Krönika

Kära Bullen, är jag nekrofil?

Någonting har hänt med mig. Vi kan kalla det en sjukdom eller en parafili som tvingar mig till dåd som jag i slutändan ändå aldrig lämnar med en känsla av tillfredsställelse. Gång på gång vill jag göra det där som ser så inbjudande och lätt ut. Bara rulla mig i nostalgin från den tid då objektet för min sjuka kärlek fortfarande levde. Gång på gång vill jag älska med det döda och lura mig själv att jag kan ha roligt på riktigt igen i ett MMORPG.

När jag väl är klar inser jag vad jag gjort

Varje betatest, varje ny karaktär och varenda resa in i en ny MMO-värld är för mig aldrig sprungen ur någon genuin upptäckarlust längre. Det är istället en jakt på något jag förlorat och längtar efter. Ett sentimentalt behov. Och för varje gång, varje lik jag skändar, känns det mer och mer som att blodet sedan länge slutat cirkulera. Responsen, glädjen och nyhetens behag är antingen aldrig där eller så är det över på några skälvande speltillfällen. Och när jag väl är klar inser jag vad jag gjort. Det här var inte roligt. Jag bara trodde det eftersom det såg ut som något jag en gång älskat.

Så ni kanske tycker att jag är oresonlig när jag kallar hela genren död. Jag kan väl hålla med där, men faktum är att jag för min personliga upplevelse inte kan hitta ett ord som passar bättre än just död. Vilande är fel, eftersom det aldrig igen blir så bra som World of Warcraft var på mitten av 00-talet. Att säga att genren har sett bättre tider känns inte heller rätt eftersom utvecklare och utgivare fortsätter sparka på den här hästen som tydligt inte rört sig på flera år. Bättre bevis finns egentligen inte än just det. Från World of Warcraft fram till idag anser jag att förändringarna inom genren i stort sett varit enbart kosmetisk. Under ytan har det varit samma fetchquests, fraktioner, raidbossar, loot och itemslots.

Därför känns det bäst att säga död även om den är långt ifrån begraven. Den liksom ligger där, ett sminkat och piffat lik, och sväller i solen.

Du kan inte fly från din egna sjuka hjärna

I övrigt vill jag påstå att jag är långt ifrån ensam om denna nekrofili. Det kan till och med vara så att genrens fortlevnad är beroende av den. Den boom MMORPG såg efter Blizzards intåg har avtagit markant de senaste åren och precis som i allt annat lämnar något sådant ett vakuum. En längtan efter något nytt som egentligen bara är en dold längtan tillbaka till den dånande hype som var World of Warcraft. Jag minns vansinnet vid patch 1.5 då Battleground introducerades eller den gastkramande pepp som Burning Crusade bidrog till då portalerna till en annan värld öppnades.

En kan säga att det inte alls är så förstås. Att något helt nytt, men ändå lika bra och coolt och väl utfört är att föredra. Men då skulle Freud säga att din far eller mor är mallen du jämför alla framtida älskare efter. Du kan inte fly från din egna sjuka hjärna.

Så länge samma gamla MMO-troper fortsätter vandra runt förklädda som valfrihet och interaktivitet kommer inget att hända. Det behövs en mjukare filosofi i skapandet av nästa boom. Spelaren och spelandet i dess lekfulla och kreativa mening bör hamna i fokus istället för nästa iteration av levla, samla, raida.

Så länge MMORPG lider av rigor mortis är vi alla nekrofiler.

Kommentarer

  1. Quid skriver:

    Kan bara hålla med, även om Guild Wars 2 i mina ögon försökte gå en annan väg så höll det inte, så det är kanske den här mallen vi spelare vill ha trots allt? Eller som du sa i Svamppod, att vi vill ha något annat men egentligen inte vet vad som ska göra annorlunda. När nästa boom kommer kan vi bara sia om, men jag tror det blir Blizzards Titan 🙂

  2. Micke skriver:

    Förstår nog inte din poäng. Visst finns det delar med MMOs som är reliker av genrens ursprung (levlandet, resurssamlande), men end-game idag skiljer sig lika mycket från ursprunget som Battlefield 4 skiljer sig från Doom. Titta på de stora spelen, EVE och WoW, båda har ändrat sig markant genom åren. Destiny (Bungies kommande) är ett spel i samma anda, fast med annan spelmekanik. Men det kanske är just det som du är ute efter?

