Krönika

En ansvarsfull TV-spelsförälder

För en tid sedan skrev min kollega Sandra Wärn en krönika här på Svampriket som handlade om föräldrarnas ansvar när det kommer till deras barns konsumerande av TV-spel. Denna krönika fick mig att börja tänka på mig själv. På hur jag är som förälder när det kommer till mina barns spelkonsumtion. Främst när det kommer till min son, då min dotter än så länge bara visat intresse för vår iPad och ännu inte har börjat ta på spelkonsolerna i vårt hem.

Jag anser mig ha en bra inblick i vad som rör sig i barns värld när det gäller spelande
Med tanke på att jag sysslar med det jag gör, både här på Svampriket och på mitt riktiga jobb som förskollärare, så anser jag mig ha en bra inblick i vad som rör sig i barns värld när det kommer till TV-spelande. Detta har gjort att min son har en pappa som har full koll på vad som är bra saker att konsumera. Det har hänt mer än en gång att jag fått övertyga honom om att det kanske är bättre att lägga sina sparade pengar på några nya Skylanders-figurer istället för att införskaffa det ”senaste-skitspelet-baserat-på-en-ny-men-ganska-så-dålig-barnfilm”, typ Smurfarna 2. Jag tycker det är viktigt att det är kvalitativ underhållning som min son konsumerar. Han har ju en far som då och då får hem ”skitspel” gratis som han kan spela så jag känner att det är onödigt att han slösar sina surt förvärvade (det är jobbigt att spara pengar för en 7-åring) pengar på sådant.

Så långt är allting frid och fröjd. Jag kan känna mig stolt i min roll som ansvarsfull förälder till spelande barn, som skyddar dem från att konsumera skit. Men nu är det  något annat som börjar ställa till bekymmer för mig i minbegging-boy roll som just ansvarsfull förälder. Under alla år som min son har gått på förskolan har det aldrig varit några problem för mig att hålla honom borta från ”olämpliga” spel. Vi har en regel här hemma som säger att om det står 18 på spelfodralet så vet min son att det är ett spel han inte får spela, men om det däremot står 16 på fodralet så vet han att jag först ska spela det och sedan avgöra om även han får göra det. Denna regel är nu på väg att bli svår att förhålla sig till, då han nu har börjat skolan. För i skolan finns det kompisar. Dessa kompisar spelar GTA V. Dessa kompisar har inte föräldrar som vet vad deras barn konsumerar. Dessa kompisar tycker att det är jättekonstigt att de inte får spela GTA V när de är hemma hos oss. Dessa kompisar gör så att min son tittar på mig med en blick som säger ”men pappa, varför får inte jag spela samma spel som mina vänner för?”. Det här har blivit ett riktigt dilemma för mig, för om det är något som är allmänt känt så är det att barn kan vara riktigt elaka. En liten sak som att ett barn inte får spela ett visst spel för sin pappa kan göra så att det barnet blir retat för det. Så är det! Visserligen känner jag inte att det finns risk för att min son ska bli retad, men tankarna finns där ändå.

Det är nämligen så det ser ut i världen. 7-åringar sitter just i detta nu och spelar GTA V eller för den delen Call Of Duty Ghosts, som idag landar i butik. Jag kan slå vad om att det är en hel del mammor och pappor som inom kort inhandlar Ghosts som julklapp åt sin avkomma.

Jag känner mig som en ansvarsfull förälder som skyddar mina barn från att konsumera skit
Mitt dilemma är således hur jag ska tackla min nya situation som ansvarsfull far till spelande barn. Jag kan inte släppa det helt och hållet och låta sonen spela vad han vill, då jag är av den åsikten att vissa spel helt enkelt inte är lämpade för honom. När det gäller GTA V, som är det spelet som sonen mest av allt vill spela så är jag kluven. Han har uttryckligen sagt att han inte vill spela uppdrag i GTA V, där de mest brutala sakerna sker, utan han vill bara ”åka omkring i världen”. Nu när jag sitter på en sparfil där det inte finns uppdrag att åka till, utan det som finns bara är en stor värld att åka omkring i så har jag börjat fundera så smått på om jag ska låta honom spela lite grann. Visserligen finns det människor att köra över och poliser som kommer att ställa till besvär. Sen tror jag även att sonen inte kommer kunna låta bli att kliva ur sitt fordon och ”råka” komma åt en avtryckare, vilket även det skulle orsaka mayhem. Självfallet tänker jag, om jag nu kommer tillåta det, sitta bredvid honom när han spelar GTA V. Jag har även tänkt på om jag ska ta mig an GTA V tillsammans med min son på samma sätt som Oskar Skog har gjort med sin, men jag tror att han är för medveten om vad spelet går ut på och inte skulle köpa det upplägget. Som det känns just nu så tror jag att jag ett tag till kommer vara en trist och sträng far, som kommer fortsätta säga helt och hållet nej när det kommer till spel med 18-årsgräns.

