Jag har nyss gått upp ur sängen. Kaffet är varmt och jag blåser försiktigt för att inte utmana ytspänningen i koppen. Jag tittar på Gomorron Sverige och lyssnar på speljournalisten Thomas Arnroths recension av Thief. Han kommer en bra bit in på sin recension när Marianne Rundström avbryter Thomas i sin förklaring.
-Det gäller att ta tjuven, säger Marianne Rundström självsäkert.
-Nej du är tjuven, svarar Thomas Arnroth med en lätt suck. Jag tycker synd om Thomas.

Programledarna utstrålar en sak; de förstår ingenting av vad Thomas pratar om
Problemet ligger absolut inte i Mariannes journalistiska kompetens. Hon har arbetat som journalist för Sveriges Radio och Sveriges Television sedan 1990-talet, det har även de flesta av hennes kollegor i morgonsoffan gjort. Problemet ligger i att ingen av dessa människor varken kan, eller är speciellt intresserade av spel. Detta behöver inte vara ett problem, alla journalister har olika kompetens- och intresseområden. Men samtidigt uppstår det en obekväm stämning i studion. Marianne precis som sina kollegor har inte själva valt att prata om spel. Thomas försöker förklara speldesign. Programledarna å andra sidan, sitter och ler obekvämt och utstrålar gemensamt en sak; de förstår ingenting av vad Thomas pratar om.

Ironin blir ju uppenbar när man själv som spelintresserad, ser hur Thomas kämpar ihärdigt för att förenkla komplicerade spelfrågor. Gomorron Sverige ska inte vara för ”hardcore” publiken.
-Du, spelar du dataspel? frågar Hiba Daniel sin redaktionskollega Lennart Persson.
-Du, jag är väldigt dålig på det, men jag får väl försöka skärpa till mig, svarar Lennart och ler obekvämt mot kameran. Jag ler inte, jag ser ett problem.

SlutspelatSVT ska trots allt ha en eloge. De som medieproducenter har under en lång tid försökt skapa ett seriöst forum för spelkultur i Sverige. Senast 2004 hade vi TV-satsningen Kontroll där Alexander Hammarlöf och Susanne Möller var programledare. Programmet hade potential, men trots SVTs ädla ambitioner, kantades produktionen av problem. Programmens upplägg kritiserades av tittare, och frågor om kompetens yttrades efter att Final Fantasy Crystal Chronicles blev sågat av recensenten av märkliga anledningar. Anledningen blev uppenbar; hon spelade inte heller spel.

Den svenska spelbevakningen har under årtionden lidit av identitetskris. Svenska speljournalister har i åratal argumenterat för att spelbevakning borde få en mer framträdande roll i svensk medieproduktion och samhällsbevakning. Men så fort kompetenta journalister får en chans, måste innehållet anpassas till den breda massan, vi måste förklara vad Minecraft är för femtioelfte gången. Hur ska vi kunna argumentera för att spel ska tas på allvar i en sådan miljö.

Paradoxen blir ju även övertydlig om man jämför svensk spelbevakning med filmbevakning. När Ronny Svensson recenserar ett franskt drama med titeln ”Je ne suis pas là pour être aimé” i TV4s nyhetsmorgon skiter han fullständigt i om tittaren inte vet vem regissören Stéphane Brizé är, om filmen är för djup, har ett konstigt namn eller om drama inte är favoritgenren i Sverige. Nej, han ger filmen högsta betyg och avslutar sin recension med att säga att det är en ”alldeles underbar” film. Han behandlar alltså inte tittarna som att de är dumma i huvudet. Kan vi börja göra samma sak med spel tack?

Varför utgår vi från att folk inte är intresserade av spel?
Ibland tror jag att allt är ett skämt. Hur är det möjligt att Sverige, ett av de främsta länderna i världen på spelutveckling, en framträdande nation inom e-sport, och en otrolig Indie-scen som petar ner AAA-produktioner från strålkastarna, är ett land där spel fortfarande inte tas på allvar? Varför utgår vi från att folk inte är intresserade av detta? TV-produktionsföretag som SVT, MTG och SRS Discovery Media måste börja tro mer på spelbevakningen i Sverige. Om spel ska tas på allvar, måste vi även tro på att samhällets förmåga att ta åt sig modern spelbevakning precis som film och litteratur.

Istället för att Thomas Arnroth tvingas sitta i Gomorron Sverige och pedagogiskt förklara att ”det här spelet minsann, det är inte som andra spel” så fort det inte handlar krig eller att döda någon (eller något), efterlyser jag i framtiden snarare motsatsen. Låt inte hans journalistiska kunskaper hållas tillbaka. Låt honom förklara hur fantastiskt ett spel är, med all komplexitet som finns bakom utveckling och kulturen, och om panelen inte förstår vad han pratar om har jag ett förslag; börja spela spel.

Text av Alejandro Soler

35960_418321856225_2537762_n Alejandro är utbildad medievetare med särskild fokus på spelindustrin ur ett samhällsperspektiv. Till vardags pluggar han, och läser för närvarande sista terminen på sitt mastersprogram. Under våren har han skrivit en mastersuppsats om gräsrotsrörelsen i Sverige gällde svensk medieproduktion och spelbevakning. Den väntas bli färdig till sommaren. Förutom mina studier, är han även redaktionsmedlem och skribent för Loading.se