För en tid sedan skrev min kollega Sandra Wärn en krönika här på Svampriket som handlade om föräldrarnas ansvar när det kommer till deras barns konsumerande av TV-spel. Denna krönika fick mig att börja tänka på mig själv. På hur jag är som förälder när det kommer till mina barns spelkonsumtion. Främst när det kommer till min son, då min dotter än så länge bara visat intresse för vår iPad och ännu inte har börjat ta på spelkonsolerna i vårt hem.

[quote-left:Jag anser mig ha en bra inblick i vad som rör sig i barns värld när det gäller spelande]Med tanke på att jag sysslar med det jag gör, både här på Svampriket och på mitt riktiga jobb som förskollärare, så anser jag mig ha en bra inblick i vad som rör sig i barns värld när det kommer till TV-spelande. Detta har gjort att min son har en pappa som har full koll på vad som är bra saker att konsumera. Det har hänt mer än en gång att jag fått övertyga honom om att det kanske är bättre att lägga sina sparade pengar på några nya Skylanders-figurer istället för att införskaffa det ”senaste-skitspelet-baserat-på-en-ny-men-ganska-så-dålig-barnfilm”, typ Smurfarna 2. Jag tycker det är viktigt att det är kvalitativ underhållning som min son konsumerar. Han har ju en far som då och då får hem ”skitspel” gratis som han kan spela så jag känner att det är onödigt att han slösar sina surt förvärvade (det är jobbigt att spara pengar för en 7-åring) pengar på sådant.

Så långt är allting frid och fröjd. Jag kan känna mig stolt i min roll som ansvarsfull förälder till spelande barn, som skyddar dem från att konsumera skit. Men nu är det  något annat som börjar ställa till bekymmer för mig i minbegging-boy roll som just ansvarsfull förälder. Under alla år som min son har gått på förskolan har det aldrig varit några problem för mig att hålla honom borta från ”olämpliga” spel. Vi har en regel här hemma som säger att om det står 18 på spelfodralet så vet min son att det är ett spel han inte får spela, men om det däremot står 16 på fodralet så vet han att jag först ska spela det och sedan avgöra om även han får göra det. Denna regel är nu på väg att bli svår att förhålla sig till, då han nu har börjat skolan. För i skolan finns det kompisar. Dessa kompisar spelar GTA V. Dessa kompisar har inte föräldrar som vet vad deras barn konsumerar. Dessa kompisar tycker att det är jättekonstigt att de inte får spela GTA V när de är hemma hos oss. Dessa kompisar gör så att min son tittar på mig med en blick som säger ”men pappa, varför får inte jag spela samma spel som mina vänner för?”. Det här har blivit ett riktigt dilemma för mig, för om det är något som är allmänt känt så är det att barn kan vara riktigt elaka. En liten sak som att ett barn inte får spela ett visst spel för sin pappa kan göra så att det barnet blir retat för det. Så är det! Visserligen känner jag inte att det finns risk för att min son ska bli retad, men tankarna finns där ändå.

Det är nämligen så det ser ut i världen. 7-åringar sitter just i detta nu och spelar GTA V eller för den delen Call Of Duty Ghosts, som idag landar i butik. Jag kan slå vad om att det är en hel del mammor och pappor som inom kort inhandlar Ghosts som julklapp åt sin avkomma.

[quote-left:Jag känner mig som en ansvarsfull förälder som skyddar mina barn från att konsumera skit]Mitt dilemma är således hur jag ska tackla min nya situation som ansvarsfull far till spelande barn. Jag kan inte släppa det helt och hållet och låta sonen spela vad han vill, då jag är av den åsikten att vissa spel helt enkelt inte är lämpade för honom. När det gäller GTA V, som är det spelet som sonen mest av allt vill spela så är jag kluven. Han har uttryckligen sagt att han inte vill spela uppdrag i GTA V, där de mest brutala sakerna sker, utan han vill bara ”åka omkring i världen”. Nu när jag sitter på en sparfil där det inte finns uppdrag att åka till, utan det som finns bara är en stor värld att åka omkring i så har jag börjat fundera så smått på om jag ska låta honom spela lite grann. Visserligen finns det människor att köra över och poliser som kommer att ställa till besvär. Sen tror jag även att sonen inte kommer kunna låta bli att kliva ur sitt fordon och ”råka” komma åt en avtryckare, vilket även det skulle orsaka mayhem. Självfallet tänker jag, om jag nu kommer tillåta det, sitta bredvid honom när han spelar GTA V. Jag har även tänkt på om jag ska ta mig an GTA V tillsammans med min son på samma sätt som Oskar Skog har gjort med sin, men jag tror att han är för medveten om vad spelet går ut på och inte skulle köpa det upplägget. Som det känns just nu så tror jag att jag ett tag till kommer vara en trist och sträng far, som kommer fortsätta säga helt och hållet nej när det kommer till spel med 18-årsgräns.

Jag tänker som så att han kommer få uppleva GTA V eller liknande spel tids nog. Jag anser att det räcker med att det bara är en av oss i den här familjen som har Trevor som idol för tillfället.