Någonting har hänt med mig. Vi kan kalla det en sjukdom eller en parafili som tvingar mig till dåd som jag i slutändan ändå aldrig lämnar med en känsla av tillfredsställelse. Gång på gång vill jag göra det där som ser så inbjudande och lätt ut. Bara rulla mig i nostalgin från den tid då objektet för min sjuka kärlek fortfarande levde. Gång på gång vill jag älska med det döda och lura mig själv att jag kan ha roligt på riktigt igen i ett MMORPG.

När jag väl är klar inser jag vad jag gjort

Varje betatest, varje ny karaktär och varenda resa in i en ny MMO-värld är för mig aldrig sprungen ur någon genuin upptäckarlust längre. Det är istället en jakt på något jag förlorat och längtar efter. Ett sentimentalt behov. Och för varje gång, varje lik jag skändar, känns det mer och mer som att blodet sedan länge slutat cirkulera. Responsen, glädjen och nyhetens behag är antingen aldrig där eller så är det över på några skälvande speltillfällen. Och när jag väl är klar inser jag vad jag gjort. Det här var inte roligt. Jag bara trodde det eftersom det såg ut som något jag en gång älskat.

Så ni kanske tycker att jag är oresonlig när jag kallar hela genren död. Jag kan väl hålla med där, men faktum är att jag för min personliga upplevelse inte kan hitta ett ord som passar bättre än just död. Vilande är fel, eftersom det aldrig igen blir så bra som World of Warcraft var på mitten av 00-talet. Att säga att genren har sett bättre tider känns inte heller rätt eftersom utvecklare och utgivare fortsätter sparka på den här hästen som tydligt inte rört sig på flera år. Bättre bevis finns egentligen inte än just det. Från World of Warcraft fram till idag anser jag att förändringarna inom genren i stort sett varit enbart kosmetisk. Under ytan har det varit samma fetchquests, fraktioner, raidbossar, loot och itemslots.

Därför känns det bäst att säga död även om den är långt ifrån begraven. Den liksom ligger där, ett sminkat och piffat lik, och sväller i solen.

Du kan inte fly från din egna sjuka hjärna

I övrigt vill jag påstå att jag är långt ifrån ensam om denna nekrofili. Det kan till och med vara så att genrens fortlevnad är beroende av den. Den boom MMORPG såg efter Blizzards intåg har avtagit markant de senaste åren och precis som i allt annat lämnar något sådant ett vakuum. En längtan efter något nytt som egentligen bara är en dold längtan tillbaka till den dånande hype som var World of Warcraft. Jag minns vansinnet vid patch 1.5 då Battleground introducerades eller den gastkramande pepp som Burning Crusade bidrog till då portalerna till en annan värld öppnades.

En kan säga att det inte alls är så förstås. Att något helt nytt, men ändå lika bra och coolt och väl utfört är att föredra. Men då skulle Freud säga att din far eller mor är mallen du jämför alla framtida älskare efter. Du kan inte fly från din egna sjuka hjärna.

Så länge samma gamla MMO-troper fortsätter vandra runt förklädda som valfrihet och interaktivitet kommer inget att hända. Det behövs en mjukare filosofi i skapandet av nästa boom. Spelaren och spelandet i dess lekfulla och kreativa mening bör hamna i fokus istället för nästa iteration av levla, samla, raida.

Så länge MMORPG lider av rigor mortis är vi alla nekrofiler.