Krönika

Baksidan av myntet

Ingen kan ha missat att jag älskar Marios senaste kartracingspel. Jag har väldigt svårt att se att något annat spel kommer ge mig samma spelglädje i år. Visserligen har bara halva 2014 passerat, men jag är nog villig att påstå att Mario Kart 8 utan någon större konkurrens (möjligen kan The Wolf Among Us ha något att säga till om) kommer bli mitt GOTY detta år. Jag har fått precis vad jag önskade mig av ett Mario Kart till Wii U, plus mer därtill.

Men som allting annat har även Mario Kart 8 en baksida. Det har ett mörker som får ”the dark side of the moon” (Lundblad syftar då här på månens faktiska baksida och inte Pink Floyds klassiska rockalbum Reds.anm.) att framstå som en solsemester. Ett mörker som kryper sakta fram, ju mer jag spelar. Ett mörker som tar över mig totalt. Ett mörker som gör att jag skäms över mig själv. Både i min roll som Tvspelare i stort men även i min papparoll.

Aldrig någonsin tidigare har ett spel tagit fram mina värsta sidor som Mario Kart 8 gör
Aldrig någonsin tidigare har ett spel tagit fram mina värsta sidor som Mario Kart 8 gör. Jag finner mig själv sittandes i soffan och skrika de mest fula sakerna. Jag har kastat min kontroll i golvet. Jag har skrikit i kuddar. Jag har slagit min hand blå mot väggen. Jag har byggt upp ett hat mot tyskar och fransmän som är ohälsosam. Kort sagt, jag har betett mig som en riktig idiot. Allt på grund utav ett spel. Det är så löjligt när jag tänker på det, men likväl så upprepar jag mitt beteende gång på gång. I min ilska anser jag att Mario Kart 8 är det mest orättvisa jävla skitspelet som finns, enbart för att jag, bara jag och absolut ingen annan, får röda/blåa/gröna skal kastade på mig. Gärna då strax innan mållinjen. Att ramla från plats 1 till plats 7 på tre sekunder gör så att hela jag kokar. Jag vill kasta ut min TV för att aldrig mer röra något som kan liknas vid ett TVspel. Men när det handlar om att jag gör exakt samma sak mot någon, till exempel min kollega Tommy, då är allt frid och fröjd. Där kan vi snacka dubbelmoral.

Det värsta av allt är att detta hemska beteende är något som mina barn har fått uppleva
Det värsta av allt är att detta hemska beteende är något som mina barn har fått uppleva. Jag har fått sätta mig ner med min son och på ett så pedagogiskt sätt som möjligt förklara för honom att mitt beteende är fel. Jag skäms verkligen över hur jag har betett mig framför mina barn. Det är absolut inget jag är stolt över men jag står för mina handlingar. Jag inser att jag har satt mig själv i en svår sits nu, då det blir svårt för mig att säga åt min son nästa gång han blir arg över att bossen han slåss mot är svår. Jag räknar kallt med att få ett ”men du då pappa”, kastat i mitt ansikte.

Således har jag nu gett mig själv Mario Kart-förbud då barnen är i närheten, tills jag har lyckats få bukt med mina aggressioner. Vidare så försöker jag i största möjliga mån, spela mot folk som jag känner. För av någon anledning är det inte alls lika hemskt att få ett grönt skal uppkört i arslet av någon jag ”känner”, som det är när en random tysk/fransman gör det.

Mario Kart 8 är det absolut bästa men samtidigt det värsta som har drabbat mig i spelväg på väldigt länge och jag fullkomligt älskar det.

 

Kommentarer

  1. Henrik Blomgren skriver:

    Givetvis blir man irriterad. Man vill ju vinna? Och i ett spel som detta som egentligen straffar dig för att kunna banorna och köra bra så blir irritationen och ilskan större.

    Jag vet att jag kommer sitta och svära och vråla i högan sky så min far och hund kommer undra vad det är jag sysslar med. Om jag nu inte spelar mitt i natten för då måste jag ju vara tyst.

    Hoppas vi kan spela med/mot varandra någon gång så kan vi skrika åt varandra 🙂

  2. Lucas skriver:

    Känner igen mig alldeles för mycket, men har lyckats lägga band på mig. Fast ibland går det bara inte hålla käft.

  3. Gamerpappan skriver:

    Jag känner igen mig i allt du skriver. När man för femtioelfte gången får ett rött skal i asen fem meter innan mållinjen så vill jag kasta ut allt genom fönstret och lägga mig i fosterställning i duschen. Naken, förnedrad och krossad.

    Ett lopp senare är det jag som skickar iväg ett rött skal på den stackarn som ligger etta och går om denne fem meter innan mållinjen.

    Just då är det världens bästa spel…

  4. Danneplayer skriver:

    Som min sambo summerade det hela igår: “Det märks när det går bra för dig för då är du tyst!”.

    Borde summera hur jag låter!

  5. Henrik.K skriver:

    Jag ska erkänna att jag blir precis likadan. Min bror brukar tala om känslor mellan himmel och helvete när hans favoritlag i hockey spelar. Tänker att man pendlar precis likadant här, även om man har större chans att påverka som aktiv deltagare än passiv åskådare. Känslan av orättvisa när man själv blir attackerad av allt möjligt och själv får man bara svamp i lådorna. När man kommer ur sitt flyt och krockar gång på gång med alla hinder på banorna och svordomarna haglar ur ens mun.

    Bara inte tidningarna får nys om det här och vänder sig från att ge CoD skulden för våldsbrott till att granska Mario Kart. 😉

  6. Tommy Håkansson skriver:

    Jag är verkligen inte en aggressiv person. Låga mängder testosteron, eller något. Men Mario Kart drar fram något som annars inte är en del av mig. Jag brukar inte ens vara tävlingsinriktad, och skiter i om jag vinner eller inte när jag spelar. Jag har spelat spel på högre nivå än jag spelar Mario Kart, ändå är det Mario Kart som får mig att skrika och slå i kuddar. Dock har jag aldrig kastat handkontroller, de kostar ju pengar!

    Jag tror jag lyckats reducera min ilska till långa verbala utlägg om hur orättvist det är, för sambons skull. Jag pratar väldigt mycket, men jag skriker sällan nu. Jag är under rehabilitering.

Skriv en kommentar