Jag tänker som så att han kommer få uppleva GTA V eller liknande spel tids nog. Jag anser att det räcker med att det bara är en av oss i den här familjen som har Trevor som idol för tillfället.

Kommentarer

  1. Lucas skriver:

    Bra text!
    Brukar fundera själv på hur jag ska göra i framtiden. Men har inga bekymmer än så länge, då min son endast är ett år gammal( fyller om en vecka, fan va stolt jag är!)

  2. El_Kebabo skriver:

    Bra skrivet ludde, jag har samma problem med min grabb. Fast de han umgås med verkar inte spela 18årsspel. Jag har förklarat för honom att han inte får spela de spel där det är för mycket våld och jag har faktiskt använt mig av ditt tänk med att först prova spelet själv eller kolla youtubevideos på det innan han har fått spela spel med högre åldersgräns.
    Tyckte det var riktigt illa att se alla småkids på gamex som satt och spelade battlefield 4 och andra liknande shooters. Deras föräldrar måste verkligen sätta sig in i vad deras barn spelar egentligen.

  3. IamJohnFuuuuuuuuu skriver:

    Är nästan på samma nivå som Lucas skriver med min pojk. Han är nio månader och långt ifrån spel på det sättet.

    Men nog har jag tänkt på hur det kam bli i framtiden. Min sambo är inte överhuvudtaget intresserad av spel så den biten av sonens uppfostran får jag sköta bäst jag kan. Och som du säger, Ludde, så tror jag mig veta vad som är bra och dåliga spel.

    Men den dagen då han vill spela något kompisarna får spela, det är då min karaktär på allvar kommer testas.

    Du får gärna följa upp denna texten senare. Lät du honom spela GTA?

    Bra text, såklart! 🙂

  4. Myrro skriver:

    På min föreläsning om datorspel för framförallt vuxna tog jag upp just den här problematiken. Min ståndpunkt är att oavsett vilka regler man har för sitt eget barn så ska man alltid alltid respektera andra föräldrars regler. Alltså, inga 18-årsspel för 12-åringarna i mitt hus, oavsett vilka spel jag och andra föräldrar låter våra egna barn spela när de är ensamma. Plus att man nog måste snacka med andra föräldrar om hur man ser på saken.

  5. Elin skriver:

    Här hemma har vi lite äldre barn (äldsta har fyllt 11) och frågan om vad som är ok och inte ok för barnen att spela blir allt svårare att besvara. Vi har länge varit ok med att de får spela en hel del 16-årsspel och något 18-årsspel. Men i fallet GTA är det enkelt. Det kommer helt enkelt inte på fråga. Det handlar faktiskt om en väldigt realistisk värld, med väldigt realistiskt våld, enkel tillgång till sex och väldigt dåligt språk. Vad barnens kompisars föräldrar tillåter deras barn att göra kan jag inte förhindra. Inte heller att mina barn spelar det hemma hos kompisar, men jag skäms inte över att säga nej och kommer fortsätta göra det när jag anser att spelen är olämpliga för barn.

  6. Danneplayer skriver:

    Har samma problem hemma, men jag är stenhård på den punkten. När det gäller 16-årsgräns gör jag samma sak som du Ludde. Vissa spel, t.ex. NHL, är ju ok att spela för en 7-8 åring även om det står 16 på den. Står det 18 finns det skäl för det. Stå på dig Ludde!

  7. Zage skriver:

    Helt rätt

  8. Niklas Sintorn skriver:

    Bra skrivet, Ludde! Har ju inga barn själv, så frågan berör mig inte jättemycket, men den är viktig och jag tycker ser gärna att du skriver mer kring ämnet. 🙂

  9. Samson Wiklund skriver:

    Jag är kluven till uttalanden som “BARN ska inte spela X”. Så generell tror jag inte man ska vara.

    Vissa barn fixar nog “X”. Jag tycker vi kanske ska lätta lite på att jämt se ner på föräldrar som tillåter spelande av våldsamma spel. Vi vet inte alls hur de barnen fungerar (tänker specifikt på alla uttalanden jag hörde under GameX ang just kids som spelade).

