Det finns många spel som handlar om krig. Ja, tusan, en stor kaka av hela spelbranschen cirkulerar runt krig. De flesta av krigsspelen handlar väl främst om det enkla narrativet krig erbjuder: vi mot dem, gott mot ont, dina kanoner mot mina kanoner. Barn leker det, många människor på jorden lever det.
Sedan finns det en lite mer udda undergenre av krigsspel, som kanske försöker komma med någon slags poäng att krig är hemskt. Som låter de civila få spela en framträdande roll i stället. Vi har This War of Mine, som var snudd på pionjärt när det kom i skiftandet av perspektiv i krig. Vi har mobilspelet Bury me, my love där du ska hjälpa en person från krigets Syrien till Europa och det enda du har för att kontrollera händelsernas förlopp är chattfunktionen på telefonen. Det är fruktansvärt effektivt för att skapa den känsla av hjälplöshet som miljontals flyktingar världen över känner när de försöker hålla kontakt med sina nära och kära.
Ett sådant spel är även det nylanserade Path Out, skapat av Jack Gutmann som själv flydde kriget i Syrien vid 18 års ålder. Ironiskt nog var det även kriget som fick honom att intressera sig för datorspel, och inte minst att göra sina egna, då det var för farligt att vistas utomhus. 13,5 miljoner syrier har fått lämna sina hem sedan kriget startade, inte minst de unga män som flytt för att undvika tvångsrekrytering in i armén. Tillsammans med spelutvecklarna i den österrikiska studion Causa Creation har Gutmann gjort ett spel som i mångt och mycket är självupplevda händelser under hans tid som flykting.
Path Out är i retrostil med inspiration från manga, och trots att spelet främst riktar sig till äldre skolbarn så har Gutmann och Causa Creation verkligen lyckats med att skapa ett spel där både gameplay och narrativ känns väl genomarbetade och spännande att spela även för den som lämnat skolan. Samtidigt påminns du ständigt om att spelet är självbiografiskt, inte minst genom att den riktiga Gutmann fäller in små kommentarer genom spelets gång, om allt från kriget, kameler på gatorna och din eventuellt bristfälliga spelstil.
Trots spelets glättiga yta är det därför svårt att komma ifrån att det här är på riktigt. Krig är på riktigt och Path Out är ett fint exempel på hur spel som medium kan framföra personliga, informativa och känslomässiga berättelser. Hur annars skall jag fullt ut förstå rädslan av att stöta på en soldat i en söndersprängd by, än om jag själv måste styra personen som gömmer sig? Gutmanns liv är i mina händer.
Du måste, med andra ord, vara på ett visst humör när du spelar den här typen av krigsspel. Det kommer inte vara kul, men allt på jorden behöver inte vara kul heller. Inte ens spel. Däremot är det många andra bra saker: det är viktigt, det är tankeväckande. Och som en bonus får du träna empati-muskeln, vilket kan behövas i den politiska lervälling som vi nu klafsar runt i, med tal om angiverilagar och fråntagande av medborgarskap.
