Jag kan numera, allt närmare 30-strecket, känna en saknad av tid som förflutit. Över ögonblick som jag aldrig förstod att ta vara på. Ögonblick som jag hade velat stanna i och önskar att jag kunde återuppleva.

Spel var okomplicerade koncentrerat av lycka
Sådana var stunder i barndomen, då spel var okomplicerade koncentrerat av lycka. Att slå upp ögonen innan morgonen vaknat, redan pigg av viljan att spela. Att smygande, med försiktiga rörelser, närma sig bildrörstv:n. Att med handkontrollen som nyckel äntra världen man drömt om en hel natt. Och först av den knipande hungern komma på sig själv med att inse att dagen kommit ikapp en.

Denna vilja att inte komma försent till livet – denna naiva, hoppfulla nyfikenhet – har man på efterhand kunnat identifiera och känna igen som kärlek.

Det är här ni tror att jag ska hytta med den krokiga gubbkäppen och desillusionerat påstå att det var bättre förr. Men hur oändligt tacksam jag än är för att jag fick uppleva det genialiska i Super Nintendo, och för de insikter erfarenheterna senare skulle bidra till, så inser även jag att kärleksnostalgin och de molnfluffiga, selektiva minnesbilderna hindrar mig ifrån att se klart.

Förmodligen framstod Super Nintendo-spel som Zelda 3, Super Mario World och Secret of Mana som så tidlöst fantastiska för att de aldrig komplicerade saker. Medvetna om sina begränsningar anpassade de sig efter dem; bände dem till möjligheter. Enkelheten i tekniken överlät det omärkligt till spelaren att fylla i gränslandet mellan de korta dialograderna och de sparsmakade pixlarna med sin fantasi.

Idag är problemförhållandet det omvända. Spelen försöker nu istället för mycket; de har pretentioner större än sina manusförfattares samlade kapacitet, och grafiken används som ett artificiellt verktyg för att framkalla den närvarokänsla som tidigare satt i den oförfalskade länken mellan spelaren och styrningen.

Om vi verkligen vill kunna skildra de största upplevelserna behöver vi komma bortom teknikens begränsningar
Att göra spektakulära spel där allt formuleras och visualiseras – där spelarens barnsliga fantasi inte längre är en faktor i beräkningen – kräver allt mer av skaparna och av tekniken. Men det är också givetvis en nödvändig utveckling. För om vi verkligen vill kunna skildra de största upplevelserna och berätta de bästa historierna, behöver vi komma bortom teknikens begränsningar. Och för att göra det, den ständiga driften att överträffa oss själva.

Att leva i sin barndoms förflutna är därför aldrig konstruktivt. Ett barns fantasi är kraftfull. Påverkbar, känslig och oändlig. När barnet färgats av sina erfarenheter och vuxit upp, är duken redan målad. Aldrig igen kan färgen av samma naiva lycka vara lika stark. Förstår man det, kan man också förstå att det är därför man minns sin barndom i så mycket starkare färger. Det kan också hjälpa en att förstå att de bästa historierna fortfarande kan målas på framtidens blanka dukar. Våra barns.

Text av Victor Leijonhufvud

Victor kallar sig själv för branschveteran. Och det får man ändå hålla med om, då Leijonhufvudet proffstyckt om spel sedan urminnes tider. Idag ser vi han i rutan i Gameplay borta på Press2play, som krönikör i LEVEL och radiopratare i P3 Spel. Vad han tittar på på bilden här intill, vilka förhoppningar eller farhågor han har, det får ni dock fråga honom själv.