Metal Gear, NES. Det var ett av de första spel jag spelade i mitt liv. Jag kom inte vidare långt och bytte ganska snabbt bort det mot något annat. Just då hade jag ingen aning om att spelets skapare skulle komma att forma mig nästan ett decennium senare. För det var först när Hideo Kojima började bygga sina banor i Lego och tog spionäventyret in i tredje dimensionen som Metal Gear blev Metal Gear Solid. En av spelvärldens största äventyr som bokstavligen tog mig på sängen.

Det här är min resa tillsammans med Kojima. Hur han en gång ställde allt jag visste om spel på högkant, hur han gång på gång överträffade mina förväntningar och ständigt blev bättre. Och om hur jag trots detta känner en bitter smak i munnen inför Metal Gear Solid 5.

 

 

1999

 

 

[bigstart:J]ag kan inte ha varit gammal. Kanske 15 år. Jag satt hemma hos min kusin Jonny, i fotändan av hans säng och tillsammans konstaterade vi att tv-spelet framför våra ögon “var som en film”. Vi hade bara spelat några minuter men våra höga förväntningar, baserat på vad vi hade hört på skolgården och skolbussen, var redan infriade. Medan Solid Snake fortfarande hade sin dykarutrustning på sig scrollade det ena okända japanska namnet efter det andra förbi skärmen;

– Precis som på film!

När Snake sedan tog sig upp för hisschaktet, ur sin dykardräkt och sträckte ut sig samtidigt som spelets titel bredde ut sig över skärmen kunde man skära stämningen med kniv. Jag kanske blir lite för nostalgisk här och förskönar berättelsen en aning, men jag vill minnas att mina händer skakade av upphetsning.

Under samma helg klarade vi sedan spelet och jag och Jonny var överens; det här var något alldeles speciellt. Metal Gear Solid var världens bästa spel någonsin.

 

 

2002

 

 

[bigstart:J]ag hade precis flyttat in till min första lägenhet tillsammans med min vän Gustav. Vi delade en trea på Gärdet i Bollnäs. Trots att ingen av oss egentligen hade råd att bo själv så hade vi bestämt oss för att flytta till eget, unga och naiva som vi var. Gustav gillade aldrig tv-spel och efter otaliga försök att lära honom tjusningen hade jag sakteliga insett att han inte ville förstå.

Just denna helg hade han rest iväg på golfresa och jag hade lägenheten vi båda snart skulle flytta från för mig själv. Samtidigt befann jag mig i ett förhållande som jag inte trivdes i och sakteliga hade jag börjat inse att jag behövde göra slut. För att ockupera tankarna från mitt huvudbry gick jag ner till Videohallen och hyrde ett Playstation 2. Detta skulle bli min andra bekantskap med maskinen jag inte ägde ännu. Veckor tidigare hade jag obekvämt suttit hos folk jag egentligen inte ville umgås med och sett på när de spelade Metal Gear Solid 2. Nu var det min tur.

De små fragmenten från min baksätessession fick färgerna ifyllda och jag häpnade över hur vackert allt var. När Snake sedan reste sig mot regnet ackompanjerat av effektfulla blixtar så kom en bekant rysning tillbaka. Lagom till epilogen var över och tankern sjönk var jag övertygad; det här skulle bli en minst lika bra helg som för tre år sedan.

Under den natten tänkte jag aldrig på hur jobbigt mitt liv var, hur jag skulle förklara för Emma att det inte fungerade, eller hur jag skulle förklara för Gustav att vi inte kunde bo ihop mycket längre till. Mitt huvud, mitt medvetande ockuperades av ex-presidenter, terroristgrupper och flamboyenta, helnakna män. Jag upplevde mitt andra äventyr regisserat av Hideo Kojima och även om jag hade svårare att knyta ihop säcken mot slutet så var Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty en stunds terapi; ett tillfälle att pausa och glömma för en stund.

 

 

2005

 

 

[bigstart:J]ag bodde nu i egen lägenhet och befann mig i mitt dittills mest seriösa förhållande. Min mamma hade något överraskande gett mig ett Playstation 2 i julklapp och någon månad senare hade jag köpt Metal Gear Solid 3 i en Gamestop-butik, nytt, för den ringa summan av 799:-. Min vän Jonas gillade också serien så vi bestämde oss för att spela igenom det tillsammans, hemma i hans lägenhet på ungefär 5 kvadratmeter.

Det blev varmt. Det öppna fönstret hjälpte väldigt lite i att dölja doften av svett och gamla pizzarester. Vi började spela och den filmiska, brusiga och dimmiga presentationen tog oss med storm från bildruta ett. Allt var så allvarligt denna gång. Inledningsvis tillbringade vi säkert över en timme i djungeln med att jaga mat, så Snake inte skulle svälta.

