Krönika

Mindre svart och vitt i rollspelen

Den här krönikan kommer innehålla spoilers för spelen Dragon Age: Origins samt The Witcher 2: Assassins of Kings. Om du inte spelat spelen och inte vill få något avslöjat råder vi dig att läsa något annat istället.

Ända sedan jag var liten har jag varit svag för fantasy. Jag har förlorat mig många timmar i böcker och serier som handlar om drakar och magiker, storslagna slag med svärd och båge. Också när jag började ta del av spelens värld var det till fantasyn, och rollspelen, jag sökte mig, även om många av de spel jag håller högt tillhör andra genres. På många sätt känns det som att komma hem när jag återvänder till klassiska rollspel med mörka skogar fyllda av monster och banditer.

GOTDet är något speciellt med berättelser som inte visar det nobla i människans natur. Kanske är det därför jag också är ett stort fan av ”A Song of Ice and Fire” av George R.R. Martin, böckerna som är underlaget till den omåttligt populära serien Game of Thrones. Alla som följt serien kan nog hålla med om att även hjältarna har smutsiga händer, och att livet inte framställs så svart eller vitt som många andra böcker eller serier kan göra. Även de från början förmodade goda har ett maktbegär, dödar oskyldiga och spelar långt ifrån rent. De som vi tror är onda har också ett hjärta (tja, alla förutom en kanske…) och Martin ger läsaren en chans att få heja på vem en vill. Böckerna har en förutsättningslöshet som jag sällan stöter på i varken film, spel eller andra böcker som jag uppskattar mycket.

witcherFör ett par veckor sedan såg jag eftertexterna till The Witcher 2 – Assassins of Kings. Även här har vi en protagonist som inte hymlar med att det är egoism som ligger till grund för människans handlingar. Geralt of Rivia dödar monster för guld. När han oskyldig anklagas för mordet på en kung blir hans främsta mål att rentvå sitt namn och återgå till sitt liv som monsteravlivare. Geralt är inte fullt ut mänsklig, då han muterats under sin barndom till vad som i folkmun kallas för en witcher. Cd Projekt Red som skapat spelen, också här med böcker som grund, har tagit tillvara på den icke-mänskliga naturen i Geralt och det är tydligt via dialog och mellansekvenser att han ofta tar beslut enbart baserat på vad han anser gynnar sig själv. Han utför få tjänster som inte kommer ge honom de fördelar han är ute efter. Att jag som spelare inte får välja mellan svart och vitt utan snarare mellan olika nyanser av grått ger mig en större respekt för berättelsen som förmedlas.

DAEtt kontrasterande spel jag lagt ner många timmar på är Dragon Age: Origins. Det här är rollspel när det är som allra bäst, en episk resa för att bygga en armé för att till slut ta död på det stora hotet som sakta men säkert förstör och korrumperar världen. Utöver detta har du ett stundande inbördeskrig att tackla – inga småsaker med andra ord. Du spelar som en underdog med oddsen emot dig och även här ryktet om att du bidragit till kungens död. Din karaktär är nödvändigtvis inte huvudkaraktären, utan snarare som en följeslagare till tronens arvinge, oäktingen Alistair. På andra sidan slagfältet hittar du Loghain Mac Tir, kungens general som gör allt för att behålla makten över riket och dess armé i rädsla för att grannlandet Orlais ska försöka återta den belägring av landet som slogs sönder bara trettio år tidigare.

Origins arbetar mer i termer av rätt och fel. Även om jag är ett stort fan av serien tycker jag att det är här spelets, och storyns, svaghet ligger
Dragon Age: Origins arbetar mer i termer av rätt och fel. Även om jag är ett stort fan av serien tycker jag att det är här spelets, och storyns, svaghet ligger. Dialogerna är nyanserade och ger givetvis utslag i handlingen, men storyn i sig är ensidig utan att erbjuda möjlighet att handla i andra banor. Du som protagonist har två klara fiender och din ståndpunkt ses som den rätta och goda. I praktiken sätter du en oerfaren krigare som tillhör en ordern vars livslängd och hälsa är betydligt förkortade på en tron som kunde ha gått till den erfarne generalen som var med och befriade nationen från belägringen trettio år tidigare. Är det vad som är rätt? Jag vet inte. Bioware och David Gaider vill få mig att tycka det i alla fall.

På pappret kommer 2014 vara ett rollspelens år. Uppföljare både till Dragon Age och The Witcher är annonserade till hösten, utöver Dark Souls II, Deep Down och Fable Anniversary för att nämna några. Förhoppningsvis kommer försäljningssiffrorna ge dessa spel den uppmärksamhet och den inkomst de förtjänar och bädda för ett ökat utbud av rollspel, som i ärlighetens namn stått still lite för länge. Jag hoppas få se fler rollspel som inte handlar i termer som rätt eller fel och som heller inte håller spelaren i handen alldeles för mycket. Jag vill se fler element som i Beyond: Two Souls där valen måste göras inom en viss tid. Korta betänketider ger en mer realistisk händelseutveckling. Du har sällan möjlighet att stå i fem minuter och fundera på vad du ska svara i verkliga livet. Jag vill se djupa, välskrivna karaktärer med bra röstskådespelare och snygg grafik. Öppna världar med få laddningsskärmar. Jag tror att nyckeln för rollspelen att åter vinna mark på spelmarknaden ligger i valfrihet, öppenhet och gråzoner i val och dialog.

