Månadsresumé

Månadsresumé: Oktober

Oktober är över och vi är på väg in i den kanske mest spännande månaden på över fem år. Men först ska vi ta och sammanfatta lite.

Anders är tillbaka i gemet! Vi vet alla att det är fullkomligt omöjligt att ta igen ett års spelande under en månad. Men Anders har verkligen försökt! Mycket av det han spelat är relativt gammalt, men han har också hunnit med några nyare spel.

Beyond: Two Souls (PS3)

Åsikterna går isär och det gör även mina tankar kring spelet. Konceptuellt är det briljant och det är inte svårt att föreställa sig hur David Cage gnuggade nävarna medan han skissade upp spelet – inte minst när han fick med sig en strålande Ellen Page ombord. Tyvärr så saknar dock Cage fingertoppskänslan för att föra ett projekt på den den här skalan hela vägen i mål. Det stannar vid fascinerande – tyvärr inte så berörande.

Batman: Arkham Origins (PS3)

Tre spel på sex år är väldigt mycket. Man hinner inte bygga upp en hunger inför uppföljaren, och misstänkligen så hinner man inte heller som utvecklare ta fram och applicera så många nya idéer. I fallet med Arkham-serien fanns det inte vidare mycket utrymme för förbättring, men man försökte på sina håll och lyckades då och då. I slutändan så är dock Batman: Arkham Origins endast tilltalande för de frälsta. Känner du dig mätt finns det ingen anledning att trycka i dig mer – i alla fall inte i år.

Grand Theft Auto V (PS3)

Jag är sällsynt. Jag har spelat och klarat ut varje numrerad del av GTA-serien. Rockstar har mig kring sitt lillfinger, minst sagt. Därav var jag inte en av dem som skrek efter något annat, mer lekfullt efter GTA IV. Men med det sagt så ser jag, och uppskattar verkligen också, de förändringar och förbättringar som Rockstar gjorde till sin femte del. Jag har fruktansvärt mycket att säga om detta spel och jag sparar det mesta till ett annat tillfälle. Men för mig är GTA V precis så bra som alla sagt. Fulländat. Perfekt.

Tobbe slavar under Anders piska med tunga retroutmaningar och ser sin skämshög växa. Mellan varven framför tjock-TVn har han dock hunnit pressa in lite nytt.

Grand Theft Auto V (PS3)

Den störst, mest levande spelvärld som skapats. Det är i alla fall intrycket jag får när jag spelar. Trots det, eller kanske just precis därför, så känns den tom. Ju verkligare en värld blir desto mer verkligt vill jag göra i den och förutom förutbestämda platser platser på kartan där jag kan kolla på bröst eller hoppa fallskärm så är jag ganska låst. Ta sen huvudkaraktärer jag har väldigt svårt att identifiera mig med, speciellt när det ska torteras, så har jag svårt att sjunka in. Sen har ju sandlådespel alltid problem med tempo när friheten ska stå i fokus. Trots allt det här så är det ett fantastiskt välgjort spel där både bilkörning och skjutande klart förbättrats sen föregångaren. Känslan är dock det jag tar med mig när jag stänger av; musiken, satiren och inramningen är GTA för mig.

Device 6 (iOS)

Simogos kurva pekar spikrakt uppåt. Bland ett hav av snabba upplevelser och arga fåglar så skiner kvalitetsspelen starkt. Device 6 är en kort upplevelse, och omspelningsvärdet är helt obefintligt. Trots det kommer jag ta med mina timmar med spelet lång tid framöver. Jag tänker inte prata nåt om upplevelsen här, för det är något som ska upplevas själv, men när nostalgi från Stugan blandas med mina bästa minnen från Lost så skapas något magiskt. Simogo har skapat ett i princip perfekt spel sett till ambitionen.

Tommy har haft en riktig månad av högt möter lågt, där några av årets sämsta möter ett av årets bästa.

Sonic Lost World (Wii U)

För att förtydliga min recension: Sonic behöver inte handla om fart. De tidigare spelen handlade inte alltid om fart (och de var inte bra de heller om man frågar mig). Men samtidigt har Sega spenderat en så där 20 år åt att vi ska associera Sonic med fart. Men problemet är inte ens att Sonic inte är snabb. Så enkelt är det inte. Problemet är att kontrollen är byggd för att han ska vara snabb, medan bandesignen är byggd för att handla om långsam plattformsprecision. Och därför är Sonic Lost World ett riktigt jobbigt spel att spela.

