammans med min man. Mitt intresse av sexuell/romantisk uppmärksamhet från ”iZn4p795” och ”xxUdi3nauxx” är obefintligt, och det känns befängt att bombarderas med den. Och eftersom det är något ständigt närvarande i spelet och som bara händer i och runt det så är det för mig en integrerad del av spelupplevelsen. Den dåliga delen. (Och forumen är ett big no no. Att göra en sökning på “female” på Battlelog är inte att rekommendera. Brrr…)

På något vis tror jag ändå att det faktum att jag inte är man har bidragit till min kärlek till spelet. För jag kunde inte ge upp, där i början när jag dog hela tiden och inte visste hur man använde en Javelin. När man blir sexualiserad, bemött som något främmande, skrattad åt eller trakasserad, då finns det inget annat alternativ än att bli bättre. Folk slutar fort att fnissa när man får tre gånger så mycket poäng som dem. Det lustiga är att när jag ligger i topp tror folk gärna att jag bara låtsas vara kvinna för att få uppmärksamhet. Det går bara inte att vinna om man inte är man. Fast det förstås. En annan sak att älska med BF3 är att man får skjuta idioter i huvudet. Headshot bonus 10p.

Text av Medea Sandbladh

Medea är socionom och tvåbarnsmamma. Hon ägnar vintrarna åt sina spel och somrarna åt sina rosor. Skriver till vardags på sin blogg Love is my Battlefield.