Det här är min lista över mina tio favorittitlar från förra konsolgenerationen. Eftersom jag redan gjort en lista över mina favoritspel till Nintendo DS, och bärbart räknas som en separat generation av vissa, så kommer den här listan bara innehålla spel som jag spelat på Playstation 3, Xbox 360, och Wii.

10. Asura’s Wrath
asuras_wrath-t2
Är det något Cyber2Connect behärskar så är det animeberättande. Karaktärerna, tempot, akterna, bildspråket, dramaturgin. Det storslagna. Det överspelade. Det melankoliska. Men viktigast av allt, det sjuhelvetes jävla episka! Det är egentligen inte ett bra spel, men det är en fullkomligt fantastisk spelupplevelse.

09. Excite Truck
excitetruck_580x0
Jag får inte nog av fartkänslan i Excite Truck, och jag bryr mig inte ett dugg om att Nintendo inte släppt ett nytt F-Zero på över 10 år när det här finns. Trots att det var ett releasespel fick det de rörelsekänsliga kontrollerna helt rätt. Stoppa lite Metallica och System of a Down på ett SD-kort, och kör hårt i ett av världens snabbaste och bästa racingspel!

08. The Walking Dead
wdep1pic2

John Carmack säger att story i tv-spel är som story i porrfilm; det förväntas finnas där, men det är inte så viktigt. Det stämmer kanske på den sortens spel Carmack har jobbat med, och det kanske stämde mer en gång i tiden. Jag förstår vad han säger, att gameplay är kung i ett medium som definieras av interaktivitet. Men vad händer när storyn är gameplay?

07. Mario Kart Wii
nintendo_mariokart
Fortfarande seriens bästa titel, om man frågar mig. Jag hade alltid gillat Mario Kart-serien innan, men det var Mario Kart Wii som fick mig att älska den. Kanske hängde kärleken till största del på att äntligen kunna spela online på riktigt, men bannemej om det inte räckte i så fall.

06. Fallout 3
fallout3_shot3
Kanske det första spelet jag spelade som verkligen kändes “ny generation”. Som kändes som något jag aldrig hade spelat förut. Jag förstår inte ens hur en värld som målas upp nästan uteslutande med grått och brunt kan kännas så levande och lockande. Jag upplevde nog ingen annan värld så djupt som jag upplevde den i Fallout 3.

05. Left 4 Dead 2
left4dead2-2013-03-12-17-50-43-75
Kanske både ettan och tvåan borde finnas här, men det var tvåan som fulländade konceptet. Jag vet inte om något annat i världen får mig att uppleva sådan sadistisk skadespelglädje som när jag spelar som en infekterad, och lyckas fucka upp tillvaron för överlevarna.

04. Ilomilo
ilomilo_arv_01
Sin generations Yoshi’s Island. Ett bra spel, som blir fantastiskt tack vare en presentation utan motsvarighet eller brister. Karaktärsdesignen, den visuella presentationen, känslan, musiken. Allt är perfekt. Förra generationens största tragedi är att Ilomilo 2 aldrig kommer hända.

03. Lost Winds 2
lostwinds1008
Ett fint exempel på hur jag kan utveckla en intim relation till ett spel om jag bara spelar det under rätt omständigheter. Under en helg som gräsänkling lät jag Lost Winds och Lost Winds 2 sällskapa mig, och vilken underbar helt det blev. Lost Winds är ett bra spel, men det var Lost Winds 2 som höjde nivån på produktionsvärdet och gjorde äventyret till en oförglömligt vacker upplevelse.

02. Super Mario Galaxy
super.mario.galaxy.bafta.031009-580px
Ja, vad finns det att säga. Nintendos största mästerverk under den förra generationen. Det går egentligen inte att beskriva hur Super Mario Galaxy återupplivade min barnsliga förtjusning i spelglädje. Det är inte bara ett spel, utan även något som fick min kärlek för hela spelmediet att resa sig till nya nivåer. Så mycket variation, så mycket glädje. Ibland måste spel bara vara roligt, utan att behöva vara mer.

01. Portal 2
portal2_glados
Förra generationens allra bästa spel heter enligt mig Portal 2, och är kanske även världens bästa spel. Jag är en sucker för problemlösning, och den är fullkomligt genialisk, där det ställs krav på både tänkande och skickligt utförande för att nå framgång. Många spel väljer bara ett av de två elementen. Många spel väljer även att fokusera på antingen story eller gameplay. Portal 2 är ett perfekt giftemål av båda. Pusslen är roliga att lösa på egna ben, men belöningen att få höra mer dialog/monolog efter varje rum gjorde spelet till knark för mig. Problemlösningen är varierande och utmanande nog att jag ska känna mig smart, utan att köra fast så att det blir tråkigt. Det känns alltid som att jag är jättenära att lösa det, och känns sällan hopplöst i längden. Portal 2 är väldigt nära det perfekta spelet, för vad det är. Och jag är så glad att spelmediet fortfarande kan bjuda mig på något sånt här, att jag inte är för avtrubbad och trött.