Pokémon X/Y (3DS)

Jag tröttnar lätt på Pokémon. Trots att Pokémon White var seriens hittills bästa, orkade jag inte fördjupa mig nämnvärt. I Pokémon X/Y har allt blivit så användarvänligt, strömlinjeformat, lättillgängligt och integrerat att det är omöjligt att inte fördjupa sig. Att matcher mot andra spelare är så nära till hands motiverar mer än någonsin till ambitiöst lagbygge. Och det blir aldrig lika omständligt och långtråkigt som det kunde bli förut, tack vare att det finns så många olika sätt att göra det på, och att det går mycket fortare nu. För att inte nämna den nya presentationen, som kanske är det som mest får serien att kännas spännande igen.

One Piece: Pirate Warriors 2 (PS3)

Det är svårt att inte mäta det här spelet med Narutos äventyr i världen av digital interaktivitet. Men där Naruto gör något eget genom att blanda äventyr, rollspel och fighting, kopierar One Piece mest bara Dynasty Warriors och nöjer sig med det. Missförstå mig inte, det är bra gjort för vad det är. På många sätt är det till och med bättre gjort än Dynasty Warriors, som när det kommer till att få spelaren att förstå objektiven och kunna läsa av kartan och slagfältet. Men precis som Dynasty Warriors är blir det snabbt alldeles för långtråkigt, även om du är ett One Piece-fan som jag.

Sandra har nu officiellt avklarat sin första månad här på Svampriket och har hunnit med att avverka både ett efterlängtat och ett mindre efterlängtat spel.

Beyond Two Souls (PS3)

Jag är emellanåt imponerad. Med en förkärlek för spel som har förmågan att fascinera och förmedla en story hade jag höga förväntningar på Beyond Two Souls. Och visst – storyn som berättas är både fängslande och engagerande, men när spelupplevelsen inte når samma höjder blir inte spelet den fulländade upplevelse jag skulle önska. Både Ellen Page och Willem Dafoe är strålande i huvudroll och biroll, men lyckas tyvärr inte väga upp spelets svagare delar.

Girl Fight (360)

Med ett förflutet djupt rotat i bland annat Tekken (främst trean, var är ni alla fanboys och fangirls?) måste jag erkänna att jag tog mig an Girl Fight med aningen negativ attityd. Såhär i efterhand tror jag att det inte hade gjort någon skillnad, mitt betyg hade förmodligen blivit detsamma i alla fall. Spelmekaniken är tråkig och ger inga variationer mellan karaktärerna, designen kan beskrivas som medioker om jag är snäll och .jag känner absolut inget intresse av att fortsätta spel. Att Tommy ville låsa upp karaktären ”random” var dock ett roligt inslag.

Ludde har som vanligt många järn i elden och har tagit Sandra under armen under hennes första månad i Riket.

Beyond Two Souls (PS3)

Enligt Sandra borde jag inte låta min upplevelse av Cages tidigare alster Heavy Rain påverka min åsikt av Two Souls, men tyvärr kan jag inte göra det. Enligt mig har Heavy Rain en mycket bättre och intressantare story, men gameplaymässigt vinner Two Souls. Men då jag i spel av denna sort håller berättelsen högre, kan jag inte ge Two Souls mer än godkänt.

Skylanders Swapforce (360)

Till skillnad från Sandra, som inte har spelat ett enda Skylandersspel, så har jag spelat alla tre. Jag har uppskattat att spela dem och det tredje spelet i serien är helt klart det bästa. Skylanders kan hoppa nu. Det räcker så!

Girl Fight (360)

Att Sandra vann över mig i detta spel är inget som fläckar min åsikt av detta spel. Precis som att jag är en medioker fightingspelare är Girl Fight ett mediokert fightingspel. Varken mer. Varken mindre.

Wii Party U (Wii U)

Wii Party U är ett spel som är så otroligt dumt. Wii Party U är ett spel som är så otroligt korkat. Wii Party U är ett spel som är så otroligt fånigt. Wii Party U är ett spel som är så otroligt galet. Wii Party U är ett spel som är så otroligt roligt. Wii Party U är ett spel som är så otroligt underbart. Wii Party U är ett spel som är så otroligt fantastiskt. Wii Party U! Wii. Party. U.

Kommentarer

  1. mistermanners skriver:

    Wii party U är ett spel som måste inhandlas!!

Skriv en kommentar