    • Peter Ahonen skriver:

      Vad jag menar är att MMO inte har innovation nog att betraktas som levande i mina ögon. Endgame i all ära men tycker inte att det är som att jämföra Doom och BF4. Det som hänt i MMO är marginella förändringar av raiduppsättning, mekanik osv. BF4 är en evighet ifrån DOOM och jag orkar inte rabbla anledningarna. Destiny kan bli något. Dessutom vill jag med slutet av texten säga att massiva onlinespel inte behöver vara loot/level och rollspelsreglerade. För mig känns varje ny mmoupplevelse som samma trånga korridor där väggar och tak är olika siffror och reglage jag behöver uppfylla för att komma vidare oavsett var jag är. Det har vart så sen evig tid med olika färgglada designer för att maskera likriktning.

  3. Anakin skriver:

    Jag finner det intressant att läsa den här texten nästan direkt efter att ha sett den senaste episoden av Extra Credits som tar upp just quests i MMOs och varför dom är så tråkiga. Coincidence? I think not.

    Just dom monotona och repetetiva questen är en av huvudanledningarna till att jag aldrig fastnat för MMO-genren, det är helt enkelt inte roligt att spela ens med en god vän.

    • Peter Ahonen skriver:

      Verkligen ingen slump! Eller ja, Extra Credits har jag aldrig kollat på/lyssnat på, men inte så konstigt att flera av oss spelare börjar lessna. Jag var ändå så billig att jag hängde på wow-tåget i 8 år. Oh but some of it was sweet… so sweet

  4. Jonas Söderström skriver:

    Förstår din poäng, men för mig är MMORPG dött av en annan men likande anledning.

    När jag började spela WoW så va det fan coolt. När man klev in i ett nytt område så va det alltid spännande, att se sig omkring, att upptäcka lore, att questa och kanske ta sig an nya instanser när man va modig nog.

    Det spelarbasen för MMORPG spel är ute efter idag är en stor jakt på metan, att ta sig till end-game och grinda efter bästa utrustningen. Och även på endgame så tror jag att dom flesta skiter i det som finns där allt är en transportsträcka till det gear man vill ha för att göra sin karaktär så stark som möjligt.

    För mig finns inget nytt i MMO-spel, jag har inget att hämta. Vill jag spela multiplayer spel så finns MOBAS, där får jag den tillfredställelsen.

    Jag får det att framstå att alla MMORPG spelare är META jagande lootfanatiker. Naturligtvis är det inte så. Men majoriteten tror jag definitivt är det. Jag tillhör då den delen när det gäller MMORPG. Kanske är därför jag håller mig till konsol-spel numera också, för jag vill åt äventyret och upplevelsen som jag inte får från MMORPG spel längre.

    • Peter Ahonen skriver:

      Håller med dig helt och hållet och skulle också lägga dessa i anledningarna till varför MMO som jag känner dem är döda.

      Varje gång jag med min första karaktär i WoW klev in i en ny zon var allt så spännande. Det fanns som bäst knapphändig info om quests på olika halvarslade wikisidor och jag visste inte vad som väntade mig. Det är inte riktigt så längre. Kanske mer för att saker både tillkommit och tagits bort från MMORPG som genre, som allt göder META-spelet mer än upplevelse och storytelling.

      Sen var jag iofs själv rätt snabb med att sugas in i allt loot och meta-jagande. Men då var jag också med i realmens ledande raidguild och vi hade roligt tillsammans. I det sociala ser jag fortfarande den enda riktigt beständiga anledningen att spela MMO.

    • Micke skriver:

      Fast lite ironiskt är det väl att du dissar WoW för att det inte utvecklats något när du istället spelar en genre som är definierat utifrån ett enda spel som kom ut innan WoW? 🙂

      • Peter Ahonen skriver:

        Det är ju MMO som genre jag dissar och alla spel som World of Warcraft. Visst är WoW även det en upprepning av spelen som kom innan, men i vanlig Blizzardanda blir ju deras version av något måttstocken. Tycker det är helt ok att utgå från WoW när en pratar om MMORPG eftersom det på något sätt definierade boomen och sedemera genren med sina miljoner och åter miljoner subscribers.

