Krönika

Naken, ägd och skitsur

I min familj och umgängeskrets är det inte helt ovanligt att vi ger varandra indiannamn och just det min pappa gav mig i mina väldigt tidiga tonår har förföljt mig sen dess: Lilla Arga Molnet (hur en vän till mig fastnade med indiannamnet Fjolltass Gumperöv får bli en annan krönika). Lilla Arga Molnets karaktär är inte helt olik den hos Lilla My, ständigt ilsken och hätsk, och vart hon än glidflyger så hittar hon något att reta sig på.

Jag har begåvats med, vad man i folkmun brukar kalla för, ett “jävla humör”
Namnet är på intet sätt opassande, då jag begåvats – benådats? – med vad man i folkmun brukar kalla för ett “jävla humör”. Det tar tid innan det bränner till, men det gör det utan besinning när det väl händer. Men med ålder kommer mognad och jag har  blivit bättre på att reglera det, stubinen har blivit längre och förståelsen för andra och deras brister är inte längre lika anemisk som vid femton års ålder. Fast ändå, rätt var det är så fräser det till, och att det blir i just spelsammanhang är inte alls ovanligt. För visst lättar vi gärna på trycket när vi har en konsol eller tangenter framför oss?

I alla umgängeskretsar så finns det den där kompisen som man alltid misstänkt har fler bokstavskombinationer är en utspilld burk Alfabet-soppa, dampungen som blivit vuxen nu men lämnade bakom sig ett föräldrahem där parketten var lätt räfflad efter alla gånger NES-kontrollerna dängts i golvet. Såna som i vrede kan bita itu ett Wii-tillbehör, få tillbaka fattningen och skamset försöka gömma den bakom TV:n. Är vi rabiata dårar eller bara “passionerade människor”?  Rätt vad det är så blir soffan en tryckkokare, när bossen är orättvis, inlärningskurvan blir för snäv eller när pusslet är: …så pissek***en-dumt så träffar jag han som designat så ska jag fan slå han’.

16466-Battletoads-Level-3-2-620xJag besitter ett mycket begränsat tålamod och ovanpå detta tycker jag i regel inte alls om att lära mig nya saker. Då jobbar både humöret och tålamodet mot mig och Lilla Arga Molnet börjar se rött och känna sig dum och utsatt. TV-spelen (för det är oftast konsol jag ägnar mig åt) är dessutom alltid förknippade med dåligt samvete, jag förtjänar inte att sitta och ha trevligt med dem när jag ju faktiskt skulle kunna stå och jobba med ett konstprojekt istället. Så när spelmoment kärvar allt för hårt med mig så rinner irritationsbägaren ofta över; jag vill ju bara få spela, ahmenvafaaan, jag har ju bara en och en halv timme på mig, kan jag inte bara få hitta flytet, kom igen nu’rå!? Jag vill hitta spelglädjen, den kravlösa sorten. Inte sitta här och vara fast.

Där andra svär en ramsa som osar av svavel och helveteseld och sen försöker igen så måste jag nu bekänna att jag väldigt ofta är en quitter. Får jag inte till den där ostörda och rena glädjen under den begränsade tid jag unnar mig själv en eller två gånger i veckan, då kan det mycket väl bli så att jag lägger ifrån mig kontrollen. För släpper jag den i rättan tid så kan jag ofta kväva ett vredesutbrott innan det blommar ut i full styrka, när fläkten på PS3:an går ner i varv så gör även jag det. Det må låta svagt, men varje gång jag slänger bak huvudet och Simba-ryter så putsen i innertaken regnar ner, så känns det som en liten förlust. Skulle inte jag jobba för att bli snällare, tålmodigare och varmare – lovade jag inte mig själv det?

duck-hunt-dogLilla Arga Molnet sysslar med självförbränning, när valet står mellan kapitulation och ilska så försöker hon aktivt välja det första. För det är intressant det här med var vi väljer att tappa besinningen: framför datorn, vid konsolen, i bilen… Vi tillåter inte oss själva den typen av vansinne någon annanstans, för det är helt enkelt inte acceptabelt. Är somliga av oss så här ilskna av naturen, eller kan vi se över andra saker i våra liv? Var vi jobbar, vad vi stoppar i munnen, vem vi bor med? Kanske ska vi förlåta våra föräldrar eller ta det där passet kickboxning med polaren som vi egentligen är sura på efter att de slarvade bort vår jeansjacka, våren -09?

Alla vanor är värda att se över, även var, när och varför vi väljer att tappa hela jävla kulpåsen och få ett vredesutbrott. Jag och Lilla Arga Molnet seglar vidare, men försöker vända andra kinden till emellanåt.

Kommentarer

  1. Anders Brunlöf skriver:

    Så mycket props för LOK-referensen! 😉

  2. Malin skriver:

    Jag är en sån person som exploderar i rage, för att sedan oftast antingen A) hetsquitta eller B) klara vad det nu var jag var skitarg på jättelätt, så att jag känner mig lite dum som blev så arg.

    Sedan jag flyttat till lägenhet har jag lärt mig ett sätt att skrika långt ned i halsen, så att det inte hörs så mycket men känns ordentligt vredgat. Gamer-talang!

  3. Reless skriver:

    Jag känner igen mig där. Jag kan hålla mig rätt lugn om jag har någon att lira med men om jag sitter själv så är jag en sån som svär, skriker, dödsgrowlar och misshandlar soffan.
    Kontrollerna har jag ofta vett nog att ta det lugnt med eftersom att det blir så jäkla dyrt annars.
    Jag är inte heller en sån som blir otrevlig mot andra över nätet för sådant tål jag inte.

