I min familj och umgängeskrets är det inte helt ovanligt att vi ger varandra indiannamn och just det min pappa gav mig i mina väldigt tidiga tonår har förföljt mig sen dess: Lilla Arga Molnet (hur en vän till mig fastnade med indiannamnet Fjolltass Gumperöv får bli en annan krönika). Lilla Arga Molnets karaktär är inte helt olik den hos Lilla My, ständigt ilsken och hätsk, och vart hon än glidflyger så hittar hon något att reta sig på.

Jag har begåvats med, vad man i folkmun brukar kalla för, ett “jävla humör”
Namnet är på intet sätt opassande, då jag begåvats – benådats? – med vad man i folkmun brukar kalla för ett “jävla humör”. Det tar tid innan det bränner till, men det gör det utan besinning när det väl händer. Men med ålder kommer mognad och jag har  blivit bättre på att reglera det, stubinen har blivit längre och förståelsen för andra och deras brister är inte längre lika anemisk som vid femton års ålder. Fast ändå, rätt var det är så fräser det till, och att det blir i just spelsammanhang är inte alls ovanligt. För visst lättar vi gärna på trycket när vi har en konsol eller tangenter framför oss?

I alla umgängeskretsar så finns det den där kompisen som man alltid misstänkt har fler bokstavskombinationer är en utspilld burk Alfabet-soppa, dampungen som blivit vuxen nu men lämnade bakom sig ett föräldrahem där parketten var lätt räfflad efter alla gånger NES-kontrollerna dängts i golvet. Såna som i vrede kan bita itu ett Wii-tillbehör, få tillbaka fattningen och skamset försöka gömma den bakom TV:n. Är vi rabiata dårar eller bara “passionerade människor”?  Rätt vad det är så blir soffan en tryckkokare, när bossen är orättvis, inlärningskurvan blir för snäv eller när pusslet är: …så pissek***en-dumt så träffar jag han som designat så ska jag fan slå han’.

16466-Battletoads-Level-3-2-620xJag besitter ett mycket begränsat tålamod och ovanpå detta tycker jag i regel inte alls om att lära mig nya saker. Då jobbar både humöret och tålamodet mot mig och Lilla Arga Molnet börjar se rött och känna sig dum och utsatt. TV-spelen (för det är oftast konsol jag ägnar mig åt) är dessutom alltid förknippade med dåligt samvete, jag förtjänar inte att sitta och ha trevligt med dem när jag ju faktiskt skulle kunna stå och jobba med ett konstprojekt istället. Så när spelmoment kärvar allt för hårt med mig så rinner irritationsbägaren ofta över; jag vill ju bara få spela, ahmenvafaaan, jag har ju bara en och en halv timme på mig, kan jag inte bara få hitta flytet, kom igen nu’rå!? Jag vill hitta spelglädjen, den kravlösa sorten. Inte sitta här och vara fast.

Där andra svär en ramsa som osar av svavel och helveteseld och sen försöker igen så måste jag nu bekänna att jag väldigt ofta är en quitter. Får jag inte till den där ostörda och rena glädjen under den begränsade tid jag unnar mig själv en eller två gånger i veckan, då kan det mycket väl bli så att jag lägger ifrån mig kontrollen. För släpper jag den i rättan tid så kan jag ofta kväva ett vredesutbrott innan det blommar ut i full styrka, när fläkten på PS3:an går ner i varv så gör även jag det. Det må låta svagt, men varje gång jag slänger bak huvudet och Simba-ryter så putsen i innertaken regnar ner, så känns det som en liten förlust. Skulle inte jag jobba för att bli snällare, tålmodigare och varmare – lovade jag inte mig själv det?

duck-hunt-dogLilla Arga Molnet sysslar med självförbränning, när valet står mellan kapitulation och ilska så försöker hon aktivt välja det första. För det är intressant det här med var vi väljer att tappa besinningen: framför datorn, vid konsolen, i bilen… Vi tillåter inte oss själva den typen av vansinne någon annanstans, för det är helt enkelt inte acceptabelt. Är somliga av oss så här ilskna av naturen, eller kan vi se över andra saker i våra liv? Var vi jobbar, vad vi stoppar i munnen, vem vi bor med? Kanske ska vi förlåta våra föräldrar eller ta det där passet kickboxning med polaren som vi egentligen är sura på efter att de slarvade bort vår jeansjacka, våren -09?

Alla vanor är värda att se över, även var, när och varför vi väljer att tappa hela jävla kulpåsen och få ett vredesutbrott. Jag och Lilla Arga Molnet seglar vidare, men försöker vända andra kinden till emellanåt.