  5. Bokbindar Anton skriver:

    Själv så spelade jag WOW ganska så friskt får många år sedan. Det vad innan och under TBC. Jag fick pröva på några dagar gratis för något år sedan så jag tittade in men konstaterade ganska så snabbt att det WOW som idag existerar inte är för mig. Men det var roligt medans det varade och jag ångrar inte att jag spelade det.

    Sen så kom Warhammer Online…

    Jag började spela spelet samma år som det släpptes: 2008. Jag började spelet som en Goblin Squigherder. Jag spelade som sig bör när man väljer en sådan ras. Fult och ohederligt och jag hade väldigt skoj.

    Innan detta spel så hade jag i många år spelat WoW men mitt intresse för just Warhammer var äldre och jag brann mer för det. Så när det spelet kom så avslutade jag det kapitlet i mitt spelar liv.
    Det fanns så mycket mera i Warhammer online för mig. Deras största drivkraft som hade fått mig intresserad var deras Tome unlocks. Ett slags achievement system som gick ut på att döda ett visst antal fiender, upptäcka platser, samla set av rustningar… Ja helt enkelt vara äventyrlig!

    Att spelet först och främst inriktade sig på PvP eller RvR som det kallades där brydde jag mig då inte om då jag hatade PvP… Då alla andra fuskade eller hade bättre klasser (Jag var helt enkelt dålig på PvP)
    Jag spelade upp till lvl 23 med min goblin då det hände. Black guards. Ett ny tankklass för Dark elfs.
    Jag skapade mig en ny karaktär kallad Daedros Audron som var en black guard.
    Namnet Daedros tog jag från min första Morrowind karaktär som också var en dark elf.
    Audron är ett namn på en viss karaktär i Legacy of Kain spelen. Så det var väl mer en tribute till honom.

    Med Daedros så provade jag på lite PvP… Något jag inte tyckte så mycket om. Men i början gick det hyfsat att stiga i rankerna.
    Det fanns 40 leveler på en klass och så fanns det 80 PvP levler kallad renown rank. När jag var på level 40 så var jag bara på 36 i renown. Men det gjorde inte mig någonting just då. Jag ville inte ha någonting med PvP och göra.

    Men med tiden fick jag vänner som inte var intresserade av att leta efter hemligheter. Vänner som tyckte jag borde prova på PvP på riktigt och det var starten på en ny karriär.
    PvP blev efter ett tag det jag sysslade med mest på det spelet. Jag älskade att roama (Springa omkring själv eller i en liten grupp) på slagfälten och leta efter strider.
    Jag gick efter tag med i en guild som kallades Inglorius Bastards som var i min mening den bästa PvP guilden på den servern (Karak Azgal)
    Från att ha hatat PvP så älskade jag det nu. Att med taktik och list och en hel del eldkraft kunna besegra fiender var antal ibland var 20 gånger så många var en fantastisk känsla.
    Att göra sig ett namn så att ibland när man körde premades fick folk på motståndarlaget att lämna scenariot innan kampen ens hade hunnit börja.
    Att kunna rida ensam ut på slagfältet och slåss i dueller mot andra likasinnade.
    Detta var den bästa upplevelsen jag någonsin haft i ett onlinespel.
    Jag hängde på ett forum kallat Warhammeralliance. Jag tror det inte finns längre dock. Där så skrev jag alltid med ett lugn och på ett ärofullt sätt. Jag rollspelade lite och hade kul även där.
    Mitt forum namn var Lord Daedros Audron.
    En titel jag senare även skulle få ha även i spelet.

    Sen gick det tyvärr som det gick.
    Det var spelarna som höll ihop det spelet. Tack vare ren idioti och klantighet så fick GOA och Mythic många att lämna spelet tack var konstiga beslut och att dom helt enkelt inte lyssnat på vad folk som spelade spelet ville ha.
    Jag kämpade på så länge jag kunde men tillslut så fanns det inga vänner kvar. Dom hade lämnat spelet eller bytt till ett annat onlinespel.
    Då bestämde jag mig för att lämna allt och lämna WAR.
    Det var för två år sedan.

    Jag saknar verkligen den tiden och jag tycker det verkligen är synd att det gick som det gick för spelet.
    Jag hoppas och önskar att någon ska göra ett nytt försök en dag. För Warhammer världen är som gjord för att utforska och kriga i.

Skriv en kommentar