Recension

Wolfenstein: The New Order (PS4)

Wolfenstein: The New Order (som spelet heter, vilket min hjärna gömt i en mörk vrå under podcastinspelningen) lämnar mig med egentligen endast en fråga: Varför känns det lite, bara lite, mer okej att skjuta ihjäl människor när de är nazister? Tanken slog mig när jag småskrockade åt spelets ganska påfallande brutalitet att jag förmodligen skulle känt mig mer illa till mods om det var i ett annat spel, med andra fiender. Samtidigt som det säger en del om hur vedervärdig just den rörelsen är så öppnar det också för en ganska jobbig introspektion om våld som motstånd och mekanismer kring människosyn och politik. Inte minst med tanke på att populära partier i Europa på allvar vill börja registrera judar igen.

ID Software och motorsågar

Vi ska förstås vara på det klara med att nazisterna i Wolfenstein: The New Order inte är förintelsekritiska foliehattar eller polska fotbollshuliganer. Vi snackar Indiana Jones-nazister här, den där ondskans arketyp som av god anledning växte fram i populärkulturen efter andra världskrigets fasor. Fienden alla kunde bekämpa tillsammans, röd som blå. Kanske är det också den som till viss del för oss ursäktar ultravåldet i spelet då den följt oss genom uppväxten som det riktigt onda alternativet till mjukisar som Rymdimperiet och Pinhead från Hellraiser. Eftersom spelet rör sig med sådana extremer så väljer jag kanske fel utgångspunkt här. Men en del intressanta tolkningar går att göra ändå, som att den enda som markerar mot våldet som utförs av Blazkowicz gerillatrupp är ett barn fångat i en manskropp där halva hjärnan saknas.

Så om vi ska prata om själva spelet lite mer så är resten av gruppen ett gäng färgsprakande och nazisthatande karaktärer. Machinegames har verkligen använt den stora sleven när de laddat på med karaktärsattribut och en kan tycka att det känns snudd på larvigt att så många livfulla och klatschiga människor lyckats samla sig i en dold bunker. Den enda som inte säller sig till skaran av trasiga och knasiga rebelldockor är (så klart) föremålet för Blazkowicz sexy manfeelings som måste klämmas in mellan allt mördande. Hon som var hans sjuksköterska i de 14 år han var en grönsak förvandlas efter lite blodspillan till en oftast tystlåten och sexuellt tillgänglig plotdevice. Utöver att döda all of the nazis vill ju Blazkowicz också fortplanta sig. Me Blazkowicz, you polish nurselady. Det är ungefär så spännande den romansen är. Allt är som vanligt med andra ord.

Lite trasiga och knasigaFör ett tag sedan lovade jag mig själv att i högfärdig protest mot hur spel i allmänhet bedöms av stora spelpublikationer istället börja döma spel till 90% efter berättelse, framförandet av den, karaktärer och händelser. I det avseendet får ju Wolfenstein: The New Order en stor fet stövel i arslet redan från the get go. Men just i det här fallet är spelet faktiskt ändå så pass underhållande, väldesignat och snyggt att jag måste säga lite om just dessa klassiska spelkriterier. 1960-talets stora nazidystopi är den bästa sen Half-Life 2:s City 17, om inte rentav bättre då det känns mer bekant. Eldstrider, svårighetsgrad, hemligheter och alla märkliga och fascinerande platser en får besöka är värt en hel del faktiskt. Välgjort, väl avvägt och väldigt överraskande.

Emellertid är det inte tillräckligt för att ursäkta användandet av ett förutsägbart och tråkigt formelberättande. Någonstans förväntar jag mig anspråk på originalitet från svenska spelutvecklare, så på så vis är det en besvikelse att de lägger sig så till rätta i en så etablerad genre. Bara för att Wolfenstein-serien är gammal behöver inte berättartekniken vara det.

Skriv en kommentar