Intryck

Grand Theft Auto V

Jag har alltid haft ett lite konstigt förhållande till Rockstars GTA-spel. Oräkneliga timmar har spenderats i Liberty och Vice City men saken är den att mina besök där alltid har slutat med att jag tappat fokus på berättelsen och ägnat mig åt att stå på hustak och skjuta på bilar med raketgevär. Således har jag aldrig “klarat” ett GTA-spel, även om jag har spenderat mer tid med dem än vad som krävs för att se sluttexterna.

Nu när jag sitter och spelar del fem i serien så har jag stora förhoppningar på att ta mig igenom det här, ända till slutet. När jag spelade Red Dead Redemption, som faktiskt lyckades hålla mig fokuserad på historien, så satt jag och fantiserade om att Rockstar skulle applicera allt som gjorde Western-äventyret till den fantastiska spelupplevelse det är på sin nästa GTA-titel. Jag är beredd att säga att de har lyckats med.

På samma sätt som praktsvinen Hank Moody och Walter White har träffat mig rakt i hjärtat så har även Trevor gjort det
Än så länge, cirka 15 timmar in, är jag helt fast i historien. Gameplay-mässigt är det riktigt roligt; det märks att Rockstar har slipat på kontrollen och actionsekvenserna känns mer som att spela Red Dead än tidigare spel i serien. Även bilkörandet, som till min kollega Tommys förtret fortfarande är ett måste, har skärpts upp. I de tidigare titlarna har jag ofta hittat favoritbilar som jag tyckt passar min körstil men nu känner jag mig som en Steve McQueen bakom de flesta rattar.

Ludde är kär.

Ludde är kär

Karaktärsgalleriet och skådespelet håller även det väldigt hög klass. Jag längtar efter att få se nästa cutscene, särskilt då jag spelar som Trevor som har blivit lite av min favorit. Jag skulle inte vilja gå så långt som att påstå att jag älskar honom, men det är inte långt ifrån. På samma sätt som praktsvinen Hank Moody och Walter White har träffat mig rakt i hjärtat så har även Trevor gjort det. För att citera Hellström: “Och jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Förutom att det är kul att spela är det även helt underbart att se på. Flera gånger har jag tänkt för mig själv att det här med en ny generation spelkonsoler känns helt onödigt när det går att få spel att se ut på det här sättet idag. Det går knappt att förstå att jag har spelat både GTA IV och V på samma konsol.

Om min vistelse i Los Santos kommer fortsätta vara lika underhållande som det hittills varit så är jag nog beredd att här och nu utse Grand Theft Auto V till årets bästa spel. Kanske till och med den här generationens? Det var väldigt länge sen som ett spel fick mig att sitta uppe halva nätterna fastän jag vet att jag måste upp i ottan. Trevor, Michael och Franklins äventyr gör det värt att vara som en zombie på dagtid för jag vet att jag kommer piggna till igen så fort jag får besöka Los Santos. Låt oss hoppas att den känslan håller i sig hela vägen den här gången.

Skriv en kommentar