Ingen kan ha missat att jag älskar Marios senaste kartracingspel. Jag har väldigt svårt att se att något annat spel kommer ge mig samma spelglädje i år. Visserligen har bara halva 2014 passerat, men jag är nog villig att påstå att Mario Kart 8 utan någon större konkurrens (möjligen kan The Wolf Among Us ha något att säga till om) kommer bli mitt GOTY detta år. Jag har fått precis vad jag önskade mig av ett Mario Kart till Wii U, plus mer därtill.

Men som allting annat har även Mario Kart 8 en baksida. Det har ett mörker som får ”the dark side of the moon” (Lundblad syftar då här på månens faktiska baksida och inte Pink Floyds klassiska rockalbum Reds.anm.) att framstå som en solsemester. Ett mörker som kryper sakta fram, ju mer jag spelar. Ett mörker som tar över mig totalt. Ett mörker som gör att jag skäms över mig själv. Både i min roll som Tvspelare i stort men även i min papparoll.

Aldrig någonsin tidigare har ett spel tagit fram mina värsta sidor som Mario Kart 8 gör
Aldrig någonsin tidigare har ett spel tagit fram mina värsta sidor som Mario Kart 8 gör. Jag finner mig själv sittandes i soffan och skrika de mest fula sakerna. Jag har kastat min kontroll i golvet. Jag har skrikit i kuddar. Jag har slagit min hand blå mot väggen. Jag har byggt upp ett hat mot tyskar och fransmän som är ohälsosam. Kort sagt, jag har betett mig som en riktig idiot. Allt på grund utav ett spel. Det är så löjligt när jag tänker på det, men likväl så upprepar jag mitt beteende gång på gång. I min ilska anser jag att Mario Kart 8 är det mest orättvisa jävla skitspelet som finns, enbart för att jag, bara jag och absolut ingen annan, får röda/blåa/gröna skal kastade på mig. Gärna då strax innan mållinjen. Att ramla från plats 1 till plats 7 på tre sekunder gör så att hela jag kokar. Jag vill kasta ut min TV för att aldrig mer röra något som kan liknas vid ett TVspel. Men när det handlar om att jag gör exakt samma sak mot någon, till exempel min kollega Tommy, då är allt frid och fröjd. Där kan vi snacka dubbelmoral.

Det värsta av allt är att detta hemska beteende är något som mina barn har fått uppleva
Det värsta av allt är att detta hemska beteende är något som mina barn har fått uppleva. Jag har fått sätta mig ner med min son och på ett så pedagogiskt sätt som möjligt förklara för honom att mitt beteende är fel. Jag skäms verkligen över hur jag har betett mig framför mina barn. Det är absolut inget jag är stolt över men jag står för mina handlingar. Jag inser att jag har satt mig själv i en svår sits nu, då det blir svårt för mig att säga åt min son nästa gång han blir arg över att bossen han slåss mot är svår. Jag räknar kallt med att få ett ”men du då pappa”, kastat i mitt ansikte.

Således har jag nu gett mig själv Mario Kart-förbud då barnen är i närheten, tills jag har lyckats få bukt med mina aggressioner. Vidare så försöker jag i största möjliga mån, spela mot folk som jag känner. För av någon anledning är det inte alls lika hemskt att få ett grönt skal uppkört i arslet av någon jag ”känner”, som det är när en random tysk/fransman gör det.

Mario Kart 8 är det absolut bästa men samtidigt det värsta som har drabbat mig i spelväg på väldigt länge och jag fullkomligt älskar det.