Gästkrönika

Vardagszen

Licensspel är något som alla gillar att racka ned på. Företagen gör dem ju bara för att tjäna snabba pengar på de där spelen som bara barn köper. Vuxna människor spelar ju inte sådana spel för de vet bättre (såvida de inte vill ha enkla achievements då, men då spelar de ju redan på fel sätt).

Folk hoppade gladeligen fram för att anmärka på spelvalet
Nyligen satte jag i Spiderman: Web of Shadows i min konsol. Det är långt ifrån bra. Spelmekaniken är duglig och det är rätt avslappnat att svinga sig fram som Spindelmannen genom staden och puckla på bovar. Röstskådespelet är uselt och storyn är lagom ostig, men jag tycker ändå att det är riktigt rogivande att spela – även om jag ofta verkar rätt ensam om det. Det dröjde nämligen inte länge innan jag fick höra kommentarer som “Grävt djupt in i spelhyllan nu?” och “Du jagar achievements igen ser jag?”. Folk hoppade gladeligen fram för att anmärka på spelvalet och oftast med en subtil pik om att man borde spela ett bättre spel. Jag tycker det är en tråkig attityd. Att framhäva sin egen spelsmak på andras bekostnad är ett tråkigt sätt att säga man är bättre än andra.

et

De kunde det här med licensspel redan på 80-talet

Kommentarerna fick mig dock att fundera på licensspelen. Det är inte alla sådana som får skit och så länge de handlar om Batmans äventyr i Arkham så är det ingen som klagar. Faktum är att många inte ens verkar se dem som licensspel eftersom “de är ju bra spel”. Mycket som gör just dessa spel bra är att de inte ska stressas ut i samband med en stor blockbuster-film, att det utvecklas av kompetent personal och dessutom har en rimlig utvecklingstid. De flesta licensspelen har inte den lyxen. Istället blir det stressarbeten utan avancerad story eller revolutionerande spelmekanik i spel som Hannah Montana och Iron Man 2. När dessa inte får samma kärlek eller kompetent personal så är det klart att kvalitén blir lägre. Men betyder det att vi bör ogilla dem? Jag tycker inte det. Eller okej, du behöver inte tycka att spelen är bra, men att se ned på de som spelar dem är inte okej.

Något som får dig att koppla bort all djävulskap
Så varför tycker jag att det är värt att försvara licensspelen? Vad är det jag gillar med dem? Det enkla svaret är att de ger mig ett avslappnat leende. Visst, jag gillar achievements så det är ju ett plus att få fler av dessa, men det är inte vad som får mig att gilla licensspel. Föreställ dig att du har haft en riktigt jävlig dag på jobbet. Det har varit gräl mellan dina arbetskamrater och du har dessutom tvingats att arbete ute i regnet under hela dagen. När du kommer hem är du sur och irriterad. För att må lite bättre behöver du avreagera dig på världen. Vid ett sådant läge kommer din sinnesstämning inte låta dig njuta av en rik berättelse som Heavy Rain eller en emotionell resa som Mass Effect-trilogin. Du behöver istället någonting som inte engagerar dig på ett djupare plan, utan istället behövs något som får dig att koppla av. Något som får dig att koppla bort all djävulskap.

Missförstå mig rätt, jag älskar att gräva ned mig i rika världar och emotionella upplevelser. Jag har känt rädslan som Madison upplevde i sitt hem då hon blev attackerad i Heavy Rain, jag har fått kalla kårar då Shepard fick insikten om  den första Repearn och jag har gråtit med Clementine i slutet av The Walking Deads första säsong. Jag älskar sådana upplevelser och skulle vilja se fler av dem. Det betyder dock inte att jag bara vill ha sådana. De kräver mer av mig som spelare och jag måste vara skärpt för att ta dem till mig.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder

När jag var liten fick jag höra Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläderoch det går även att applicera på spel. Vissa passar bättre vid olika tillfällen för mig. Istället för att lägga mig i soffan och se ett avsnitt av 2½ män eller Seinfeld, så får det bli ett licensspel. Det ger mig en stimulans som hjälper mig att varva ned och koppla bort tråkigheter. I just den stunden ÄR jag bara. Det är jag, kontrollen och spelet. Vardagszen. Licensspelen rensar ut skiten som finns hos mig och låter mig spara de minnesvärda upplevelserna tills då jag är redo för dem. Det är därför som licensspelen är en positiv upplevelse för mig och varför jag skiter i alla gliringar jag får för att jag spelar dem.

Det och achievements förstås.

Text av Robert Jonsson

Robert Robert är en rollspelskonstruktör som en gång i tiden var Nintendofanboy, men som numer jagar achievements på Xbox 360. Just nu håller han på att slutföra Leviathan, ett rollspel i en nära framtid där monster har tvingat mänskligheten att fly ned i havets djup. Vill du veta mer om vad Robert sysslar med besöker du bloggen Bortom.nu eller följer @NateTraveller på Twitter.

Kommentarer

  1. Christoffer skriver:

    Fast varför utsätta sig för hafsverk för att koppla av om man nu ska ha spelmediet som avkoppling istället för att se en sitcom?
    Finns såpass mycket bra spel ute som man kan slöspela, förstår inte riktigt vitsen med att utsätta sig för dålig spelmekanik och allt som medföljer på påtryckta licensspel.

  2. Anna.P.Anna skriver:

    Jag kan absolut se varför man kan behöva slappna av med spel av sämre kvalité emellanåt, och som fröken Crow sa: “If it makes you happy…”
    Jag kan göra precis samma sak och sitta och bli genuint glad och upplyft när något – mitt i allt det halvkassa – är bra. Någon liten detalj som funkar, en låt som höjer sig över de andra eller något i spelmekaniken som faktiskt sitter, då blir jag uppiggad och tänker att “Fan, den lilla grejen, den fick de faktiskt till bra!”.

  3. NateTraveller skriver:

    Christoffer: För att jag inte gillar sitcoms? 😉

    Krönikan handlar som sagt var inte om att övertyga dig om att gilla licensspel. Snarare tvärtom, min poäng var snarare att man kanske inte ska hacka på vad andra spelar bara för att det är dåligt. Hate the game, not the player.

    Anna.P.Anna: Väldigt bra poäng där och jag kan bara hålla med. Om det är någonting som blir riktigt bra i ett annars mindre bra spel så är det ju klart att det står ut som en positiv överraskning. Sånt gillar vi. 🙂

  4. Raleishi skriver:

    visst finns det dåliga spel men det är ju vad man själv tycker anse vad som är ett dåligt spel.

  5. Daniel Lindberg skriver:

    Tja, eftersom jag är en sådan som gärna slår på SVT istället för att spela ibland, så ska väl inte jag säga något 😉

    Finns en hel del licensspel som har gett mig spelglädje, Turtles bl.a. Tror en positiv aspekt i just licensspel är att man ofta känner igen universat, man behöver inte sätta sig in spelen.

    Tja, tycker väl ungefär som du helt enkelt 😉

Skriv en kommentar