Kommentarer

  1. JohnFooo skriver:

    Kul med lite fantasy-krönikor! Mer sådant!

    Witcher 2 är fantastiskt, enligt mig. Gråskalorna du pratar om är fenomenalt iscensatt och långa stunder av spelet undrade jag om jag valde “rätt” alternativ eller var helt ute och cyklade. Och jag gillade att spelet fick mig att känna så. Walking Dead var likadant, även Wolf among us osv. Kanske kommer detta bli större under 2014? Hoppas det!

    Bioware är också mästare inom fantasy-epos, som du nämner. Men om vi ska jämföra spelen Dragon Age: Origins och Witcher 2 så är dom, om än båda fantasy, så långt ifrån varandra vad gäller berättande och utförande. Bioware har ju under några år mer fokuserat på att ha väl utvecklade NPCs med i ditt gäng, och få mer än en nyans av historien. Huvudstoryn i både Origins och Mass Effect är ju stöpta i någorlunda samma form(Stort okänt hot. Lös det) medan Witcher 2, som du ju nämner, är mer gråskaligt och cyniskt, if you will.

    Jag älskar båda spelen, och njuter av att DA:I och Witcher 3 ska se ljuset under 2014. Kommer såklart spela bägge två, men jag håller nog ändå Witcher 3 högre på önskelistan. Inte för att Dragon Age kommer göra mig besviken, det tror jag inte. Men historien om Geralt och hans öde lockar mig helt enkelt mer. Det jag har sett av Dragon Age 3 har egentligen visat på samma historieformel som spelen haft innan. Okänd fara kommer. Du måste stoppa. Rinse and repeat.
    Witcher lockar mer just pga den där gråa sörjan som berättelsen är. LÄNGTAR!

    Förresten, på min pc-version av Witcher 2 hamnade jag flera gånger under tidspress när jag skulle välja väg i storyn. Och Walking dead mfl har ju haft det i sina spel, så jag tycker det ser ljust ut!

    Ledsen för osammanhängande inlägg. Är trött 🙂

    Bra text! Yolo

    • Sandra Wärn skriver:

      Håller absolut med om att DA och The Witcher ligger en bit från varann på fantasy-skalan, men jag tycker att det är intressant att prata om det just på grund av det!
      Har du läst böckerna som The Witcher baseras på? Jag blev lite sugen efter att ha sett hur pass stort omfång den världen ändå har. Finns ju både teveserie och hela köret…

      Och ja, ett par beslut i The Witcher hade tidsbegränsning, vilket fick mig att hoppa av ångest i soffan!! Fram för mer sånt!

      Tack för din kommentar!

      • JohnFoo skriver:

        Jag har läst en bok. Last Wish, tror jag den hette. Den var underhållande, men inte alls så djupdykande och målande av världen som jag lite i min enfald trodde. Helt ok bok, men inte i klass med Erikson, Hobb eller Lynch, så att säga

        TV-serie? Det visste jag inte. Låter väldigt intressant. En Game of Thrones-budget till den serien hade jag gääääärna sett. Men sanningen är nog inte så bra, misstänker jag 🙂 Har du sett serien?

        • En pojke med en plastpåse skriver:

          Serien är gjord i mitt kära Polen och är från 80talet om jag minns helt rätt. Och polacker är inte direkt kända för bra skådespeleri eller produktionsvärde 😛
          Hade dock varit kul om någon gjorde en storsatsning av the witcher/ wiedzmin världen och gjorde en serie av den då det finns mycket potential i den.

          Förövrigt bra text 🙂

          • Obergeist skriver:

            Ja nog har du rätt i att produktionsvärdet på serien och tillika filmen är lika med noll, dock är dem båda betydligt färskare än vad du trodde, dem gjordes båda i början av 2000-talet…

        • Obergeist skriver:

          Dem två första böckerna i serien “The Sword of Destiny” och “The Last Wish” är ju bara en samling korta historier om Geralt, den tredje boken “Blood of The Elves” kickar igång den s.k “The Witcher Saga” och sträcker sig över fem böcker, plus en prequel-bok som utkom förra året. Spelserien utspelar sig ett tag efter den sista boken.

  2. Peter Ahonen skriver:

    Dialogval som bestämmer handlingen mer direkt är något jag stödjer. Ett exempel ur Kentucky Route Zero är att en får svara på frågan om ens ben är ok efter en olycka, och svaren “im fine” samt “its all messed up” finns mer. Rena val i hur en vill att storyn ska gå. Och på så vis kan en också bestämma sin egen karaktärs dualitet och mörka sidor istället, samt att spelet ska kunna reagera och forma sig efter ologiska känsloval som bryter en ond/god linje. Det känns bättre än att spela rakt av paladin med änglavingar eller nekromantiker med kattungehatt.

  3. T4 was Here skriver:

    Meh, jag lär nog ändå följa min personliga kod av “Best Friend, Worst Enemey”.
    Det bara blir så när jag får välja helt själv utan att behöva oroa mej över nån blå/röd mättare.

Skriv en kommentar