Längre fram på natten somnade Jonas. Jag befann mig samtidigt tillsammans med Snake längst en flod i landet mellan de levande och de döda. Om sanningen ska fram så var jag livrädd här, jag hade gärna sett att Jonas var vid medvetande vid just denna stund, för stämningen var tryckande läskig och jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig därifrån.

Colan från pizzerian som låg nästan vägg-i-vägg hade vid det här laget blivit äckligt varm och en tidig morgonsol hade börjat lysa upp den dammiga, trånga och svettiga lilla studentlägenheten. Snake slogs mot The Boss; jag fick trycka på “den” knappen varpå han sedan ärvde titeln och blev “Big Boss” och båda våra ögon var fyllda av tårar. Eftertexterna rullade och jag gick hem, fortfarande med en klump i halsen, medan Jonas sov vidare.

 

 

2008

 

 

[bigstart:J]ag var äldre. Närmare den gamling jag är nu, och jag bodde hos mina föräldrar. Min yngre bror och jag hade lite på slump bestämt oss för att börja prenumerera på Level. I samma stund som vi skrev upp oss för en prenumeration så var vi också med i utlottningen av ett stort paket från Nordisk Film, innehållande ett Playstation 3, ett PSP och massvis med spel. Jag brukade säga att jag aldrig vinner något men vi vann faktiskt det paketet.

Det kändes rättvist på något sätt. Jag hade gått igenom det troligtvis värsta året i mitt liv, kapitulerat och erkänt mig besegrad och slagen. Jag hade börjat på ny kula efter åratal av huvudbry, flyttat hem till föräldrarna för att slippa Bollnäs för en stund, studera och få ordning på mitt liv igen. Ett paket på posten innehållandes en spelmaskin från Sony var som ett bevis på att jag var på rätt väg igen.

Metal Gear Solid 4 släpptes ungefär ett halvår senare. Jag hade givetvis förbokat spelet få fort vi fick hem konsolen. Detta skulle ju vara det definitiva slutet, spelet som knöt ihop säcken och rätade ut alla frågetecken. Och även fast denna resa inleddes med en nästan timmes lång installation på mitt Playstation 3 så var Metal Gear Solid 4 en riktig fröjd att spela. Gång efter annan blev jag häpen, inte bara över hur snyggt allt såg ut, utan hur man också hade vågat utveckla konceptet och gett spelaren valet att spela lite som man själv ville. Jag hade egentligen aldrig gillat stealth-spel. Metal Gear-serien var undantaget och anledningen till att jag förälskat mig i serien handlade inte om vad man spelade utan snarare om vad man upplevde.

Jag bloggade som en vanlig dödlig användare på Gameplayer.se på den tiden. Efter en lång final med filmsekvenser nog för ett par långfilmer så var jag äntligen i mål. Jag skrev ett snabbt blogginlägg samtidigt som eftertexterna rullade och jag var, för fjärde gången i rad, lyrisk. Min resa hade fått ett slut, och även om mycket idag känns som episka efterkonstruktioner så minns jag mig själv som väldigt nöjd. För nu var det ju över. Snake hade gjort sitt och nu skulle Kojima gå vidare och skapa nya äventyr.

Så blev det inte.

lineDivider_1

[bigstart:M]etal Gear Solid 5 är snart här. Jag kommer säkert köpa det och jag kommer säkert älska det. Men jag frågar mig hur pass relevant en spelserie kan vara efter fem numrerade delar? Kojima har haft möjligheten, ekonomin och egentligen alla förutsättningar i världen att starta upp något nytt. Nya karaktärer, nya spelsätt, nya berättelser. Ändå känner han sig tvungen att återvända till serien, gång på gång. Det är inget annat än förbannat synd.

Sanningen är att Kojima har målat in sig i ett hörn. Metal Gear är idag det enda han känner att han klarar av. Tåget mot nya, annorlunda spelidéer gick för länge sedan för den 50-årige japanen och idag är det endast Metal Gear som den en gång så briljante spelskaparen kan sätta sitt namn på. Han är bäst i världen på det, för all del, men oavsett hur bra man är på något så kommer det bli tjatigt i längden, och där står vi nu.

Detta tror jag också Kojima känner av. Varför skulle han annars uppmuntra till en mer erotisk karaktär, som redan innan det fullkomligt idiotiska uttalandet var minst lika bisarr som urringningen på EVA i Metal Gear Solid 3? På den tiden skrattade jag åt “den japanska humorn” men jag är inte så säker på att jag skulle göra det idag.

Hideo Kojima börjar bli gammal. Och med åldern kommer desperationen. Och med desperationen förfaras jag att fallet också kommer. Kanske inte i och med Metal Gear Solid 5, men inte heller långt därefter. Det kommer säkerligen fortfarande vara “precis som på film”.

Men det kommer inte vara världens bästa spel.