    Om barnen får spela “X” för att deras föräldrar inte vet bättre
    eller om barnen får spela “X” för att föräldrar inte bryr sig ställer jag mig givetvis i samma dömmande kör, men samtidigt måste inte nödvändigtvis alla “X”-spelande barn ha sådana föräldrar. Jag tänker t ex på Joakim Sjöberg och hans dotter Saga som spelade Left 4 Dead ihop och varken han eller hon verkade lida särskilt mycket av det. Snarare verkade de ha väldigt kul.

    TLDR: Det är en individfråga.

  10. Ursäkta eventuella stavfel.

    Ludde!
    Det verkar som om ni har ett stort gäng läsare som är intresserade av “föräldraperspektivet”. Härligt att se! 🙂

    Berörande texten så är det ett dilemma jag givetvis känner igen, men för mig är det en no-brainer. Mina barn spelar inte dessa typer av spel för att jag VET hur t ex min son skulle reagera. Han är fem år och har precis tagit sig över tröskeln med att kunna titta på Alladin på barnkanalen. Bara för några månader sedan så var Jafar helt enkelt alldeles för läskig.

    Min son är helt enkelt lite av samma skrot och korn som jag. Vi uppskattar lyckliga och roliga ting framför tragiska och hemska ting. Därför, tillåter jag inte honom att spela de våldsammare spelen.

    Han har en vän som har spel och varje gång de är hemma hos henne så spelas det enormt flitigt. Det har gått så långt att de helt enkelt inte vill vara här hemma pga att jag tjatar om att de ska leka tillsammans åtminstone EN gång utan att de måste spela TV-spel. Känner någon igen sig?
    Jag har dessutom pratat med hennes mor och meddelat att jag gärna ser att min son inte spelar för mycket spel även hemma hos dom, pga att jag vet hur “fast” han blir och hur arg han kan bli om jag avbryter honom vid fel tillfälle. Jag har tom gått så långt att jag förklarade för modern hur dopamin fungerar och hur vissa människor (oavsett ålder) påverkas mer än andra. Hon sade att hon förstod och att hon mycket väl var bekant med vad dopamin är. Jag tvivlar eftersom barnen fortfarande spelar stup i kvarten när de träffas hemma hos dom.

    Gällande Gamex så håller jag med om att översynen var dålig men det abdolut värsta jag såg var när “låtsas-soldaterna” från The division-kön stod på Just Dance-scenen och gungade medan de rosaklädda kvinnorna dansade lekfullt och förföriskt framför deras pipor. Avdramatisera soldaterna? Nja, kanske för oss äldre, men när det är massvis av barn och familjer som rör sig på området och ser detta, då blir jag bara förbannad.

    Samson, jag förstår hur du tänker gällande att det är omöjligt att avgöra vad som är bra för en person oavsett ålder om du inte själv har en relation till denne. Detta var något jag tänkte flera gånger på under t ex mässan. Jag ställer mig däremot frågandes till påståenden från människor som säger:
    “Jag fick spela vad som helst när jag var liten, jag såg Terminator till frukost i lågstadiet utan problem. Titta på mig! Jag är helt frisk!”
    Sådana argument är för mig extremt tunna och det närmaste jag kan likna det med är typ:
    “Jag är inte rasist, jag har flera invandrar-polare och vi säger svenne och blatte till varandra hela tiden, det är bara kärlek!”

    Jag syftar såklart på att grunden är sned. Oavsett hur frisk en person upplever sig att vara trots intaget av våldsmedia under sin uppväxt, oavsett hur bra polare man är med olika etniciteter trots användandet av rasistiska skällsord – så är grundvärderingen fel.
    För när det kommer till föräldraskap och att uppfostra ett eller flera barn, då är ens värderingar allt man har att luta sig mot när man som mest ifrågasätter sina beslut.
    Släpper jag på mina värderingar kring vad jag anser är mest hälsosamt för mina barn, både mentalt och fysiskt, då kan jag lika gärna släppa på allt.

    Jag är pga ovanstående ställningstaganden fortsatt fast övertygad om att det enda som skulle få mig att låta mina barn spela våldspel vore om jag såg på TV-spel som en leksak och inte ett medium.

    Förhoppningsvis så får vi se en ändring på detta iom den åttonde konsolgenerationen. Det verkar onekligen som att Nintendo inte riktigt kommer hänga med denna gång och med tanke på att det faktiskt är Nintendo som är roten till synsättet på TV-spel som en leksak, så kanske det helt enkelt bara är bra.

    Sorry Miyamoto, men jag bryr mig mer om mina barn.

Skriv en kommentar