    Förra året var fullt av ramsor som osade av svavel och helveteseld men när jag väl klarar av ett demon-framkallande spel så sitter jag där och känner mig som en ensam gud i skenet av min TV.
    Då är det värt det.

    Tack för att du påminde mig om Lok med, Anna. Nu blir det hårdrock!

  4. Robert skriver:

    Är inte av samma karaktär. Däremot så inser jag värdet med att avreagera mig och så länge det inte är mina kontroller som sitter som spjut ur väggen så är jag nöjd… och så klart ifall du inte överfaller mig på stan. Fortsätt spela och bli arg mao.

  5. Tetra skriver:

    Jag spelande Catherine efter att min partner lånat ut det till mig. Jag gillar ju pusselspel och tänkte att det kunde väl bli kul. Jag hade mina föraningar om att jag skulle tycka att spelet var en sexistisk hög med skit men jag ville i alla fall prova.
    Jag satte spelet på lättaste nivån och började spela. Det gick ganska bra, jag försökte se förbi hur mycket jag hatade alla karaktärer och bara koncentrera mig på klättringsbitarna. Efter en X antal timmar var jag asförbannad, gråtfärdig och redo att sula in kontrollen i skärmen så att den skulle ta med sig xboxet som stod bakom. Jag gjorde det enda rätta och tryckte ner xboxknappen så hårt jag kunde och stängde av konsollen.
    Sedan lämnade jag tillbaka spelet till min partner efter ett par dagar och sa med en axelryckning “Ja det var väl okej”.

  6. Spelare H skriver:

    Tetra, synd att du tyckte spelet var tråkigt. Annars har Catherine varit ett spel jag varit sjukt sugen att pröva. Men om karaktärerna är dåliga så är ju det ett rätt så stort -.

    • Tetra skriver:

      Jag tycker inte att du ska ta mitt ord som fakta. Jag tyckte att karaktärerna var alldeles för “japanska” för min smak och att de var lite platta och frustrerande. Min partner däremot älskade spelet och var väldigt mån om att jag skulle spela det. Pusseldelarna är ganska roliga men storyn får en ta med en nypa salt.
      Min frustration handlade mer om att jag dog gång på gång.
      Hoppas att du har roligare än vad jag hade om du provar spelet.

    • Bokbindar Anton skriver:

      Själv så älskade jag karaktärerna! Jag tycker inte alls att dom kändes platta. För mig hade dom kunnat skippa pusselbiten och bara köra på det civila i mellansekvenserna.

  7. Michel skriver:

    Jag hade väldigt roligt när jag läste den här krönikan. Tack! 🙂

  8. Lovelime skriver:

    Jag var ganska ofta arg som liten, och har bråkat mycket med min yngre bror och varit skitsur på mina föräldrar fler gånger än jag kan räkna till… Men samtidigt har jag alltid varit en “redig” person som sällan gjord något riktigt dumt under min uppväxt. Hamnade aldrig i bråk i skolan, aldrig snattat, aldrig rökt/snusat (inte ens provat i vuxen ålder), drack inte alkohol för tidigt osv. Men trots detta har jag skrikit åt mina föräldrar så sjukt mycket när jag var ung.

    Men när jag spelat har jag extremt sällan blivit arg. Frustrerad ibland, absolut, men väldigt sällan arg. Vilket jag tror beror på att jag varit i någon annan värld när jag spelat, jag behöver inte bry mig om vad jag “känner” just då.

    När jag började 7:an så började jag lyssna på hårdrock och punk, sen banade det ganska snabbt iväg för allt tyngre och tyngre saker, och såhär 16 år senare så har jag ännu inte hört någon metal som är för tung, för hård, för aggressiv.
    Men det är också precis här jag får ut all min ilska jag har idag, och det är extremt sällan jag är arg eller ens minsta sur på någon.
    Så jag skulle vilja säga att jag har musiken till att tacka att jag idag klarar av att behärska mig.

    I övrig kan jag bara säga.

    Vem är det som står kvar?, Svampriket står när dom andra faller.

  9. Tobbish skriver:

    Jag är en fruuuktansvärt lugn jävel för det mesta. En av få saker som jag utsätts… nåja, utsätter mig för i vardagen som sätter mig i riskzonen är ju just spel. Det är ingen fara när jag har sällskap att spela med, men om jag sitter i min ensamhet och fel spel gör fel saker mot mig. När orättvisor, obalans och fan och han moster går emot samtidigt, och det känns som det är skrivet i stjärnorna att det ska gå åt skogen… hujhuj!

    Hittills har en PS3-kontroll gått åt (för att jag slog den på mitt lår, tappade greppet om den och efter en lufttur genom rummet landade och på ett rätt spektakulärt sätt spred knappar över golvet framför tv:n…)

    Efter 52 raka förluster när jag gav mig på Street Fighter 4 online första gången ledde till ett nedslag med knuten näve ner i armstödet på soffan. Nu knarrar det och att innehållet till viss del består av skivor i trä är nu uppenbart eftersom något inte håller ihop like it once did…

    Jag har även testat lätta slaganfall mot soffans kuddar, men det gör tyvärr inget bättre.

    Det just nu effektivaste (även om det känns lika patetiskt varje gång) är att bita tag i min handled och… någonstans där, när den spontana ilskan möts av att det inte går att bita av sig armen känns det plötsligt lite bättre… och bitmärket blir en pinsam påminnelse om vad som hänt.

Skriv en kommentar