Gästkrönika

Kärleken till legenden

Jag skulle knappast vilja kalla mig för lastgammal. Med mina 27 år har jag precis upptäckt rakhyveln och lärt mig dricka kaffe (lite skämtsamt). Men i spelsammanhang känner jag att åren trillar förbi. I över 17 år har jag aktivt låtit spelandet vara en mycket stor och viktig del av mitt liv. Men i takt med husköp, föräldraskap och mycket jobb har spelande blivit en antik företeelse som man får leta i historieböckerna för att finna. Den speltid jag har värdesätter jag högt. Och det är någonstans där jag finner min krönikas utgångspunkt.

Som grundare till ZeldaSverige är det ingen hemlighet var min spelkärlek ligger någonstans. The Legend of Zelda har gett mig så mycket mer än någon annan spelserie varit nära att göra. Det är både kvalitet och kvantitet på samma gång. En spelserie som har gett drivkraft åt att ge ett svenskt Zelda-forum liv. Men med åren har man utvecklat ett kritiskt öga. Det brukar vara så att man är hårdast mot de egna och i fallet med Zelda-serien är det inget undantag.

Skyward Sword var och är ett fantastiskt spel. Rörelsekontrollen, berättelsen, den unika grafiken och orkestrerade musiken håller spelet i framkant av de moderna spelens riktiga höjdare. Jag har fått äran att träffa åtskilliga personer som fått sin inkörsport till Zelda-serien via spelet och älskar det förbehållslöst. Men jag kan inte sälla mig till denna skara av spelare som håller det som ett av de bästa spelen någonsin (för att inte prata om det bästa spelet i serien). Den debatten är en helt annan. Nu fokuserar vi på vad jag vill ha.

Tänk er att nästa del i FIFA-serien utvecklar ett raffinerat passningsspel, smartare AI inne i straffområdena och större möjligheter till finess med bollen vid fötterna — samtidigt som de plockar bort möjligheten att styra till vem jag vill kasta ett inkast, var bollen ska hamna i straffområdet vid hörna och mot vilket hörn jag ska lägga en frispark. Du skulle förmodligen gilla upplevelsen som anhängare till serien, men samtidigt känna att någonting saknas — att spelet inte är en komplett upplevelse.

Skyward Sword har en finputsad rörelsekänslig kontroll och den djupaste handlingen i ett Zelda-spel någonsin. Samtidigt är spelet så linjärt att mycket av det utforskande som symboliserat serien tidigare är som bortblåst. På alla sätt och vis känns det som att jag saknar något.

Även om jag inte är på spelålderns höst så är jag ändå noga med mina upplevelser
Capcom tog bort överlevnadsskräcken i Resident Evil 5 och 6 – det uppskattades inte. Visceral Games skruvade upp action-sekvenserna i Dead Space 3 för att plocka bort lite av skräcken — det uppskattades inte. Och även om jag inte vill påstå att jag är på spelålderns höst så är jag ändå noga med mina upplevelser och då faller Skyward Sword lite kort när det kommer till att underhålla mig.

Jag upplever hellre handlingen i Bioshock Infinite, känner ökensanden piskandes mot mina kinder i Uncharted 3 eller upplever de öppna, grönskande vidderna i Xenoblade. Även om jag älskar Zelda-serien är den inte helig. Jag kan öppet resonera och debattera för Ocarina of Time som världens bästa spel, men jag vet att resonemanget bygger på nostalgiska minnen från en tid i mitt spelande då jag var som mest öppen för en upplevelse av OoT:s magnitud. Jag vet att bland annat Twilight Princess gör mycket av det OoT gjorde — fast bättre.

