”Hur lång tid tog det att spela igenom det?” Frågan är en rest från en tid då spelrecensioner inte var mycket mer än konsumentupplysning. En tid när hur bra ett spel var avgjordes genom att reducera spelet till ett antal kvantifierbara kvaliteter. Hur långt är spelet? Hur många vapen/fordon/banor finns? Hur många polygoner består huvudkaraktärens fejs av?

Ett längre spel är ett bättre spel, eftersom man ju då får mer ut av det. Och jag kan se varför man tänker så. Spel är inte billiga och ska man punga ut 600 spänn vill man veta hur mycket speltid man får ut av dem.

bioshock-songbirdBioshock Infinite tar ungefär åtta timmar att spela igenom. Vilket väl är en helt okej längd. Det är ganska standard för ett spel idag och vad många skulle kalla lagom. Vore spelet kortare hade det mest troligt fått kritik för det. Men jag undrar om Bioshock inte trots allt hade tjänat på att vara en eller två eller till och med tre timmar kortare.

Gone Home, Device 6 och The Stanley Parable var tre av förra årets bästa spelupplevelser för mig. Det har jag tjatat om alldeles för mycket den senaste tiden. Gemensamt är att inget av spelen tar över fyra timmar att spela igenom. De är korta spel.

Men det är på inget sätt något negativt.

Alla tre var spelupplevelser som underhöll från första till sista stund och inte inte hade några svaga partier. Det blev aldrig för mycket av något och när slutet kom så var jag nöjd. Jag kan inte riktigt säga samma sak om Bioshock Infinite.

När Booker ska ut och leta vapen till motståndsrörelsen går man vilse i sin egen story och flera timmar används till att berätta något som hade kunnat berättas snabbare, snyggare och effektivare. Hela partiet när man ska ut och jaga Lady Comstocks känns som meningslös utfyllnad. Så klart vill man ge så mycket spel som möjligt till spelarna, men om spel ska lyckas som ett berättande medium måste man ibland klippa bort partier som förstör tempot i berättelsen.

Man förväntar sig mer av spel som Bioshock Infinite än av spel på indiemarknaden

Samtidigt förstår jag att man förväntar sig mer av spel som Bioshock Infinite än av spel på indiemarknaden. Gone home kostar under 200 kronor, The Stanley Parable under 150 och Device 6 inte ens fyrtio ynka kronor. Det är ett ganska stort hopp upp till ett sprillans nytt Bioshock Infinite för 600 spänn.

Det pratas en del om att det rådande spelklimatet, med AAA-spel som central beståndsdel, kanske inte är det bästa. Det är dyrt att göra storspel och en flopp riskerar att sänka även större spelstudior. Hade fokus istället lagts på fler, billigare spel hade situationen sett annorlunda ut. Om en studio inte står och faller med ett storspel hade vi kunnat se en större vilja att satsa på idéer som idag anses för riskabla och fått se fler annorlunda och intressanta spelkoncept komma till liv.

Det är åt det hållet jag tror och hoppas att utvecklingen kommer att gå. Fler spel som både kostar mindre att utveckla och att köpa. Men i sann ”vilja både ha och äta kakan”-anda vill jag fortfarande spela storslagna spel med snygg grafik och höga produktionsvärden. Och kanske är det ingen omöjlighet att få båda, om utvecklare bara kan våga korta ner upplevelsen.

Bioshock Infinite hade varit lika bra, till och med bättre, om upplevelsen kortades ner och renodlades. Mindre onödiga sidospår, mindre utfyllnad. Samma story berättad på fyra eller fem timmar, för en mindre summa.

Långa spel har så klart också sin roll i spelflora och jag vill inte ta bort dem. Men alla spel måste inte, och alla spel bör inte, vara långa. Ibland vill jag spela ett spel som tar hundra timmar, ibland räcker det med två.