Den hÀr krönikan kommer innehÄlla spoilers för spelen Dragon Age: Origins samt The Witcher 2: Assassins of Kings. Om du inte spelat spelen och inte vill fÄ nÄgot avslöjat rÄder vi dig att lÀsa nÄgot annat istÀllet.

Ända sedan jag var liten har jag varit svag för fantasy. Jag har förlorat mig mĂ„nga timmar i böcker och serier som handlar om drakar och magiker, storslagna slag med svĂ€rd och bĂ„ge. OcksĂ„ nĂ€r jag började ta del av spelens vĂ€rld var det till fantasyn, och rollspelen, jag sökte mig, Ă€ven om mĂ„nga av de spel jag hĂ„ller högt tillhör andra genres. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt kĂ€nns det som att komma hem nĂ€r jag Ă„tervĂ€nder till klassiska rollspel med mörka skogar fyllda av monster och banditer.

GOTDet Ă€r nĂ„got speciellt med berĂ€ttelser som inte visar det nobla i mĂ€nniskans natur. Kanske Ă€r det dĂ€rför jag ocksĂ„ Ă€r ett stort fan av ”A Song of Ice and Fire” av George R.R. Martin, böckerna som Ă€r underlaget till den omĂ„ttligt populĂ€ra serien Game of Thrones. Alla som följt serien kan nog hĂ„lla med om att Ă€ven hjĂ€ltarna har smutsiga hĂ€nder, och att livet inte framstĂ€lls sĂ„ svart eller vitt som mĂ„nga andra böcker eller serier kan göra. Även de frĂ„n början förmodade goda har ett maktbegĂ€r, dödar oskyldiga och spelar lĂ„ngt ifrĂ„n rent. De som vi tror Ă€r onda har ocksĂ„ ett hjĂ€rta (tja, alla förutom en kanske
) och Martin ger lĂ€saren en chans att fĂ„ heja pĂ„ vem en vill. Böckerna har en förutsĂ€ttningslöshet som jag sĂ€llan stöter pĂ„ i varken film, spel eller andra böcker som jag uppskattar mycket.

witcherFör ett par veckor sedan sĂ„g jag eftertexterna till The Witcher 2 – Assassins of Kings. Även hĂ€r har vi en protagonist som inte hymlar med att det Ă€r egoism som ligger till grund för mĂ€nniskans handlingar. Geralt of Rivia dödar monster för guld. NĂ€r han oskyldig anklagas för mordet pĂ„ en kung blir hans frĂ€msta mĂ„l att rentvĂ„ sitt namn och Ă„tergĂ„ till sitt liv som monsteravlivare. Geralt Ă€r inte fullt ut mĂ€nsklig, dĂ„ han muterats under sin barndom till vad som i folkmun kallas för en witcher. Cd Projekt Red som skapat spelen, ocksĂ„ hĂ€r med böcker som grund, har tagit tillvara pĂ„ den icke-mĂ€nskliga naturen i Geralt och det Ă€r tydligt via dialog och mellansekvenser att han ofta tar beslut enbart baserat pĂ„ vad han anser gynnar sig sjĂ€lv. Han utför fĂ„ tjĂ€nster som inte kommer ge honom de fördelar han Ă€r ute efter. Att jag som spelare inte fĂ„r vĂ€lja mellan svart och vitt utan snarare mellan olika nyanser av grĂ„tt ger mig en större respekt för berĂ€ttelsen som förmedlas.

DAEtt kontrasterande spel jag lagt ner mĂ„nga timmar pĂ„ Ă€r Dragon Age: Origins. Det hĂ€r Ă€r rollspel nĂ€r det Ă€r som allra bĂ€st, en episk resa för att bygga en armĂ© för att till slut ta död pĂ„ det stora hotet som sakta men sĂ€kert förstör och korrumperar vĂ€rlden. Utöver detta har du ett stundande inbördeskrig att tackla – inga smĂ„saker med andra ord. Du spelar som en underdog med oddsen emot dig och Ă€ven hĂ€r ryktet om att du bidragit till kungens död. Din karaktĂ€r Ă€r nödvĂ€ndigtvis inte huvudkaraktĂ€ren, utan snarare som en följeslagare till tronens arvinge, oĂ€ktingen Alistair. PĂ„ andra sidan slagfĂ€ltet hittar du Loghain Mac Tir, kungens general som gör allt för att behĂ„lla makten över riket och dess armĂ© i rĂ€dsla för att grannlandet Orlais ska försöka Ă„terta den belĂ€gring av landet som slogs sönder bara trettio Ă„r tidigare.

Origins arbetar mer i termer av rĂ€tt och fel. Även om jag Ă€r ett stort fan av serien tycker jag att det Ă€r hĂ€r spelets, och storyns, svaghet ligger
Dragon Age: Origins arbetar mer i termer av rĂ€tt och fel. Även om jag Ă€r ett stort fan av serien tycker jag att det Ă€r hĂ€r spelets, och storyns, svaghet ligger. Dialogerna Ă€r nyanserade och ger givetvis utslag i handlingen, men storyn i sig Ă€r ensidig utan att erbjuda möjlighet att handla i andra banor. Du som protagonist har tvĂ„ klara fiender och din stĂ„ndpunkt ses som den rĂ€tta och goda. I praktiken sĂ€tter du en oerfaren krigare som tillhör en ordern vars livslĂ€ngd och hĂ€lsa Ă€r betydligt förkortade pĂ„ en tron som kunde ha gĂ„tt till den erfarne generalen som var med och befriade nationen frĂ„n belĂ€gringen trettio Ă„r tidigare. Är det vad som Ă€r rĂ€tt? Jag vet inte. Bioware och David Gaider vill fĂ„ mig att tycka det i alla fall.

PĂ„ pappret kommer 2014 vara ett rollspelens Ă„r. Uppföljare bĂ„de till Dragon Age och The Witcher Ă€r annonserade till hösten, utöver Dark Souls II, Deep Down och Fable Anniversary för att nĂ€mna nĂ„gra. Förhoppningsvis kommer försĂ€ljningssiffrorna ge dessa spel den uppmĂ€rksamhet och den inkomst de förtjĂ€nar och bĂ€dda för ett ökat utbud av rollspel, som i Ă€rlighetens namn stĂ„tt still lite för lĂ€nge. Jag hoppas fĂ„ se fler rollspel som inte handlar i termer som rĂ€tt eller fel och som heller inte hĂ„ller spelaren i handen alldeles för mycket. Jag vill se fler element som i Beyond: Two Souls dĂ€r valen mĂ„ste göras inom en viss tid. Korta betĂ€nketider ger en mer realistisk hĂ€ndelseutveckling. Du har sĂ€llan möjlighet att stĂ„ i fem minuter och fundera pĂ„ vad du ska svara i verkliga livet. Jag vill se djupa, vĂ€lskrivna karaktĂ€rer med bra röstskĂ„despelare och snygg grafik. Öppna vĂ€rldar med fĂ„ laddningsskĂ€rmar. Jag tror att nyckeln för rollspelen att Ă„ter vinna mark pĂ„ spelmarknaden ligger i valfrihet, öppenhet och grĂ„zoner i val och dialog.