Tittar på GTA V. Rockstar vet hur man gör. Man tar allt som gjort föregångarna bra, och sedan lägger man till en hög otroligt välgjorda och intressanta beståndsdelar. Spelet är precis som serien varit förr — och mer därtill. Man plockar inte bort något, för då finns risken att någon blir missnöjd. Så varför Nintendo gjorde som man gjorde i fallet Skyward Sword har jag ingen aning om…

Så det värmer mitt ännu starkt bultande spelhjärta att utvecklare idag väljer att gå tillbaka till rötterna (eller ständigt hålla sig till dem). Att man ger sina respektive serier sin själ tillbaka eller behåller den som finns. För det borde rimligtvis vara säkrare både för utvecklare och spelare att alla vet vad som förväntar sig av dem. Radikala förändringar borde inte påföras en befintlig serie, utan leda till ett helt nytt IP. Det borde rimligtvis återge heder till spelutvecklarna och hoppet tillbaka hos alla de gamers som fått se sina favoritserier ändra skepnad. Att därmed få återse The Wind Waker i HD-skrud känns för min del så rätt och riktigt som ett spelsläpp bara kan vara. Det ger mig något jag vet att jag kommer att tycka om – och då är jag bered att ge det alla timmar jag har till förfogande. Att Nintendo även lovat att kommande del till Wii U ska ta mycket inspiration från de första spelen i serien med en öppen värld att utforska ger mig det där hoppet tillbaka.

Jag kan absolut ge hedern tillbaka till Aonuma och Miyamoto som står vid rodret på denna skuta. Ska det vara så svårt att ge mig det jag vill ha? Just det ja, det finns ett antal miljoner till där ute som vill få sina önskningar uppfyllda.

Text av Marcus Svensson

27 åring som jobbar som lärare och driver ZeldaSverige som mitt största fritidsprojekt. Fotboll, spel och film är en trio intresse jag idkar varje vecka. Gillar att varva tempo med lugna stunder. Zelda-serien ligger föga förvånande varmt om hjärtat, även om jag ibland ser mig som seriens största kritiker…

Kommentarer

  1. Trazh skriver:

    Skyward Sword är jättemysigt, trevligt, sött, episkt och alldeles.. alldeles.. för linjärt. Och de lyckades även skapa en karaktär ännu jobbigare än Navi: Fi.
    Det är det enda Zelda-spelet jag inte orkat ta ett varv till i. Och det är rätt stort för en Zelda-fanatiker. Även om man vill uppleva storyn igen, så är bitarna däremellan bara jobbigt att ta sig igenom igen.

    Att de går tillbaks till rötterna med Zelda U ser jag också fram emot. Låter alldeles.. alldeles.. underbart!

    • Smisk skriver:

      Jag har läst att de skall rucka lite på rötterna dock. De har nämnt multiplayer och att de vill göra något nytt vad jag vet.

      Skyward sword är ett kanonspel när det gäller tempel, strider, musik och story men även jag tycker att det är för “linjärt”.

  2. Smisk skriver:

    Jag tror att det som hänt är att det är för dyrt och tar för lång tid att utveckla ett zelda som både har sån enorm kvalitet på speldesign, genomtänkta tempel, finurliga vapen/items och samtidigt vara ett stort spel som bjuder in till att utforska en värld.

    Ocarina of time är det enda spelet som försökte med detta då Zelda från början varit ett spel som just har bägge dessa aspekter.

    Efter det fick vi twilight princess där man även har detta men där man tagit världen från OOT och remixat den varpå vi fick wind waker där man tog bort världen helt och gjorde ett hav för att behålla känslan av en “värld” men där man ganska snabbt fick känslan att havet mer är en hub med transportsträckor. Sedan skyward sword där spelet gör samma sak med en himmel istället för ett hav.

    Motreaktionen blev a link between world som jag tycker är helt brilliant där man just får den där känslan av inbjudan till att utforska en genomarbetad värld igen. Här är det ju möjligt då man har så mycket att bygga spelet på samt att det är ett mindre grafiskt projekt att bygga världen med.

    Spelet som gav mig en “zelda värld” är Dark souls.

    För mig spelar det egentligen mindre roll vilken variant de gör då jag gillar alla zelda spel men efter a link between worlds är jag sugen på ett mer urforskande zelda än ett som håller en i handen för mycket.

  3. Lucas skriver:

    Bra krönika! Håller själv zelda-serien väldigt högt, och håller med dig pågångna punkter.
    Skyward sword är magiskt, men för linjärt. Har inte spelat det sen det släpptes, börjar bli dags för ett andra varv 🙂

Skriv en kommentar